Alla inlägg under juli 2012

Av Helena Börjesdotter - 24 juli 2012 13:04

Tänk att det är lika varje år – det här med semester. Man ska hinna med allt man inte hunnit med under vintern, den senaste sommaren, den förra vintern och sommaren innan det. VARJE ÅR! Hur sjutton ska man hinna det liksom? Ha en fantastisk trädgård, bada, åka på semester till storstan eller till landet, sola och måla huset - som är en klassiker. Men vad gör man om det regnar hela sommaren då? Tja... då kan man ju alltid låta bli att göra allt det där som man skulle ha hunnit med de senaste åren, så man har något att göra de kommande. Eller...

Ta husvagnen, alternativt bara bilen, packa en massa badbollar, termosar med kaffe, kylväskor med 80 mackor med soltorkad skinka och surkål på, 8 liter mjölk, ett gäng äpplen och sen draga åstad efter vägarna. Helst de vägar med så mycket trafik som möjligt. Varför? Jo bara för att man kan och att man inte har ett dugg bråttom – till skillnad mot alla andra som skall ta till vara på varenda liten solglimt som dyker upp, hinna med att åka 100 mil på 7 timmar för att gamla farmor inte ska behöva vänta med maten. Det är mycket uppfriskande.


Man tar det extremt lugnt på vägen, 70 max och aldrig mer än strax under den tillåtna hastigheten, passar på att sakta in då och då för att kolla in omgivningarna. Man funderar på vilken rastplats som passar bäst och saktar in och blinkar vid varje för att sen ångra sig och fortsätta till nästa. Man blir så pigg av alla tutanden från andra bilar när man gör så, från de där som ska till farmor ni vet. Ibland stannar man efter vägkanten, går ut och sträcker på sig, slår en drill eller bara stirrar på skogen i största allmänhet. Vägkant och vägkant förresten, det finns inte så många tillgängliga vägkanter efter E4:an, men i alla fall.


Mitt på dagen, eller vid pass 15.00 stannar man på en mack, helst lite snett sådär så att man tar upp tre parkeringsplatser, går in och tittar på matalternativen och vägrar bestämma sig för om man ska ha korv, sallad, eller bara en glass. När man väl ska betala har man ingen aning om hur betalkortet ska användas – med chip eller dras. När man står där så kan man passa på att njuta av den ökade värmen från alla som har bråttom till farmor, eller som bara ska ta en paus i husmålandet mellan skurarna. Man vänder sig om, ler godmodigt och säger på bruten tyska:

”Dänk på blodtrücken jaa?”

Mycket mysigt.


Så gör man lika på den enda rastplatsen som finns på mil efter europaväg 4. Vinglar in med husvagnen, parkerar mitt på och ockuperar den största och finaste bänken, fram med alla mackor, termosar, äpplen och badbollar. Givetvis ska man ha en duk också. Så skålar man med alla som stannar till för en kisspaus, matrast eller en rök. Man ska vara trevlig turister emellan. De andra turisterna glor så ögonen ploppar ur när man sitter kvar och myser fastän det spöregnar och åskan mullrar ett par kilometer därifrån. Då frågar man med hög röst:

”Villen sisch ha ein koppen?”


Ett annat nöje på semstern är att åka ut och ta kort på vartenda trafikdödat djur efter vägkanten och ropa:

”Exååtisch”

applådera lite entusiastiskt och göra tummen upp åt de andra bilisterna som varit tvungen att stanna på grund av varningstriangeln man satt ut – för säkerhets skull.

 

Det bästa av allt är nog ändå att åka så nära mitten som möjlig, försöka missa alla vattenpölar och på grund av att man anstränger sig så in i vassen, så hittar man på dem alla. Det skvätter så trevligt på de bakomvarande bilarna så. Tänk vad glada de ska bli när de får bilen tvättad alldeles gratis på semestern – då kan de ju bocka av en sak på ”att-göra-listan” i alla fall. Och om de tror att de kan köra om en när det blir tvåfiligt så tror de fel, för det finns alltid nån som är långsammare i trafiken som jag kan köra om och blockera båda filerna. Sen undrar man varför man har så många hatbrev i brevlådan när man kommer hem. Mysko!


