Inlägg publicerade under kategorin Ömse
Efter en till natt utan sömn, med hosta och allmän jävlighet så har jag bestämt mig - nu ska jag ge mig själv en kur cortison - jag får väl ta att jag blir hypoman då... en jädra balans det här. Får ta min kära dotter till hjälp för att ha koll på om jag åker in i en rejäl mani eller inte för jag är så less på att vara sjuk.
Nu tänker jag bli frisk åtminstonde i lungorna, så får jag ta skallen sen!
Jag antar att det behövs ett skov med hypomani, viktuppgång, stopp i magen, vattenansamling och myrkrypningar i hela kroppen, total sömnlöshet, hetsätningsrisk och sur mage för att få bukt med lungorna, sen kan jag nog kanske åtminstonde andas igen, även om det tar några veckor innan jag hämtat mig från kuren med cortisonet som då är orsaken till ovan nämnda problem.
Nu känner jag att jag är gnällig, men det känns även som att jag faktiskt skiter i det och fortsätter vara gnällig ett tag till!
Hej svejs
Tillbaka till startsidan
http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/
I morrn... ska Sandra och jag åka till Uppsala, senast det hände blev vi fast vid en mack utan soppa och en pump som tog mina sista pengar utan att ge en droppe bensin tillbaka :( Vilse i snårskogen (Uppsala) blev vi, men snabbtänkt...*host* som man är, så kom jag på att vi skulle åka mot sjukhuset - väl skyltat. DÄR träffade vi en ängel ♥ Jonas Blom hette han och körde taxi. Ledde vägen för oss som en fyr i natten, ut till nästa mack, men ingen hjälp gick att få där. Då langar denne ängel upp plånboken och lånar ut 300 spänn till soppa åt två vilt främmande, vilsna norrländska fruentimmer och ett kontonummer att sätta tillbaka slantarna på :) Detta var, för övrigt mitt i natta. Vi kunde tanka ♥ Åkte i snigelfart efter E4:an och landade i Ljusdal klockan 5 på morron.
I morrn ska vi ha soppa i tanken, pengar i plånkan och förhoppningsvis en bra vägbeskrivning :) Fast... det vore roligt att träffa ängeln igen, om han nu finns på riktigt ♥
Tillbaka till startsidan
Har haft/har, den konstigaste midsommarafton nånsin :/ MINST 35 midsomrar har jag varit nere i Bôrn (Linsellborren) och fiskat. Den mest magiska natten på året.
När vi brukade åka hem framåt 2.00, eller långt senare, dansade älvorna och trollen skördade sin ull. Pappa hade massor med fisk i sniken och just vid den här tiden brukade vi sitta och fika.
Idag har vi varit här i Ljusdal, varit på hembyggdsgården med Casper och Oliwer och dansat, grillat, ätit jorgubbar och sill...
Nu sitter jag - på den ljusaste natten på året - på min baltan...?! Det gör till och med ont att gå fram till åa (Ljusnan) här hemma, för att det är samma vatten som flyter här utanför som nyss flöt förbi pappa där han ligger och från Bôrn - som en hälsning...
I mina öron en midsommarnatt, brukar älven brusa och myggen surra. Själen vilade och tankarna sov. En bara-va-natt!
Nu hör jag folk som skriker, skrattar, dunkar musik, applåderar. Jag hör tåget dåna och jag är barfota
Tack och lov för de små killarna, för då fokuserar man iaf på livet.
I morgon är en annan dag :/
Tillbaka till startsidan
http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/
" Fike' " Wetterstrands Café
Jag tänker börja med att skylla ifrån mig. Allt jag nedan kommer att beskriva beror endast och allena på att jag blev knockad blodig i skallen – visserligen i rena olyckshändelser, men dock - av en närstående släkting några gånger i ung ålder. Jag kan se tydligt att det var efter detta som min buslust, idioti och fåfänga utbröt. Buslusten ligger
långt inbäddad i mina gener dessutom, från generationer tillbaka.
Jag svär mig därför fri från ansvar för alla mina här nedan beskrivna gärningar.
Jag har tidigare skrivit om Linsell, den lilla byn där det var så outsägligt tryggt och ännu mer outsägligt tråkigt. Det var EXTREMT tråkigt. Därför... fick man hitta på det roliga själv och detta passade min äventyrliga själ alldeles utmärkt.
