Alla inlägg under november 2011

Av Helena Börjesdotter - 27 november 2011 18:20

Stress och ångest inför julen är jag nog inte ensam om att känna, men för de flesta utmynnar det inte i en

deppression – det har det gjort hos mig. Jag har ju, som jag talat om tidigare, Bipolär sjukdom typ II.

Jag tänker inte gå in på vad som kännetecknar en klinisk deppression, för jag kommer skriva mycket nog ändå.


Att försöka förklara min mardröm utan at ta bort glädjen hos de som njuter av advent, julskyltning, bakning, matlagning och myspys, städning, julklappsinköp, lucia, godiskokning, och sluträkningar av alla dess slag är inte så lätt.
Att känna att man ska hinna med allt detta, fastän man knappt orkar åka och handla mat är som sagt – en mardröm.

Jag VILL kunna njuta, jag VILL kunna känna förväntan och glädje, men det går bara inte.

Jag drömmer äkta mardrömmar på nätterna om att handla på extrapris i konkurrens av tusentals andra – folk river och sliter sakerna ur händerna på mig. Jag drömmer om pengar som blåser bort i vinden och att jag får springa efter dom tills jag stupar. Jag håller god min i alla drömmar – ett tag... tills sammanbrottet kommer och jag måste skaka mina vänner eller släktingar, för att de ska förstå att jag inte orkar. Jag drömmer om att hinna med att vara kärleksfull med alla mina nya ”släktingar” men klarar knappt av att le.
Jag drömmer sådana drömmar varenda natt och vaknar flera gånger per natt av att hjärtat bankar som en
stånghammare.


Vissa nätter sover jag inte alls, som sistlidna fredagsnatt - inte en minut förrän klockan tio på lördagen. Jag, mamma och min syster skulle åka och myshandla i Hudiksvall, knata runt och kolla in julklappar till de små
barnbarnen, men fick ställa in för jag orkade inte.


Troliga orsaker till varför det blev så är:

  • Jag gillar inte att shoppa överhuvudtaget.

  • Myshandla julklappar utan en krona i plånboken är inte mysigt alls.

  • Kliva upp klockan åtta på morgonen – när jag normalt sett aldrig somnar före tre...

  • Jag var rädd för mardrömmarna.


Jag kan ju inte svära på att det var därför jag inte sov, men sannorlikheten är extremt stor – antar jag...



Att jag blir stressad i december, det är jag van vid, det har jag varit sen jag bildade egen familj vid 18 års ålder.

Allt som man skulle göra på DEN tiden, uj uj uj... jag vill inte ens tänka på det.
Jag hade en bild av hur julen skulle vara, allt skulle vara tokstädat, glimrande och tokmysigt och barnen skulle tindra med ögonen.

Blev det så NÅGON jul? Svaret är: Ja


EN gång.


En gång när jag hade fått pengar, och då menar jag massor med pengar – i min värld.

20 000 kronor. Jag tänkte:


”Nu ska barnen få allt de önskar sig”


Jag drämde i med en teve och video till yngste sonen, en stoor snowboard till den äldre och en CD-spelare och några skivor till dottern.

Den julen firade vi helgen – för extrem ovanlighets skull – hemma hos oss. Vi myste med gröt, fika, en promenad.

Sen så klädde jag mig i dunjacka (för jag har märkt att alla tomtar toksvettas), en alldeles för liten tomtemask och stövlar och delade ut julklapparna och barnen gjorde lite stora ögon, utom den äldre, som redan hade räknat ut vad han skulle få –  på grund av formen på paketet - men  min dotter utbrister i alla fall:


 

Det här är den BÄSTA jul jag har varit med om”


Jag vet inte riktigt om det berodde på julklapparna - den snygga, men svettiga tomten - myspyset eller att vi faktiskt firade en jul tillsammans bara vi i familjen. Det spelar dock ingen roll, det var en BRA jul, även för mig, fastän jag fick gnaga på dåligt kokta grisfötter.


Men ungarna har väl aldrig – eller jag ska säga sönerna – tyckt särskilt mycket om julen heller. Yngste sonen formligen hatade december, för då kom storplastsäckarna och en galen mamma fram.

Allt skulle vara perfekt. Sen åkte vi bort och firade jul! Man kan fundera på logiken i det!
Barnen mina fick sitta och titta på när kusinerna fick massor med julklappar. Jag hade liksom inga pengar att köpa julklappar för. Fick de några så fick de nödvändiga saker som: vantar och skor. De fick alltid en varsin film också. Vi i syskonskaran hade bestämt att vi inte skulle ge varandras barn julklappar och heller inga till de vuxna, för det
hade - främst jag inte råd med. Detta resulterade i att pojkarna knappt fick några julklappar alls.
Dottern fick ifrån släktingarna på hennes pappas sida och mina syskonbarn fick av alla möjliga och minst 4-5 stycken av varje.
Det gjorde ONT i mitt hjärta, men vad skulle jag göra?