Men nu tror jag att jag blandade i hop det lite, så gör ju aldrig jag, varken det ena eller det andra och det skulle lika gärna kunnat vara gamla farmor själv som var ute på vägarna och snäser med vass ursvensk stämma. Jag förtydligar för att ingen ska tro att jag har några som helst fördomar.

*Host*


Jag sitter på min altan jag, hela somrarna och dricker hemgjord lemonad, läser deckare, strosar omkring i trädgården när solen skiner, åker och handlar på morgonen innan det blir för mycket folk och bara njuter av tillvaron... eller nå´t... och hela tiden är det dessutom det bästa vädret: Äkta Svensk Sommar!


Solstorm då? Deckaren jag läser just nu, av Åsa Larsson.


Ta det lugnt och ”krama varann i trafiken”



 

http://www.hedeinfo.se/index.php/kronikor  



Tillbaka till starsidan

http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/

Av Helena Börjesdotter - 9 juli 2012 16:47


Efter en till natt utan sömn, med hosta och allmän jävlighet så har jag bestämt mig - nu ska jag ge mig själv en kur cortison - jag får väl ta att jag blir hypoman då... en jädra balans det här. Får ta min kära dotter till hjälp för att ha koll på om jag åker in i en rejäl mani eller inte för jag är så less på att vara sjuk.

Nu tänker jag bli frisk åtminstonde i lungorna, så får jag ta skallen sen!

Jag antar att det behövs ett skov med hypomani, viktuppgång, stopp i magen, vattenansamling  och myrkrypningar i hela kroppen, total sömnlöshet, hetsätningsrisk och sur mage för att få bukt med lungorna, sen kan jag nog kanske åtminstonde andas igen, även om det tar några veckor innan jag hämtat mig från kuren med cortisonet som då är orsaken till ovan nämnda problem.

Nu känner jag att jag är gnällig, men det känns även som att jag faktiskt skiter i det och fortsätter vara gnällig ett tag till!


 


Hej svejs

  



Tillbaka till startsidan

http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/


Av Helena Börjesdotter - 8 juli 2012 15:23


Ja jag är på dåligt humör, om man nu med det menar att jag inte är glad – helt korrekt.
Om det bara är DEN veckan? Jo jag vet vilken vecka som menas, den veckan i månaden då man har mens. ”Hormonveckan” ”Den röda veckan” , men nej...det är det inte! Jag opererade mig 1997 och tog bort eländet. Vilket var en befrielse ska jag tala om – blodvärdet hade aldrig varit så bra någonsin och jag fick färg på kinderna igen och kunde gå utan att yra runt som en huvudlös höna. Detta gjorde dock att jag aldrig haft nån koll på hormoner eller vilken vecka som är vad sedan. De lämnade äggstockarna kvar och vad jag vet så har jag inte haft någon särskilt återkommande dåligt-humör-vecka ändå. Däremot vet jag att äggstockarna börjar på att ha gjort sitt och jag är definitivt över på sidan ”mogen” , inte fertil längre, gammal, vis, osexig eller vad man nu vill kalla den fasen.