Det påstås dessutom – vilket bara är hörsägen och kvalificerat struntprat – att jag var drivande i de flesta projekt.
Jag protesterar!
När vi var små, från 6 år cirka, då stod det bara sådana oskyldiga saker som: röka mossa, bygga kojor, klättra i jättegranar, elda och leka indianer och ”cojbojs”, på agendan. Ja och så leka förstenad, hoppa rep och annat tråkigt förstås.
När man började komma upp i stadiga 9 år, då blev det att röka riktiga cigaretter tills man spydde och sen på´t igen tills man spydde och nästan bränna ner en lada på kuppen, men lära oss att röka – DET skulle vi allt.
Jag säger VI, för jag var ju inte ensam, det var ju givetvis med någon/några som hittade på allt otyg och jag hängde ju bara på... förstås.
När vi blev en 10-12 kanske, så satte hormonera in i kroppen och började jävlas. Förut hade det varit så lättsamt att cykla, klättra över spännbågarna på ljusnebron, se hur många vi kunde stå på varandra under vattnet i åa, utan att tänka på att alla skulle kunna andas, spela harts hos orginalen i byn och sådana trevliga sysselsättningar. NU blev det
till att börja tänka på hur man såg UT dessutom. Drygt!
Min far kallade det för:
”Gå på byn och kasta håret – perioden”
När vi ännu inte hade fått egna behag så lånade jag och en väninna våra äldre systrars bh:ar, knölade dessa full med dasspapper, klädde oss i deras urringade tröjor, vi hittade inga byxor som stramade åt om våra spinkiga ändor så där
som de skulle göra på den tiden, så vi körde hängröv-stuket. Vi snodde deras dojjor – som förresten var för stora de också. Vi målade fejan full med maskara, läppstift, ögonskugga och rouge och tog oss en varsin handväska av modernt snitt – 70 – tal . Sen knallade vi, så gott det lät sig göras med för stora skor – upp till grabbarna, i prästgår´n, som led av tjejbacillskräck – och frågade vem de tyckte var snyggast. Nämnas skall att dessa grabbar var ett par år äldre än vi. Grabbarna blev vettskrämda och sprang och gömde sig bakom sin moster, prästen – som hade fullt sjå med att försöka hålla sig för skratt. Båda dessa beteenden berodde antagligen på att vi såg ut som riktiga påskkärringar och de är ju både tjejer och satans otyg. Vi fick i alla fall motvilligt ur grabbarna vem som var snyggast... och det var inte jag.
Jag släpade mig moloken hem, med hängande huvud, platådojjorna skrapandes i gruset, geggan i ansikten något ur läge och ogillade extremt mycket min kompis som kommit på den här galna idén och som dessutom var snyggast.
Under de tidiga tonåren så hände det ju helt plötsligt en massa spännande saker. Alla killar som brukade besöka byn på loven – blev helt plötsligt intressanta av helt andra skäl än att jaga bovar med. Man längtade till loven, när malmöiter, stockholmare, östgötar, närkingar och annat intressant folk skulle förgylla byn.
Den naturliga samlingsplatsen i byn, var ”Fike'”. Där fanns det jukebox, flipperspel, de vuxna kunde ta sig en öl och vi ungdomar en Mer eller Pucko och en mazarin. På den tiden fick man dessutom röka inomhus, så smogen låg tät stundom. En ytterst spännade plats.
Ett påsklov hade det kommit extra många snygga lovgäster och alla dessa samlades ju just, på Fike'.
Det var lördagen i början på lovet, jag var 13, smal som ett spett men villig att fiska för en eventuell fångst från Malmö eller så. Jag och en kamrat knallade iväg mot Fike' , jag sträckte på mig, övade in den rätta sexiga schvungen med höfterna - ungefär som en tandpetare som bara gått av lite grann. Jag övade på min sexiga blick - som antagligen
gjorde att det bara såg ut som om jag kisade - kastade det nordiskt fjöliga och elektriska håret bakåt i den exakt rätta knycken och tog sats.
