Jag har ett funktionshinder, ett som sitter i hjärnan: ADHD med autistiska drag.
Detta gissel, som gjort mig handikappad på många sätt. Denna bra sak, som gör mig kreativ och humoristisk.
Problemet med att ha ADHD och vara kreativ är att man har en miljon idéer, men en promille blir faktiskt slutförda. Jag har startat hur många finurliga, snygga, smarta, användbara, roliga, ekonomiskt solida projekt, men knappt slutfört något. Om projekten varit små och snabbt avklarade så har jag kunnat slutföra dessa och är stolt över min kreativitet, men tyvärr har jag alltid drömt stort och långt över min förmåga. Problemet är ju att alla projekt har varit bra projekt, som hade funkat att genomföra – för nån annan, men inte för mig.

Jag har dålig tidsuppfattning, vilket gör att jag har svårt att uppskatta hur mycket tid som ett projekt behöver för att slutföras. Allt, i min tanke, tar lika lång tid oavsett hur lång tid det egentligen tar. Det gör att jag, å ena sidan sätter igång med saker som tar alldeles för lång tid för att jag ska orka slutföra, å andra sidan så gör det att jag skjuter upp saker som tar fem minuter, för att min hjärna tror att det ska ta mycket tid och jag inte kommer orka.
Jag har också svårt att reglera energiåtgången. Jag vet inte hur mycket energi det går åt att, säg: skotta snö, diska, åka skidor, dammsuga etc. så det är omöjligt att planera. Ena gången är jag helt slut av att bara plocka ur diskmaskinen, en annan gång orkar jag åka 3 kilometer på skidor OCH plocka ur diskmaskinen och ändå ha energi kvar. Det beror på hur mycket intryck jag blivit utsatt för och hur mycket energi jag lagt på att tänka på allt.
Mår jag relativt bra, då kan jag vara här och nu och därmed ha mer energi, men mår jag lite sämre, då finns hela mitt liv, i bilder, känslor, dofter och ljud, samtidigt i min hjärna och kropp och jag har då redan gjort av med all energi på att tänka på detta och känna detta.
Och jag kan inte, som de utan detta handikapp, låta bli att tänka så mycket. Om jag kunnat det hade jag ju inte haft ett handikapp.

Har man ADHD så har man oftast också väldigt mycket av alla känslor, är man glad är man överlycklig, är man ledsen så är man förtvivlad, är man kär är man passionerad, är man arg är man förbannad osv. Jag har ingen möjlighet att ändra på det, för känslor bara kommer. Däremot försöker jag lära mig att hantera känslorna när de kommer på ett sätt som omgivningen och jag själv orkar med. För så starka känslor tar också enormt mycket energi, men det tar också energi att försöka hantera dessa känslor, för jag kan sällan bara känna dem, jag behöver också tänka på ifall de är passande.

Min hjärna har inget filter och kan inte sålla bort sånt som jag inte har användning av. Som exempel: jag sitter och umgås med någon som pratar med mig, den berättar något intressant, men jag ser samtidigt att fåglarna utanför är många och stökiga, att det blåser, att solen skiner eller att det är 3 moln på himlen. Jag hör också att grannen slår i en dörr, barnen skriker i kvarteret, kranen i köket droppar och frysen gör underliga ljud. Det som den här människan  berättar väcker också minnen och tankar i mig, som gör att jag associerar till något i mitt eget liv och eftersom jag har väldigt dålig impulskontroll så måste jag berätta mitt eget minne exakt då det kommer upp. Det gör att jag avbryter den intressanta berättelsen med mitt eget minne och sen har både jag och den andre tappat bort oss. Det gör ganska ofta att andra tycker att jag bara pratar om mig själv och är otrevlig. Jag tyckte ju att det den berättade var intressant, men har inte förmåga att sålla i alla intryck för att fokusera på bara det. Dessutom upplever jag att de flesta i alla fall gör likadant. Inte sitter man i ett samtal och bara pratar om den andres erfarenheter eller upplevelser? Om ni i ett sällskap pratar om t.ex restauranger eller resor, så delar ju alla med sig av sina erfarenheter och känslor. Men jag tycker ofta att det i mitt fall upplevs som egoistiskt och att jag bara tänker på mig själv.
Jag är dessutom så, att om jag ska kunna förstå vad andra går igenom eller har upplevt behöver jag sätta in det i min egen kontext för att begripa. Jag gör det oftast högt, för det är lättare för mig att få det att fastna i minnet om jag säger saker högt. Det gör att andra tycker att jag inte lyssnar på vad de säger, utan bara pratar om mitt. Jag gör så för att förstå den andre, men får inte förståelse tillbaka för min process.