Nej då, jag är ”på dåligt humör” därför att jag är trött på att mitt liv hela tiden bromsas av att jag blir sjuk, av den ena eller andra orsaken. Jag blir ledsen, för att jag aldrig kan planera något som jag kan lita på blir av – i alla fall till 90% - som de flesta, jag får räkna med 10% - om jag har tur. Jag blir ledsen för att jag måste ställa in kanske just den dagen, timman innan eller så, för att jag helt enkelt inte orkar. Och det händer inte bara ibland, det händer oftare än det faktiskt blir av – om nu någon vill säga att:
”så är det för oss alla ibland”


Sådana här dagar, när jag vaknar med ångesten sprutande ur öronen och med gråten guppande i halsen – då känns livet inte meningsfullt längre. Jag kan inte gråta heller eftersom jag kvamnar eller kvävs då. DÅ känns det som att jag vill ge upp, VARFÖR ska jag tjura på med det här? Varför ska jag sitta, eller oftast ligga, i den här lägenheten år ut och år in och bara bli äldre och äldre? Jag älskar min lägenhet, jag älskar min gård, jag älskar Ljusdal och jag älskar Hälsingland, tro inte annat, men att aldrig kunna välja att åka nån annanstans eller att ens kunna njuta av det jag har runtomkring mig – tär så förbannat på mig, så jag blir tokig.


Att jag dessutom misslyckats i kärlek (om man räknar förhållanden längre än ett halvår) för 9:e gången, blivit rejält bedragen av någon jag verkligen älskade, och då romantisk kärlek – inte en vän – gör också jävligt ont och särskilt som att jag genom min bipolära sjukdom förmodligen ”rår för det själv”.  I mina mörka stunder (som idag) tänker jag att ingen kommer någonsin att orka med mig.
Jag kommer förbli ensam resten av livet. Jag har massor med vänner, men de finns sällan tillgängliga rent fysiskt och det är inte den ensamheten jag menar heller.


Jag har en ängels tålamod med mig själv – min kropp och min själ, alla mina sjukdomar och jag har till och med accepterat att jag inte klarar mig själv, jag kommer aldrig att bli självständig. Jag behöver städhjälp, jag behöver nån som lagar maten åt mig och under en sån här lång period av sjukdom, så skulle jag behöva ha någon som handlade, tvättade och diskade åt mig dessutom. Allt detta har jag accepterat, jag har till och med kommit så långt att jag nästan kan leva med att hela tiden riskera att dö i förtid. Oftast så tänker jag på andra och lyssnar och hjälper dessa istället.
Men nog är nog!
Många säger – och stundom även mina allra käraste vänner:
”Ja men alla riskerar ju det samma – vi kan ju alla bli påkörd av en bil när som helst och du överlevde ju”
Ja visst, alla kan drabbas av vad som helst hela tiden, men blir ni utsatt för det stup i kvarten, tänker ni den tanken så fort ni ska äta, dricka eller åka bort, åka och bada, sola, ligga i gräset, hänga tvätten ute, ha främmande som dricker mjölk och ni ska gå ut med soporna sen? För si – det måste nämligen jag – hela tiden!
Om jag någonsin slappnar av och tänker:
Ja men det är nog inte så farligt, det går nog bra den här gången
eller kanske INTE tänker för att mina obehandlade psykiska sjukdomar har gjort att hjärnan brunnit och jag inte KAN tänka -

så kan jag garantera att det INTE går bra.
Alltid är det något jag glömmer bort att passa mig för. Disktrasan, just att gå ut med soporna, att låta någon laga fisk i mitt kök, gå någonstans för att äta och tänker igen att det nog går bra just den HÄR gången att ta något jag aldrig ätit förut. Kanske jag åker långt in i skogen och får ett astmaanfall och det inte finns någon täckning på mobilen. Unnar mig ”fredagsmys” med lite vin och något gott och sväller upp i magen som en spärrballong och andas ändå sämre, inte kan sova och blir ännu tröttare, eftersom det är 3:e natten jag inte sover alls.