Jag slängde nonchalant upp dörren, svepte in med höfterna förföriskt vickande – kastade med håret igen, gled med den beslöjade blicken över alla uppmärksamma ansikten i lokalen. Atmosfären var tjock och spänningen låg i luften... inte
ett ljud hördes. Jag slet ut en stol med ett, i mitt tycke, elegant ryck, placerade den stragtegisk mitt på golvet, vickade ett par gånger till med tandpetaren, log med spretiga tänder mot Malmöiten....
och satte mig... bredvid stolen på golvet!!!
Responsen var verkligen explosionsartad. Alla där inne skrattade sig nästan fördärvade, medan jag med min sexiga
häck, mitt luftiga hår och mitt vacka leende – gracilt tog mig upp från golvet – svepte med oändlig elegans ut ur lokalen med skratten ringandes i öronen för att aldrig mer – detta lov – återkomma!
Krönikan på orginalplatsen hedeinfo.se :
http://www.hedeinfo.se/index.php?option=com_content&task=view&id=1619&Itemid=99999999#JOSC_TOP
Tillbaka till startsidan:
Har funderat - medan jag inte skrivit ett dugg. Jag tror jag behåller den här bloggen. Den andra är snyggare, men den här ligger mig varmt om hjärtat.
Nå... jag överför det jag skrivit på den andra bloggen - tillbaka hit igen :)
"Jädra velhöna ", tänker ni.
"Japp" , säger jag som den naturligaste sak i världen.
Fastän jag varken är våg eller stenbock så velar jag ibland - och hoppas på att alla vet vad en velhöna/velpotta är. Just nu har jag inte koll på om det är dialekt eller svenska.
Jag är alldeles svellu* å ferru** efter allt stök som varit genom alla helger. DET var i alla fall dialekt. Se översättning nedan.
"Herre Guud", tänker ni kanske, " har människan inte hämtat sig ÄN? "
"Nope", nästan ropar jag här, jag är alldeles ensam och behöver höra min röst
Som om jag inte gör det annars då - hör den alltså. Folk påstår att jag pratar alldeles något fruktansvärt, men det anser jag är sk..snack... typ...
Om jag vore jag, skulle jag passa på att vila från min egen röst när jag har chansen.
Så jag tror att jag faktiskt ska passa på och ta den chansen idag.
HA, likt en drogberoende, kommer jag förmodligen att ringa någon för att få prata hål i huvet på denne någon. Jag måste göra minst ETT hål varje dag - annars får jag pratabstinens, eller något annat farligt. Man kan till exempel få:
hälsprång, vrångstrupe, matkastning, vadhållning, armstroke och andra hemska sjukdomar om man inte pratar varje dag.
Ba så ni vet asså...
Ja men... sakteliga, sakteliga hämtar jag mig från alla sjukdomar och glada helger. Det har varit så glatt och trevligt så, ända från början av augusti, när jag råkade på en liten bacill och fick akuta magproblem. Det var liksom akut lite överallt i magen. I FLERA månader! Jag blev lite trött på att det var problem från liksom alla ändar. Det var väl endast öronen som klarade sig någorlunda - nu sitter ju inte öronen i magen, så det kanske kan vara förklaringen.
Ambulansfärder hit och datortomografier dit, dropp och en utsliten, men ytterst hjälpsam mamma. Och så det vanliga: allergier och astma som trängt några ambulansfärder också.
Förkylningen som jag drog på mig i början av november höll i sig över jul, vilket gjorde min astma en aanings försämrad eller om det var - jädrigt försämrad. På julaftonen fick jag åka in en sväng på akuten för att få hjälp att kunna andas alls.
"Skynda, skynda" väser jag, likt Gunde Svan. "Jag ska ju för sjutton vara tomte snart"
Jodå, efter lite behandling, så uppträdde jag som en ganska långsam och väsande tomte, men ungarna gillade tomten - tror jag. Det är svårt att bedöma, eftersom de efter ett tag slet paketen ur händerna på mig. Det KAN ha varit så att de faktiskt var ganska less på tomten och ville få det hela överstökat aningens kvickare. Jag såg nämligen inget, vilket gjorde att det tog lite tid. Jag hade glasögonen under masken, men de hasade ner och satte sig i höjd med näsborrarna på tomtemasken, vilket gjorde att jag fick så lov att inta en extremt konstig ställning om jag alls skulle kunna läsa på paketen. Förmodligen blev de trötta på det. Jag tror till och med att de vuxna blev lite tvärless, de smugglade undan en stoooor hög med paket och sade att:
"Vi tar de senare, Tomten verkar trött"
Tror fan det. Väsigheten i lungorna, en hermetiskt tillsluten tomtemask, ingen syn, två mössor, lovikavantar, storstövlar och en varm och skön yllerock.