Julmaten var inget som någon av oss gillade särskilt mycket – förutom grisfötterna som jag älskade. Knäck och julmust var väl det som hägrade. Jag var allergisk och ungarna laggran*
Alla jular såg exakt likadana ut hemma hos min mor och far, där vi nästan alltid firat jul. För min traditionsbundna dotter var det en trygghet och hon har tyckt om det, men för mig blev det inte så kul. Men man fick gilla läget och försöka vara glad för att inte ”förstöra” för de andra.


Några jular har jag tyvärr ”förstört” på grund av att jag har svarat ärligt på direkta frågor om hur allt känns och om det var mysigt och så vidare. Jag är nämligen inte så bra på att ljuga vid direkta frågor. Jag klarar ibland av att vara tyst och inget säga, men frågar man får man ett ärligt svar och det är inte alltid så populärt – speciellt inte under jul.



Alla SKA vara glada och lyckliga då!


  

Stämningen för de andra har varit som bortblåst och jag har fått sitta i skamvrån och höra på när de andra tyckt att jag skulle vara ”tvungen att lära mig att anpassa mig”.

Hur jag än gjorde så blev det fel åt någon. Jag valde att hålla truten för då blev i alla fall bara jag drabbad.


  



Jag har haft ”julångest” i många år, det har börjat redan i oktober när de första tomtarna och julgranskulorna börjat säljas i affärerna. Jag och min syster har varje år, suttit och tuggat om samma saker ända fram till jul.

Jättemysigt... inte.


Att jag är så anti mot att det ska tjuvstartas med julen är för att det triggar i gång min ångest, lite mer för
varje år som går, eftersom allt tenderar att starta tidigare och tidigare och hålla på längre och längre.
Jag ÄR cynisk och menar att handeln styr oss, om de bakar saffranssemlor till Lucia så köper vi ju dem, om de börjar sälja adventsstakar i början av november, så köper vi ju dem. Att vi firar Halloween i tre veckor, fastän ingen vet riktigt varför, beror också på att handeln vill dra ut på det så att de får sälja så mycket som möjligt.


 

Nåja, i år får jag i alla fall ha alla mina tre barn till jul, vi kommer att vara många som ska fira en annorlunda, sorgsen, men förhoppningsvis, bra jul.


I min självömkan här på Nore, har jag i protest, satt upp ljusstakar och stjärnor för att jag ska kunna lätta lite på samvetet.

Ifjol pyntade jag inte ett dugg, varken ute eller inne. Jag var ensam hela advent och hela julen, så efter mycket vånda så bestämde jag mig att skita i allt. Det var väldigt skönt ska jag säga.

I år ska jag inte göra mer förrän barnen kommer hem, då får de pynta det dom vill, så länge dom tänker på att jag ensam ska orka ta ner allt.


 




Fortsätt njuta av allt julstök och myspys alla ni som känner för det.

DET menar jag – på allvar!
Jag missunnar ingen att njuta –  kom ihåg det!


 


Om inget hörs härifrån innan så....


 




HA EN RIKTIGT RIKTIGT

GOD JUL!


  



* Kräsen



Tillbaka till startsidan

http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/

Av Helena Börjesdotter - 20 november 2011 23:13

Min första krönika i världen

  


 

 

En av många turer upp på Sôna. Stopp på Lillfjället mot toppen. Magnifik utsikt va! 1972/73

NOVEMBER 2011 - Jag föddes i april 1965 i Linsell - vilket delvis är en lögn för det var på Svegs BB faktiskt. Jag växte upp i den lilla byn med allt vad det innebar. Outsägligt tryggt och trist. Men vad göra, man hittar själv på det roliga. Har man inget att göra, gör man sig göra. Jag var nog värre än Emil i Lönneberga tror jag. Å andra sidan, var vi hemskanst många Emil i den byn. Tror nog att många som växte upp där känner igen sig. Mina kusiner och en del vänner bodde i storstäder, men kom till oss på loven och brukade säga: ”Det är i Linsell det händer grejjer”


Det var nog faktiskt HELT sant. Vi var rätt många ungdomar ändå, så vi hade väl kul för det mesta, men hur det än var så var Linsell en liten by och jag antar att alla vet vad det innebär. Vi var inte sams ALLA dagar, om man så säger. Skola i Sveg, tja, skola är alltid skola, vart man än går, det håller nog många med om. Det var ju där jag tillbringade min mesta tid, förutom då jag låg på sjukhus – men det är en annan historia. Det blev tristess det också. Jag var inte så populär när jag gick i skola så jag var inte så bekväm med Sveg, om sanningen ska fram.


Jag började tidigt att vara i Långå, jag hade en kompis vars mormor bodde där och jag fick då och då följa med. Det var kanon! Spännande - det fanns en slalombacke där, killar jag aldrig träffat och nya kompisar. Himmelriket på jorden blev: LÅNGÅ.