Grejen med alltihop är att om jag glömmer bort det där med disktrasan hos någon som använder mjölk, fisk, ägg eller något av alla de andra sakerna jag inte tål och jag använder den – så får jag antagligen köra in adrenalinet i benet på stört, knöla i mig cortisontabletterna (som helst ska lösas i vatten) i munnen, ringa 112 och hoppas att ambulansen kommer inom en kvart, annars är jag död. Om jag dricker eller äter något jag inte lusläst innehållsförteckningen på riskerar jag att samma sak händer och inom en kvart är jag död. Att helt plötsligt inte längre tåla något jag ätit i hela mitt liv, för att kroppen, eller rättare sagt immunförsvaret har tappat tålamodet och hugger på det. Har jag tur då, får jag bara kramp i magen, utslag som kliar något så förbannat, lättare astma eller bara lite klåda i munnen. Att jag då har ätit något med många ingridienser i gör att jag efteråt får gå omkring och vara orolig varje gång jag äter något som innehåller samma sak.


Tack och lov blir jag väldigt sällan förkyld, men blir jag det så sätter det sig alltid på lungorna och jag får svårt att andas, den som har provat på att inte kunna andas och att tänka på varje andetag, vet hur det känns, alla andra kan ju prova utan att distraheras av något som helst annat, att tänka på varje andetag, dygnet runt. Nu har jag varit sjuk sen långt före midsommar, och det är en salig blandning av allergi och förkylning och båda sätter sig på lungorna. Jag blir infekterad och får ont i alla muskler som är inblandade i andningen.


Nåja – jag ska inte fylla på med något mer om detta.


Tycker jag synd om mig själv? Ja idag så! Och jag skiter högaktingsfull i om hälften av afrikas barn är föräldrarlösa pga aidsepedimin och de andra svälter i hjäl, jag skiter också i att massor av folk i alla krig runt om i världen dör som flugor för att någon eller några är dumma i huvet på riktigt.
Jag bryr mig inte ett skvatt om att folk här i Sverige är utförsäkrade och inte har mat på bordet och definitivt skiter jag i om någon tappat sin nyaste Iphone eller inte hittat några nya skor att ha på sig, när det står 17 stycken nya i garderobben redan! Och jag skiter i vädret!


Jag lever helt på andras välvilja eller tvång, rent ekonomiskt och jag skiter också i att andra gör likadant. IDAG mår jag skit och vill inte vara med längre, men överlevare som jag är så känner jag kanske annorlunda i morrn – kanske.



Tillbaka till startsidan
http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/



Av Helena Börjesdotter - 5 juli 2012 19:00

En design jag tycker väldigt mycket om är den på Kims blogg.   
Titta på de vackra bilderna, det svartvita upplägget, den härliga familjen   


http://mammanochtrollungarna.blogg.se/






Tillbaka till startsidan
http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/

Av Helena Börjesdotter - 5 juli 2012 16:30

Faster Nena, Katte Nina, Helena, syster Nena, älskade svägerska eller bara Nena, en kavalkad av namn jag fått i min "nya" familj   


Nu har jag dessutom blivit bjuden på Märtas dop    Jag blir så glad. Jag hoppas innerligt att jag orkar åka!!


DÅ får jag nog träffa hela härliga familjen: Meyer, Egeklint, Johansson, Olofsson, Ellis    


En bild på allra sötaste Märta.   


 



Tillbaka till startsidan

http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/

Av Helena Börjesdotter - 3 juli 2012 20:41

För det första ska jag försöka reda ut begreppet psykisk ohälsa. Det finns många fördomar och missförstånd när det gäller det. Många går omkring och säger att man är ”deppig” eller rent av ”deprimerad” för att man inte kunde köpa den senaste Iphonen eller för att det regnar, men psykisk ohälsa är betydligt mer än så.
Det finns många olika grader, allt från en ”vanlig” klinisk depression till svåra sjukdomar som scitzofreni, men jag tänker hålla mig till det som är mest utbrett: depression.