Den klurigheten tål att tänkas på. Men jag tror det var av ren omtanke som de nästan kastade ut Tomten.
Japp, det var det - annars tar min självkänsla stryk om jag tror nåt annat.
Snart kommer en till krönika ut, förresten. Den 25 januari och publiceras först på:
Sedan kommer jag lägga ut den här.
Jag visar lite bilder från det glada och trevliga, det andra kan vi skita i.
Puss och kram alla där ute.
* vimsig, irrande, förvirrad
** vimsig, irrande, förvirrad
Tillbaka till startsidan
http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/
Jag har under många år och tillfällen (vilket jag antar de flesta någon gång gjort) iaktagit släktfejder – oftast i samband med arv, men också i till exempel en familj där föräldrar och barn inte alls går ihop ihop. Där alla andra på något vis är tvingad att välja sida, vid dop, födelsedagar osv. Vid syskonrivalitet, där samma fenomen uppstår. Stora problem i "bonusfamiljer" med nya medlemmar där rivalitet och svartsjuka ställer till det för i första hand barnen, men också för de andra som är runtom.
Min undran är dock:
Hur i hela friden definierar man SLÄKT nuförtiden? VAD ingår i en familj?
En nära familj, en utökad familj eller, som sagt, SLÄKT?
Många släktord har ju fått en anings dålig klang, som till exempel svärmor och styvmor – av kanske stundom förklarliga skäl. Ett i mitt tycke lite olustigt ord är: särkullsbarn (ett rent juridiskt ord) – det är de barn man har med sig i boet om man gifter om sig. De barnen har inte samma rättigheter – i frågan om arv – som de gemensamma har.
Idag hör man ju i alla fall många trevliga ord på olika människor i ”släkten”: bonusbarn, plastmamma, extrapappa - dubbelmorfar eller dubbelmormor (alltså den som gift om sig med ens mormor och morfar vid deras skilsmässa) då har man ju två av varje liksom.
Vad räknas då som nära familj?
Biologiska barn?
Biologisk mamma och pappa?
Biologiska syskon?
Vad är en utökad familj?
Biologiska mor och farföräldrar?
Biologiska barnbarn?
Biologiska syskonbarn?
Vad är övrig släkt?
Biologiska fastrar, farbröder, mostrar osv?
Svågrar, Svägerskor?
Biologiska kusiner och nästkusiner (tremänningar)?
Osv...
Allt detta kan väl alla hålla med om, antar jag, men vad händer då med adopterade barn, barnbarn, syskon, kusiner osv?
Hur ställer vi oss till samkönade äktenskap där den ena föräldern är biologisk (inseminerad), men föräldrarna ändå är gifta?
Hos exempelvis två homopar av olika kön som skaffar barn med varandra. Räknas då bara de biologiska föräldrarna som familj, även om barnen har två pappor och två
mammor?
Hur blir det i ett straight förhållande där bara den ena av föräldrarna kan få barn, och man väljer en ägg eller spermadonator?
Eller varför inte krångla till det ordentligt: en mormor som är surrogatmamma till sitt eget barnbarn!
Vad i hela skjortan ska man kalla henne då?
Sen kommer vi ju till hela det området som kanske kan kallas blandfamiljer: dina barn, mina barn, våra barn, plast eller bonusmammor och pappor, extrafarfar osv?
Farmor och farfar till mina egna biologiska barn, kan jag fortfarande räkna dem som MIN släkt fastän jag och barnens pappa är skilda? Hur blir det med mina bonusbarn om jag går ifrån deras pappa, kan de fortfarande vara mina bonusbarn? Är man fortfarande bonussyskon om föräldrarna skiljer sig?
Hur gör man med nära, kära vänner, kan man räkna dessa som familj?
