Efter att ha blivit av med det mesta jag ätit, på ett par olika men likvärdigt jobbiga sätt, under en period av fem veckor, är jag lätt skitless nu (om skämtet ursäktas).

In och ut på sjukhus, dropp hit, dropp dit, medikamenter här och där och för att inte
tala om alla dessa j..vla blodprov de prompt ska hålla på att ta.
Eftersom jag är något svårstucken och med kärl som är skörare än en fjärilsvinge så ser jag numer ut som jag har utsatts för misshandel, alternativt är en skakig knarkare med dålig nålvana.

Efter tredje vändan fick jag i alla fall någon sorts diagnos:

    - Ojsan, fröken har visst urinvägsinfektion, jag skriver ut en kur, tack och hej leverpastej.

    - Jaha.... ja tack då, sade jag matt och bockade, för benen höll inte för att niga.

Nu är det ju så att i början av sommaren hade min årskull skolkamrater 30-årsjubiléum, med fest som följd. En attans trevlig och givande tillställning, för jag hittade nämligen en kärlek där – ja festen var kanon utöver det också förstås.

Jag kastade ett imaginärt lasso på en kille jag gått i samma klass som i 6 år och sen i en paralellklass resten av grundskolan. Ingen av oss minns väl varandra sådär jätteväl, men hur det bar till, så bar det till – om man så säger. Vi föll i kärlek med
varandra. Vi blev så där löjligt fnittrig och försökte överträffa varandra i vem som var bäst i universum.

    - Du är så goo..

    - Nej DU är godare!

    - Nähäää... DU är godigast i hela universum, stopp!

Fånigt? Japp... men underbart. Fastän man är 46 år gammal så blir man som en tonåring igen när man är förälskad. Dessutom har jag fått en bonusfamilj jag trivs med och som vill ha mig där för jämnan. Min bonusdotter sa förresten i fredags när jag skulle fara hem till mig:

    - Måsteru åka hem? Hon stod där och plutade med underläppen.

    - Ja, stumpan, det måste jag, sa jag och vickade lite sorgset på huvudet.

    - Men... om du FLYTTAR hit så BEHÖVER du ju inte åka hem! Sade hon och sken som sola i Sveg (Som ligger i Härjedalen, om nu någon skulle fundera över det)

Mycket fyndigt uträknat av henne, men någon flytt blir det inte – i alla fall inte än, bör man väl tilllägga, eftersom jag fått mig itutat att man aldrig ska säga aldrig.   

”Jaha” , tänker ni kanske, vad har nu det här med illamående och knasiga doktorer att göra? Jo ser ni, jag har ju haft ROLIGT mitt i eländet och dessutom
någon som kan tycka lite synd om mig, pussa på mig, hålla mig i handen och mjukt och innerligt stryka på min mage när jag ligger på akuten och väntar på en sönderstressad doktor som aldrig dyker opp. Dessutom som det egentligen var kärleken som jag skjutsade in på akuten först, men jag ska ju ALLTID vara värst och dängde, på hemresan, i med ett extremt kräkande som resulterade i ambulansfärd
tillbaka till akuten i Östersund - dit man måste åka om man blir sjuk i Härjedalen.

Vi är eniga om att det var tur att vi hann bli riktigt kära först innan allt skit (sorry) började dyka upp. Annars vette katten om det blivit någon romans.

Nåja, i fredags åkte jag i alla fall hem till Hälsingland igen.
Puh.... det är, hur som haver, skönt med en egen kuppe – eller en egen kupé då, om det ska vara så jädra noga.

Helgen löpte i blåbärssoppan och den kokta kycklingens tecken. Jag åt dock denna kulinariska höjdare tillsammans med syster, svåger och mamma, och vi hade det så trevligt så. Btw... de åt palt å fläsk... hur surt är DET på en skala att sitta och glo på,
medans man sakta sippar på blåbärssoppan? SURT, kan jag tala om, för jag älskar nämligen palt å fläsk! Tröstar mig med att vi i alla fall hade en mysig stund med familjen.