Att vakna på morgonen, eller kanske på eftermiddagen och vara tung i huvudet, illamående, frusen och utan lust att göra något överhuvudtaget mer än att somna om. Att gå hela dagen i pyjamas, inte för att man har valt det, utan för att man inte orkar annat, att titta ut, se solen skina och hata just det för att man inte orkar vara glad och sitta ute och njuta. Att kanske vara tvungen att åka på jobbet/skolan fastän man just då tycker extremt illa om sina arbetskamrater/klasskompisar för att de är glada och för att de inte förstår. Man hatar dem inte personligen, utan det är bara det att de får klä skott för ilskan och vanmakten. Ångesten kryper på när man går in i fikarummet, för man vill inte dra ner stämningen. Är det någon man ogillar just i den stunden så är det sig själv för att man inte kan ”skärpa” sig, att man är i vägen, att man inte kan skratta, kanske inte ens le. Därför sitter man kvar på sin plats och ”jobbar ikapp” - det är en del av ohälsan


Har det gått så långt att man blivit sjukskriven och fått ”lyckopiller” möter man ofta människor som har svårt att förstå innebörden och skämtar bort saken, får en dimmig, stressad blick eller väldigt bråttom. En del kanske försöker peppa med att säga:
”Ja men det ordnar sig ska du se, i morrn känns det säkert bättre och vädret är ju underbart, så du kan ju sitta ute så får du D-vitamin på köpet”
Ja just det – finväder!


Man ska inte klandra dem som inte förstår, för det ÄR svårt att sätta sig in i problematiken eftersom problemen till mångt och mycket är dolda. För det mesta går man inte ut om man mår dåligt och måste man så fixar man till sig hyggligt för man vill ju inte se sjuk ut – vilket gör att folk inte ser att man mår dåligt. Moment 22.


Många åker ut och in på sjukhus för att man ”har något fel på hjärtat” eller ”inte kan andas” och det visar sig att man visst kan andas och att det inte är något fel på hjärtat. När man väl har kommit in på sjukhuset så har ångestattacken gett med sig och man verkar frisk. Man vill heller inte sitta och gråta inför doktorn och kanske inte ens klaga. Då är det svårt även för en läkare att göra en bedömning.


Ångest visar sig i många förklädnader. Ofta som just hjärtklappning och svårigheter att andas. Man kanske känner sig yr i huvudet och händerna domnar. Kanske när man står i kassan i affären och kön är olidligt lång - två personer – vilket oftast räcker för att utlösa panik. Man vill bara därifrån för att man tror att man håller på att dö – på riktigt – det ÄR ren dödsångest, bara det att ”fly eller fäkta-systemet” reagerar på något ofarligt, vilket man inte kan ta till sig i just den situationen.


Det går ofta lång tid innan man kan få en diagnos och hjälp med det psykiska, för de flesta – inklusive sjukvården – inriktar sig på det fysiska i första hand.
”Alla prover är fina, rör på dig, det är bra med motion”
Välment, men totalt fel i en situation där man tror att man ska dö.


Nu är det ju inte alla som får panikattacker, utan ångesten kan istället vara en smygande fiende som dyker upp när man ska till att sova, tankarna snurrar så man känner sig galen och ju mer man försöker slappna av, desto värre blir det. Det kan vara pengar, jobb eller brist på jobb – kärlek eller brist på kärlek, ensamhet, sorg eller ”bara” en känsla av otillräcklighet inför livet. Det kan vara en övermäktig familjesituation eller att man känner sig allmänt otrygg.
Värsta åkattraktionen på Liseberg räcker inte för att beskriva snurrandet, det är olidligt.
Dessutom så tror man att man är ensam om problemet, för alla andra verkar må så bra och har råd att åka till världens ände, är lyckligt gifta, har ett fantastiskt jobb o.s.v
Idag när vi har tillgång till andra på ett så enkelt sätt genom sociala medier, så får man sig ju fler - till synes lyckliga människors – korta statusuppdateringar till livs, vilket gör saken ännu värre.