Många frågor blir det, och jag antar att vi alla definierar allt detta utifrån våra egna
referenser – kanske?
Det finns ju till exempel sambolagar som ska underlätta lite, men som i ett väldigt känt fall visar det sig att det inte riktigt fungerar som det var tänkt.
Stieg Larsson och hans ”familj” - vem sjutton är familj i DET fallet?
En sak jag noterat på senare tid i frågan om släktfejder – hur nu dessa släkter än ser ut eller definieras av de inblandade – är att mycket sker helt öppet på nätet!
En gång publicerat på nätet, alltid på nätet!
Det är så lätt att slänga ur sig saker i hettan, sätter man sådant på pränt så får man problem. Det går ju så jädra fort att slänga iväg ett meddelande idag. Ett tryck på enterknappen och det är kört. Hur mycket man än ångrar det, kan man liksom inte ta tillbaka det. Motparterna kan ju skärmdumpa, kopiera eller spara på annat vis. Många har kanske redan läst det. ALLT man har slängt ur sig i stunden kan
ju sparas som ”bevis”. Det gäller ju även via telefoner – sms och mms, speciellt med touchtelefonerna, där du bara behöver vara det minsta fet om fingrarna, så har du skickat ett hotmeddelande till Pentagon liksom.
Man kan väl säga om ”forntidens” släktfejder också, att: sagt ord låg där det lagts!
Då kunde man ju dock undvika varandra på ett annat vis, man kunde helt sonika ge sjutton i att träffas, elda upp pappersbreven man fick, kanske eventuellt smita till en annan landsända – då var åtminstonde avstånden så svåra att överkomma att man slapp släkten på grund av det.
Idag har vi ju knappt en chans att komma undan.
Sverige är ju ett av världens mest öppna länder. Vi har i princip koll på varenda människa som befinner sig i landet av det ena eller andra skälet. Om man inte finns på Eniro, Hitta.se eller dylikt, kan man kolla med skattemyndigheten vart människan är folkbokförd. Annars är det ju i de flesta fall rätt enkelt att bara googla fram dem. De flesta har ju Facebook, My Space, har lagt ut något på YouTube eller har msn eller något annat socialt medium. Har du bara använt ditt betalkort EN gång, finns du där, har du varit in på en porrsajt, är du registrerad där, vad du än gör på nätet är du registrerad. En vanlig Arvidsson kanske inte kan trolla fram information om sådant, man kanske behöver lite mer kunskap än så, men det behövs inte mycket, trots allt.
Långt (som vanligt) med många funderingar blev mitt inlägg idag, men jag tror vi måste fundera på allt det här. Tekniken och samhället förändras i så snabb takt
att vi måste försöka hinna ikapp med våra värderingar och vår förståelse för hur allt fungerar idag.
Hur ser MIN familj ut, vart ligger MINA lojaliteter. Det är så lätt att förstöra de sköra banden vi har med de vi väljer att kalla familj eller släkt idag.
Så ... ALLA ... ni, där ute – ångra er INNAN ni trycker på enterknappen!
Annars kanske en hel släkt är trasig inom några minuter!
Ps: Kom ihåg att livet är skört - på bråkdelen av en sekund kan det vara slut, och vad gör man DÅ med en olöst konflikt?
Ds.
Tillbaka till startsidan
Efter att ha blivit av med det mesta jag ätit, på ett par olika men likvärdigt jobbiga sätt, under en period av fem veckor, är jag lätt skitless nu (om skämtet ursäktas).
In och ut på sjukhus, dropp hit, dropp dit, medikamenter här och där och för att inte
tala om alla dessa j..vla blodprov de prompt ska hålla på att ta.
Eftersom jag är något svårstucken och med kärl som är skörare än en fjärilsvinge så ser jag numer ut som jag har utsatts för misshandel, alternativt är en skakig knarkare med dålig nålvana.
Efter tredje vändan fick jag i alla fall någon sorts diagnos:
- Ojsan, fröken har visst urinvägsinfektion, jag skriver ut en kur, tack och hej leverpastej.
- Jaha.... ja tack då, sade jag matt och bockade, för benen höll inte för att niga.
