Jag föddes sjuk, har alltid varit sjuk och kommer alltid vara sjuk. Massor med olika sorters sjuk, jag har typ 13 olika diagnoser på kroniska sjukdomar eller tillstånd, både i kroppen och i psyket. Det har gjort att jag pendlat mycket i måendet i kropp och själ. Jag har under perioder, alla olika långa, mått jättebra, trots att jag ändå varit allvarligt sjuk under tiden. Efter 21 års ålder har jag som längst mått bra i ca 2 år, sen har det blivit en nedåtspiral och jag har mått sämre i alla mina sjukdomar, för allt hänger ju ihop, sen har dalarna varat olika länge också.

Efter att min pappa dog 2011, så blev det en kana rätt ner i helvetet, det berodde inte bara på att han dog, det vara andra saker som hände som spelade en stor roll också. Jag förlorade mitt handikappbidrag och hade därför inte råd att bo kvar på mitt älskade Nore, utan fick så lov att flytta. Samtidigt så blev jag ensam efter att sista ungen flyttade ut, efter att ha levt för mina barn i över 25 år. Jag var singel och mina vänner fanns på annat håll. Jag hamnade i en lägenhet jag inte alls trivdes med, den största anledningen till det vara att den låg på andra våningen och jag hade en lång trapp att gå upp och ner för.

Första sommaren jag bodde där, ramlade jag och skadade mig. Den vänstra foten och det högra knät och blev tvungen att stanna inne i den där lägenheten under flera månader, hoppandes på två kryckor. Att använda kryckor gjorde att inflamationerna i axlarna och händerna slets upp igen och så var karusellen igång. Depressionen kom som ett brev på posten när den fungerade som den skulle. Jag började tröstäta och gick upp i vikt, som mest 105 kilo. Det i sin tur gjorde det ju ännu mer svårt att både andas och röra mig och psyket blev bara sämre och sämre tills jag kände att jag inte orkade mer och ville bara bort.
Jag hamnade på hispan helt enkelt, vilket egentligen inte gjorde att jag mådde bättre, om det kan ni läsa här.
Jag hade usel ekonomi som sjukpensionär och så extremt matallergisk och hade ett matkonto som var betydligt högre än de flestas.
Eftersom jag har så många problem så behöver jag stöd av olika sorter: hemtjänst, boendestöd, samtalskontakt mm.
Under den här tiden funkade inte nånting av det särskilt bra. Psyk i Ljusdal lades ner, kommunen kunde inte hålla ordning på sin hemtjänst och boendestöd gjordes om efter ännu ett chefsbyte. Mitt i alltihopa fick jag kämpa som ett djur för mina rättigheter också. Jag kände mig som en liten lort när personalen i hemtjänsten kunde komma hem till mig och säga att det vara värsta passet på veckan när de var tvungen att jobba hos mig. På grund av en processkedja som inte fungerade alls så fick jag inte den hjälp jag behövde och fick dessutom höra att det vara så fruktansvärt att vara hos mig och jag krympte till mindre än en liten lort.

Under samma tid kom nånting som kallades SIP (samlad individuell plan) där landsting och kommun ska se till att alla insatser fungerar som det är sagt. Man träffas med "kunden" (jag) och "kunden" får välja vilka som ska vara med på mötet och där får alla berörda samma information på samma gång. Jag och min syster hade pratat om nåt liknande i många år, att det skulle vara så bra att ha nån sorts "spindel i nätet" så att jag själv inte skulle behöva hålla i alla trådar och det lät ju väldigt lovande.
Under de där mötena, ett per år, bestämdes många kloka saker och lösningar på diverse insatser. Jag tyckte det kändes så bra att jag nu skulle kunna slappna av och kanske få den hjälp jag behövde utan att behöva slåss och bråka för det. Det gick inte så himla bra med det. Det lovades stort och allt lät så himla bra där och då, men i praktiken sket det sig alldeles, för inom den kommunala hemtjänsten var det fortfarande kaos och istället för att ge mig det dom lovat, fick jag nåt helt annat. 

Det är en sån lång historia att jag inte orkar skriva den och ingen orkar förmodligen läsa den heller.
MEN, det gjorde att jag föll så långt ner i måendet, som jag aldrig varit tidigare och ville verkligen inte leva längre. 
Det var som ett stort svart hål.