Jag gick, som sagt, på skola i Sveg och bodde i Linsell, så västra Härjedalen blev en underbar kontrast – att umgås med byns ungdomar! Jag fick vänner för livet, ett gäng bekanta, blev givetvis kär i någon/några andra och hade vansinnigt roligt även om jag har gjort bort mig rejält nån gång också, men det ingår liksom. Ibland for vi till Hede och gissa om DET var spännande. 12 år som jag var. Vad var Linsell jämfört med Hede och Långå liksom?! Zip, noll.


Dessutom fick jag ju den underbara dialekten på köpet! Jag kunde nästan inte ett ord dialekt innan. Även om min pappa och farfar och de andra ”gamlingarna” i Linsell  pratade mål, så var det inget jag tog efter. Jag gick ju i skola i Sveg och där har man inte samma utpräglade dialekt som i västra. Så när jag började vara där uppe så lärde jag mig mer och mer av detta fantastiska språk. Vilket jag – till min enorma sorg – inte använder mig av särskilt ofta här i Hälsingland. Jag saknar språket oerhört. Framför allt att höra det.


Jag kallar det för språk därför att Härjedalska innehåller så mycket historia i sig och ett ord kan innehålla en hel scen eller ett koncept, som man inte hittar i ”Svenskan”. Jag vet inte, men jag tror att de flesta Härjedalingar håller med mig om att vi är smått unika och att Härjedalska inte är så mycket svenska? Eller har jag fel? Vi delar ju trots allt bara lite över 300 år med ”Svenskarna”.


Om nu någon vill påpeka att, om man bor i Ljusdal så är man väl ingen Härjedaling, så har jag bara en sak att säga: En gång Härjedaling, ALLTID Härjedaling, vart i världen man än befinner sig! Sa da sa! Cherio... eller Hô ä.


 http://www.hedeinfo.se/index.php?option=com_content&task=view&id=1519&Itemid=99999999#JOSC_TOP

Tillbaka till startsidan

http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/

Av Helena Börjesdotter - 18 november 2011 13:03

Hej alla glada!


På grund av att jag blev uppmärksammad av en journalist från Hemmets Journal - för mitt inlägg: Min pappa dog ifrån mig - så har jag blivit krönikör på en lokal webbtidning: hedeinfo.se
Reportaget i Hemmets Journal publicerades den 10 november. Vi var tre döttrar som pratade om våra pappor, min död, deras levande. Jag är så glad över detta.


    


Nu är jag både presenterad på Hedeinfo och fått min första krönika publicerad.


  


Hedeinfos krönikörPDFUtskriftE-post
Skrivet av Rosita Persson 8 november 2011  
2011-11-08
 

Alla mer eller mindre kända medier har sina krönikörer. Nu har jag skaffat min. Låt mig få presentera Helena Börjesdotter som ska skriva för mig 1 gång i månaden. Här berättar hon mer om sig själv:

Jag är 46 år gammal, det yngsta av 3 syskon. Jag växte upp i Linsell, men flyttade till Hede redan vid 16 års ålder 1981. Fick två odågor till söner med en bygdens man. Tog en kort omväg på 6 år över Svenstavik för att få min dotter med en av DEN bygdens män. Från 1989 till 1995 bodde jag där. Jag flyttade faktiskt hem till Hede igen på min kära Annethes 30-årsdag.


Bodde på "Banglan" som - innan vi i gänget (Susanne Larsson, Annethe Sundin och jag) flyttade dit - kallades Bangladesh. Men vi ville ju vara coola och skitviktiga och började kalla det för "Banglan" och det verkar hänga kvar. Kul att ha varit med och skapat lite historia. Området hette ju obyggt - Västmyra. Efter mycket vånda, så var jag av olika orsaker tvungen att flytta därifrån. Sönerna stannade hos pappa och dottern följde mig till de djupa Hälsingeskogarna - nåja, Ljusdal är välan inte så djupt kanske. Min syster bor här och därför blev det Ljusdal. Nu har jag bott på samma ställe i 10 år och trivs kanon. Jag älskar verkligen mitt lilla smultronställe på Nore.


Alla barnen är utflugna och jag har återkommit till mina rötter. Vi hade 30-årsjubiléum för vår årskull i Sveg i början av sommaren och där träffade jag en kärlek, en klasskamrat från SVEG. Efter att ha varit singel i 10 år så var det ju kanske inte DIT jag hade tänkt mig när jag nån gång skulle bli kär igen. Har inte flyttat tillbaka, men tycker att Sveg är betyyydligt roligare nu än för 30 år sen. Cirkeln är på något vis sluten.


Länken nedan är presentationen
  


http://www.hedeinfo.se/index.php?option=com_content&task=view&id=1508



Tillbaka till startsidan

http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/

Nena, dä ä ja dä.


Jomenvisst. Nu är jag här...alltså just här och ingen annanstans.

För att klargöra det hela citerar jag Fem myror är fler än fyra elefanter:

"där är där, där man inte är, här är här, där man är"

Annorlunda
men ändå en helt ovanlig människa...

Vad jag skrivit

Kategorier

Bildrar

                                                      

                
                           
 

 

Vem där?

Arkiv

Länkar

Sök i bloggen

Många Fler Bildrar


Skapa flashcards