Nu är det ju så att i början av sommaren hade min årskull skolkamrater 30-årsjubiléum, med fest som följd. En attans trevlig och givande tillställning, för jag hittade nämligen en kärlek där – ja festen var kanon utöver det också förstås.
Jag kastade ett imaginärt lasso på en kille jag gått i samma klass som i 6 år och sen i en paralellklass resten av grundskolan. Ingen av oss minns väl varandra sådär jätteväl, men hur det bar till, så bar det till – om man så säger. Vi föll i kärlek med
varandra. Vi blev så där löjligt fnittrig och försökte överträffa varandra i vem som var bäst i universum.
- Du är så goo..
- Nej DU är godare!
- Nähäää... DU är godigast i hela universum, stopp!
Fånigt? Japp... men underbart. Fastän man är 46 år gammal så blir man som en tonåring igen när man är förälskad. Dessutom har jag fått en bonusfamilj jag trivs med och som vill ha mig där för jämnan. Min bonusdotter sa förresten i fredags när jag skulle fara hem till mig:
- Måsteru åka hem? Hon stod där och plutade med underläppen.
- Ja, stumpan, det måste jag, sa jag och vickade lite sorgset på huvudet.
- Men... om du FLYTTAR hit så BEHÖVER du ju inte åka hem! Sade hon och sken som sola i Sveg (Som ligger i Härjedalen, om nu någon skulle fundera över det)
Mycket fyndigt uträknat av henne, men någon flytt blir det inte – i alla fall inte än, bör man väl tilllägga, eftersom jag fått mig itutat att man aldrig ska säga aldrig.
”Jaha” , tänker ni kanske, vad har nu det här med illamående och knasiga doktorer att göra? Jo ser ni, jag har ju haft ROLIGT mitt i eländet och dessutom
någon som kan tycka lite synd om mig, pussa på mig, hålla mig i handen och mjukt och innerligt stryka på min mage när jag ligger på akuten och väntar på en sönderstressad doktor som aldrig dyker opp. Dessutom som det egentligen var kärleken som jag skjutsade in på akuten först, men jag ska ju ALLTID vara värst och dängde, på hemresan, i med ett extremt kräkande som resulterade i ambulansfärd
tillbaka till akuten i Östersund - dit man måste åka om man blir sjuk i Härjedalen.
Vi är eniga om att det var tur att vi hann bli riktigt kära först innan allt skit (sorry) började dyka upp. Annars vette katten om det blivit någon romans.
Nåja, i fredags åkte jag i alla fall hem till Hälsingland igen.
Puh.... det är, hur som haver, skönt med en egen kuppe – eller en egen kupé då, om det ska vara så jädra noga.
Helgen löpte i blåbärssoppan och den kokta kycklingens tecken. Jag åt dock denna kulinariska höjdare tillsammans med syster, svåger och mamma, och vi hade det så trevligt så. Btw... de åt palt å fläsk... hur surt är DET på en skala att sitta och glo på,
medans man sakta sippar på blåbärssoppan? SURT, kan jag tala om, för jag älskar nämligen palt å fläsk! Tröstar mig med att vi i alla fall hade en mysig stund med familjen.
Förresten...palt å fläsk... hrmpf, skiteckligt, så de så!
På måndags morgon ringer jag till hälsocentralen här i Ljusdal för att beställa en tid hos min ordinarie läkare, för jag tyckte liksom att de tidigare undersökningarna och diagnoserna var lite väl vaga och svävande. De har ett sådant system att man ringer dit och så får man vänta och så ringer de tillbaka efter en stund. Medan jag väntade på det, så passade jag på att börja kräkas igen, och sitta på dass, så där man gör vet ni... jättekul...INTE.
Jag ringde mamma och sa att jag nog troligen var lite sjuk igen och undrade om hon, än en gång, kunde följa mig till sjukhuset. Min kamrat ringer mitt i det och frågar vad jag pysslar med.
- Tja, sa jag viskande, jag ligger på hallmattan och funderar på om jag ska orka kliva upp och spy en gång till eller om jag bara ska ligga kvar på mattan och låta hemtjänsten torka upp skiten.
(kan tyvärr inte låta blir detta skämtet, som inte ens är ett dugg roligt)
- Äru KNÄPP, utbrister hon, du måste ju ringa ambulansen fattaruväl!!