Det är nästan svårare att komma till insikt om och få rätt hjälp för det här problemet än att man kommer ut som homosexuell – inte riktigt, men NÄSTAN. Fördomarna, svårigheterna med förståelse och bristen på kunskap gör att det blir tufft – riktigt tufft. Det är faktiskt många som till och med tar livet av sig, kanske till och med utan att någon förstått att man mått så dåligt.
Det är en skam att må dåligt i huvudet. Det förknippas ofta med galenskap, att vara ”sjuk i huvet”
men det är det ju givetvis inte. Det är väl inte märkligare att man mår dåligt i själen än att man har ont i höften.


Min dröm – och säkert mångas med mig – är att man skulle kunna åka till sjukstugan, sätta sig ner och säga till doktorn:
”Hej hallå, jag mår dåligt i huvudet, min själ mår piss, jag känner mig galen, ensam och jäklig”
”Okej...” säger doktorn ”Vi ska se till att sätta in behandling – det första vi gör är att du ska få gå till en medmänniska, de sitter nere till vänster i korridoren...”
Drömmen innehåller samma sak utanför sjukvården.
”Hej hallå – jag är sjuk i huvet just nu – jag fick ångest och behöver vara sjukskriven i ett halvår”
Då får man massor med krya-på-dig-hälsningar, folk som ställer upp och lagar en gryta som räcker i flera dagar, åker och handlar dasspapper och mjölk åt en och sover över ifall man behöver hjälp att hitta till toaletten när man har ångest. Hjälper en att betala räkningarna så att man inte hamnar hos fogden och blir vräkt på köpet.


Dit är det kanske långt än, men om vi alla som faktiskt har psykisk ohälsa vågar tala om som det är och ”de andra” tar det lika naturligt som ett brutet ben, staten låter mer skattepengar gå till de där medmänniskorna jag pratar om och att de som sitter inne med kunskaper om detta fortsätter att kämpa för oss så kanske det inte ligger alltför långt fram i tiden.


Det här är varken en politisk ståndpunkt eller en klyscha:


Vem som helst kan drabbas!


Sköt om er och laga en gryta lite då och då och ge bort till grannen – det kanske behövs mer än du tror!



 

http://www.hedeinfo.se/index.php/kronikor/182-psykisk-ohalsa-en-doldis#frmUdjaComments


Tillbaka till startsidan

http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/



Av Helena Börjesdotter - 2 juli 2012 20:45

I morrn... ska Sandra och jag åka till Uppsala, senast det hände blev vi fast vid en mack utan soppa och en pump som tog mina sista pengar utan att ge en droppe bensin tillbaka :( Vilse i snårskogen (Uppsala) blev vi, men snabbtänkt...*host* som man är, så kom jag på att vi skulle åka mot sjukhuset - väl skyltat. DÄR träffade vi en ängel ♥ Jonas Blom hette han och körde taxi. Ledde vägen för oss som en fyr i natten, ut till nästa mack, men ingen hjälp gick att få där. Då langar denne ängel upp plånboken och lånar ut 300 spänn till soppa åt två vilt främmande, vilsna norrländska fruentimmer och ett kontonummer att sätta tillbaka slantarna på :) Detta var, för övrigt mitt i natta. Vi kunde tanka ♥ Åkte i snigelfart efter E4:an och landade i Ljusdal klockan 5 på morron.
I morrn ska vi ha soppa i tanken, pengar i plånkan och förhoppningsvis en bra vägbeskrivning :) Fast... det vore roligt att träffa ängeln igen, om han nu finns på riktigt ♥


Tillbaka till startsidan

http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/

Nena, dä ä ja dä.


Jomenvisst. Nu är jag här...alltså just här och ingen annanstans.

För att klargöra det hela citerar jag Fem myror är fler än fyra elefanter:

"där är där, där man inte är, här är här, där man är"

Annorlunda
men ändå en helt ovanlig människa...

Vad jag skrivit

Kategorier

Bildrar

                                                      

                
                           
 

 

Vem där?

Arkiv

Länkar

Sök i bloggen

Många Fler Bildrar


Skapa flashcards