Dessutom var det få som verkligen orkade finnas för mig under de här åren, några få tappra själar som jag är så tacksam för att jag aldrig nånsin kan återgälda det. "I nöden prövas vännen" heter det ju och det blev inte många kvar i nöden.
De flesta drog sig undan när jag behövde dom som mest. Jag jobbar än idag på att försöka komma över det.
På våren 2015 gjorde jag inget annat, förutom att andas, än att fundera på vilket sätt jag skulle ta livet av mig på.
Bäst var nog att ställa sig framför tåget, så jag inte skulle fega ur och ångra mig.

Men då tyckte nog någon att det inte var min tid än, för då hände en massa saker som skulle förändra mitt liv ännu en gång, men åt rätt håll.

Jag väntade barnbarn, jag fick en psykmedicin som faktiskt funkade, jag fick ännu en dignos: diabets typ 2, jag bytte den kommunala hemtjänsten mot ett privat alternativ, jag hade en kontaktperson via LSS, boendestöd började funka som det skulle och livet började vända. På grund av diabetesen ändrade jag kosthållning och jag började gå ner i vikt, jag bestämde mig för att söka en ny lägenhet på backen och nu har jag firat 2 år utan depression.
Jag har under dessa två år flyttat och det har varit så roligt att få bygga och fixa här hemma, jag har en underbar liten tös som "vill vara med fajmoj", jag väntar ett till barnbarn och ska bli mormor och livet lunkar på, helt normalt, som åt vem som helst - nästan.

Jag är lite rädd eftersom det nu gått två år och det är det längsta jag mått bra sen jag fick min första depression vid 21, efter solsken kommer alltid regn, men kanske ska jag spräcka nåt sorts rekord nu, kanske det är min tur att ha det bra, kanske jag får vila lite i att må bra i nåt år till, kanske kanske stannar det så för resten av mitt liv. Man kan ju alltid hoppas.
Just nu är jag ganska trött efter att ha mått bra i två år och därmed gjort en massa saker, resor, hemmaprojekt, friluftsliv tillsammans med med dom jag tycker om och älskar.
Kanske det inte är nån fara på taket, kanske är det bara så att jag behöver vila ett tag och sen mår jag bra igen.
Kanske är det helt normalt att vara så här trött när det blir höst, efter en flytt, fler människor att älska, efter en sommar med bad, semester, begravning och en massa hemmasnickerier och fix.
Jag vet inte, för jag vet inte vad som är normalt, jag har faktiskt ingen aning om det. Men 25 kilo lättare och ingen diabetes, en psykmedicin som funkar, bra rutiner med bra insatser, bättre ekonomi och snart två små barnbarn kanske håller det onda borta. Det är bara att hålla tummarna, vila och gissa på att det går bra den här gången.

Tillbaka till startsidan

 

Thomas

25 september 2017 15:18

Hoppas verkligen att det är som du också hoppas på, nått som håller i sig... Du har fått en alldeles för hög dos av skit genom åren och föhoppningsvis är det bara "Hösttrötthet"

Avståndet är alltid ett aber och föhoppningsvis kan vi få till mer umgänge, saknar dig massor och det hoppas jag du vet!

Kram Kram

Bror

Helena Börjesdotter

25 september 2017 15:43

I know bror :) Hoppas gör vi tillsammans!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har ett funktionshinder, ett som sitter i hjärnan: ADHD med autistiska drag. Detta gissel, som gjort mig handikappad på många sätt. Denna bra sak, som gör mig kreativ och humoristisk. Problemet med att ha ADHD och vara kreativ är att man har e...

Här ligger jag på soffan i dagar och känner mig ledsen och övergiven. Jag har ingen att fira nyår med och ingen kommer för att hälsa på, knappt nån ringer eller skriver och undrar hur jag mår.Men, så läser jag ett inlägg av en person som är allt anna...

För lite sedan låg jag hemma på soffan och tyckte synd om mig själv för att jag var ensam och hade tråkigt, så jag bestämde mig för att lägga mig i sängen och kolla på nåt streamat. Ni vet hur det är när man har så där jävla tråkigt att ingenting pas...

Har av påkommen anledning (bland annat val) funderat rätt mycket ett tag på hur vi människor fungerar i olika situationer och hur vi agerar utifrån empati och solidaritet eller bristen av.I dessa valtider ser jag hur vänskaper förstörs och bekantskap...

     Från några dagar före midsommar till någon dag efter helgen så har jag upplevt kärlek i många av dess former och varianter. Det är otroligt fantastiskt att det kan samlas så mycket kärlek av olika slag under några få korta dagar i ens liv. De...