- Tror du? Frågar jag något mer krystat än tidigare.
- Japp säger hon, jag möter upp på akuten.
Sagt och gjort, ambulans påkallas och medan vi väntar ringer hälsocentralen tillbaka. Mamma förklarar lite hastigt att det var inget, vi kommer med ambulans istället. Man kan ju undra vad personalen tänkte då.
Nå...på plats på akuten så visslade det mest till, en nål till i armen, en remiss till nästa akut (Hudiksvall) en underbar vän som följer med i ambulansen och en tacksam mamma som traskar hem igen för att vila resten av dagen.
Efter 2,5 dygn på sjukhus, datortomografi, provtagningar från alla delar av min lekamen och diverse dividerande om jag hörde till medicin eller kirurgavdelningen - så fick jag i alla fall rådet att gå hem och dra nåt gammalt över mig, för jag var körd.
Jag svarade upprört:
- Nehej, för DET tänker jag då inte alls göra, min pojkvän är 19 dagar YNGRE än jag! Så kan du vänligen ge honom den ordinationen och i stället ordinera mig strikt sängläge i en vecka? Jag tror att alla parter blir så mycket gladare så, framför allt jag, som så att säga ändå är körd. Du kan väl unna mig lite roligt min sista vecka i livet?"
Gnistorna flög i rummmet.... det sprakade och stod i.... lätt upprörda var alla parter men så såg vi att fyrverkeriet berodde på att tanten i sängen bredvid låg och sov och dreglade på eluttaget - vilket man skulle anse vara rejält jordat på ett sjukhus, men
icke sa Nicke. Stämningen lugnade ner sig många snäpp, eftersom tanten där i grannsängen hade piggnat på rejält och satt nu upp i sängen med en något spretig frisyr, men med tindrande ögon och frågar:
- BLIR det aldrig nån mat på det här stället?
Nåja, jag överdrev kanske en smula nu, men jag tyckte det blev lite roligare så. Lite elektriskt knaster och en dreglande men pigg tant fanns där i alla fall och jag skämtar ALDRIG om undersökningar och nåltortyr :o)
Någon bättre diagnos fick jag just inte. Jag har forfarande urinvägsinfektion – en rejäl en dessutom.
Men det jag fick var: ny medicin, oerhört god omsorg, medkänsla, god mat (sista dygnet - och det ska gudarna veta att det inte är lätt med alla mina allergier)
och ett löfte om att de inte ska släppa detta utan fortsätta utredningarna.
Jag tackade alla inblandade och for sen, på skattebetalarnas bekostnad, hem!
Lite romantik mitt i all ... text ... ha ha ... lurad
Jag och älsklingen
Tjo flöjt!
Forts....
Tillbaka till startsidan http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/
Man kan läsa massor om barnfattigdom och fattiga barnfamiljer nuförtiden i olika medier. Folk diskuterar vad som egentligen kan räknas som fattigdom. Vissa menar att ingen i Sverige är fattig i jämförelse med många i tredje världen.
Det finns två begrepp: Absolut fattigdom och relativ fattigdom. Den absoluta fattigdomen beräknas utifrån en fast summa. Den relativa räknas i jämförelse med andra i samma område. Till exempel land.
Jag tänker berätta om min familjs fattigdom!
Här i Sverige kan man utgå ifrån försörjningsstöd, existensminimum eller helt enkelt "pengar från soc" . Sedan kan man gradera även det beroende på vart man bor i landet. Eftersom det är kommunerna som bestämmer normen i sin egen kommun kan det variera över landet. Jag visar på vad socbidraget ska räcka till enligt Socialförsäkringslagen:
Försörjningsstödets uppgift är att tillförsäkra sökanden är skälig levnadsnivå. Biståndet skall utformas så att det stärker hans eller hennes möjligheter att leva ett självständigt liv. Enligt 4 kap. 3 § SoL lämnas försörjningsstöd för skäliga kostnader för:
livsmedel, kläder och skor, lek och fritid, förbrukningsvaror, hälsa och
hygien samt dagstidning, telefon och TV- avgift boende, hushållsel,
arbetsresor, hemförsäkring samt medlemskap i fackförening och arbetslöshetskassa.