Förresten...palt å fläsk... hrmpf, skiteckligt, så de så!

På måndags morgon ringer jag till hälsocentralen här i Ljusdal för att beställa en tid hos min ordinarie läkare, för jag tyckte liksom att de tidigare undersökningarna och diagnoserna var lite väl vaga och svävande. De har ett sådant system att man ringer dit och så får man vänta och så ringer de tillbaka efter en stund. Medan jag väntade på det, så passade jag på att börja kräkas igen, och sitta på dass, så där man gör vet ni... jättekul...INTE.

Jag ringde mamma och sa att jag nog troligen var lite sjuk igen och undrade om hon, än en gång, kunde följa mig till sjukhuset. Min kamrat ringer mitt i det och frågar vad jag pysslar med.

    - Tja, sa jag viskande, jag ligger på hallmattan och funderar på om jag ska orka kliva upp och spy en gång till eller om jag bara ska ligga kvar på mattan och låta hemtjänsten torka upp skiten.
(kan tyvärr inte låta blir detta skämtet, som inte ens är ett dugg roligt)

    - Äru KNÄPP, utbrister hon, du måste ju ringa ambulansen fattaruväl!!

    - Tror du? Frågar jag något mer krystat än tidigare.

    - Japp säger hon, jag möter upp på akuten.

Sagt och gjort, ambulans påkallas och medan vi väntar ringer hälsocentralen tillbaka. Mamma förklarar lite hastigt att det var inget, vi kommer med ambulans istället. Man kan ju undra vad personalen tänkte då.

Nå...på plats på akuten så visslade det mest till, en nål till i armen, en remiss till nästa akut (Hudiksvall) en underbar vän som följer med i ambulansen och en tacksam mamma som traskar hem igen för att vila  resten av dagen.

Efter 2,5 dygn på sjukhus, datortomografi, provtagningar från alla delar av min lekamen och diverse dividerande om jag hörde till medicin eller kirurgavdelningen - så fick jag i alla fall rådet att gå hem och dra nåt gammalt över mig, för jag var körd.

Jag svarade upprört:

    - Nehej, för DET tänker jag då inte alls göra, min pojkvän är 19 dagar YNGRE än jag! Så kan du vänligen ge honom den ordinationen och i stället ordinera mig strikt sängläge i en vecka? Jag tror att alla parter blir så mycket gladare så, framför allt jag, som så att säga ändå är körd. Du kan väl unna mig lite roligt min sista vecka i livet?"

Gnistorna flög i rummmet.... det sprakade och stod i.... lätt upprörda var alla parter men så såg vi att fyrverkeriet berodde på att tanten i sängen bredvid låg och sov och dreglade på eluttaget - vilket man skulle anse vara rejält jordat på ett sjukhus, men
icke sa Nicke. Stämningen lugnade ner sig många snäpp, eftersom tanten där i grannsängen hade piggnat på rejält och satt nu upp i sängen med en något spretig frisyr, men med tindrande ögon och frågar:

    - BLIR det aldrig nån mat på det här stället?

Nåja, jag överdrev kanske en smula nu, men jag tyckte det blev lite roligare så. Lite elektriskt knaster och en dreglande men pigg tant fanns där i alla fall och jag skämtar ALDRIG om undersökningar och nåltortyr :o)

Någon bättre diagnos fick jag just inte. Jag har forfarande urinvägsinfektion – en rejäl en dessutom.

Men det jag fick var: ny medicin, oerhört god omsorg, medkänsla, god mat (sista dygnet - och det ska gudarna veta att det inte är lätt med alla mina allergier)

och ett löfte om att de inte ska släppa detta utan fortsätta utredningarna.

Jag tackade alla inblandade och for sen, på skattebetalarnas bekostnad, hem!

Lite romantik mitt i all ... text ... ha ha ... lurad   

Jag och älsklingen

Tjo flöjt! 

Forts....

Tillbaka till startsidan http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/