Mina autistiska drag är de drag i autismen som har svårt att läsa av koder, sociala koder som är underförstådda, vilket gör att jag inte förstår sådant som andra tar förgivet. Som exempel: Jag ringer till någon klockan 13.21 för att jag MÅSTE fråga den personen om något innan jag glömmer bort det och för att jag inte kan hejda mig.

Den personen svarar: Jag är på jobbet!
Jaha, säger jag och framför mitt ärende. Jag hör att personen i andra änden är irriterad och kanske sur och säger igen: Jag är på jobbet!
Jag fortsätter med min fråga.
Den som inte har de här dragen förstår att den jag ringde egentligen säger: Jag är på jobbet och har naturligtvis inte tid att prata.
Jag som har de här dragen hör bara exakt vad den säger och det är ju bara information som jag inte kan göra något med. Jag tänker: Jaha, den är på jobbet, okej.
Jag har svårt att tolka vad andra vill ha sagt när de inte säger vad de menar, säger tvärtemot vad som menas eller alternativt inte säger något alls, för det ska vara underförstått.
Jag är dock väldigt bra på att läsa kroppsspråk och känna stämningar i rummet, men förstår oftast inte varför en stämning uppstått.
Detta har satt mig i situationer som har blivit extremt jobbiga och svårbegripliga för mig, under hela mitt liv.
Idag har jag lättare att förstå, därför att jag har lärt mig till viss del vad som förväntas av mig och även en del sociala koder.
Jag har i alla tider ansetts vara bufflig, en jävla unge, egoistisk, för mycket, lat, opassande, tar ingen hänsyn osv. Jag har lärt mig en del om hur man ska bete sig socialt genom tiderna, jag är ju i alla fall 54 år, men är inte framme och kommer nog aldrig bli det heller, jag har ju trots allt ett handikapp.
Jag, å andra sidan är/ har varit väldigt humoristisk, spontan, rolig att vara med, för jag gör saker som normalt sett folk inte gör, säger saker folk normalt inte säger och har haft väldigt lätt för att skratta och skämta.

Nu är ju dessa handikapp inte de enda jag har, jag är och har alltid varit fysisk sjuk också, men själva ADHD:n och mina autistiska drag i sig själv är utmattande och sliter enormt på hjärna och kropp. Jag har väldigt lätt för att stressa upp mig för saker, jag behöver mycket information och göra upp planer långt i förväg, ha strikta rutiner och tät kommunikation från människor jag har att göra med. Dessutom har jag dåligt minne. Allt detta gör att folk runtomkring mig tycker att det är jobbigt att vara med mig och idag umgås jag mest med de som har betalt för att umgås med mig.
Jag har några få tappra själar som verkar älska mig så mycket att de tycker att det är värt att stå ut med mina dåliga sidor för att få tillgång till de bra sidor jag faktiskt har. Dessa människor älskar jag tillbaka så det gör ont, resten - not so much.
Jag känner mig ensam och övergiven långa stunder av tiden, jag är ju bara hemma hela dagarna och jag har hjälp och därmed sällskap i 7 timmar av veckans 168 timmar. Ibland träffar jag nån annan, men det blir inte så ofta.
Jag är i en process nu som är både givande, men samtidigt gör ont. Jag sörjer alla drömmar jag haft och som aldrig kommer slå in, jag sörjer alla människor jag inte har i min närhet, levande som döda. Jag tillåter mig att känna sorg, rädsla, ilska, men jobbar också på att acceptera att det är som det är och att jag är den ende som kan göra något åt det.
Jag har ju mitt boendestöd, jag har min hemtjänst, min kontaktperson och framförallt min älskade syster som finns där, men jag måste ju till syvende och sist lära mig att leva för mig själv och tycka att livet är okej på egen hand. Nu är ju vi människor sociala djur och inte gjorda för att vara ensam, men nu är det som det är och jag har inget annat val. Vill jag fortsätta leva, så får jag försöka klara det på egen hand med mig själv som sällskap.

Kram på alla därute som kämpar, oavsett vad ni kämpar med!
Kärlek!