2008 var summan för riksnormen, årligen fastställd av Socialstyrelsen 3550 kr per månad för vuxen Dessutom tillkommer en summa för boendet beroende på vad det kostar i det individuella fallet. Kostnader för barn under 18 år tillkommer också.
Realiserbara tillgångar så som pengar, aktier, bankmedel, båt, husvagn, sommarstuga, hus och bil måste ha sålts, i den mån de inte erfordras för den enskildes behov, innan försörjningsstöd kan beviljas. Säljbar bostad får behållas ett fåtal månader, sedan dras försörjningsstödet in eller minskas.
Ensamstående = 2 830
Utan lunch 5 dagar/vecka ( det förutsätts att barnet äter skollunch)
Barn under 1 år = 1 540, 1–2 år = 1 730, 3 år = 1 390, 4–6 år = 1 660
Om vi säger att du har en hyra på 5000 kronor och elen kostar 300 kronor. Du har tre barn i åldrarna 2, 4 och 6 år så är försöjningsstödet alltså:
5000 + 300 + 2830 + 1730 + 1660 + 1660 = 13 180 kronor / månad.
Efter att du har betalat hyran och elen har du alltså 7880 kronor kvar. Det ska räcka till ALLT utom hyra och el :
Livsmedel, kläder och skor, lek och fritid, förbrukningsvaror, hälsa och
hygien samt dagstidning, telefon och TV- avgift, arbetsresor, hemförsäkring samt medlemskap i fackförening och arbetslöshetskassa.
Om ni själva vill läsa om riksnormen så kan ni läsa det här:
http://www.ljusdal.se/download/18.177dc74412d7d20ba8b80001949/IFO_Riksnorm_2011.pdf
Nå... det var bara en kort förklaring på hur det ser ut för de som får stödet.
Nu till mig och min familj!
Jag har varit sjuk i hela mitt liv, vilket har inneburit att jag har haft väldigt få arbeten med riktig lön. Jag har oftast fått praktisera eller gå på någon form av rehabilitering. Två arbeten har jag haft med lönebidrag och en gång har jag haft ett "riktigt" arbete: jag satte plant. (vilka jag inte tålde så jag fick nästan ingen lön i alla fall eftersom vi gick på akord)
Enligt många - i den här debatten - så :
1: Får man skylla sig själv om man skaffat en massa ungar utan att tänka på att de kostar pengar.
2: Det är ingen rättighet att ha barn
3: Behöver man knappast ekonomisk hjälp när man röker upp pengarna.
4: Är man sjuk så ska man inte ligga samhället mer till last genom att skaffa barn som samhället ska försörja.
3: Får man väl skärpa till sig och skaffa sig ett jobb - för guds skull - och inte använda skattemedlen till bidrag.
När jag var 15 år träffade jag mina söners pappa, när jag var 18 blev jag gravid trots att jag åt p-piller. (Skulle jag ha vetat att jag skulle få leva på socbidrag resten av livet när jag blev gravid vid 18 och valt att göra abort istället? )
Vi flyttade i hop och planerade att leva tillsammans resten av livet. Vår förste son föddes. Efter ett år planerade vi ett litet barn till. Nio månader senare kom son nummer 2. Vi gifte oss och hade det ganska bra. Han jobbade och jag gick hemma på en minimal föräldrapenning. Det var underbart med barnen.
Redan då hade vi det så pass dåligt ställt att vi fick gå till soc varje månad, Det var inget jag skämdes över eftersom Sverige är ett solidariskt land med bra välfärdssystem och bra skyddsnät som vi alla har bidragit till genom att betala skatt.
Jag hade allvarligt den tron att: Ingen behöver svälta i vårt land.
Det gick som det går för många småbarnsföräldrar, vi skilde oss!
Som brukligt var, fick mamman bo med barnen och pappan flyttade. Ekonomiskt blev det ju inte direkt bättre men jag hade ju min tro - att ingen behöver svälta i Sverige.
Efter ett år blev jag gravid igen - trots p-piller. Då först fick jag reda på att min kropp inte reagerar på dessa så jag hade i realiteten inget skydd.
Jag flyttade till dotterns pappa, vi gifte oss och blev en liten familj. Men även i det fallet blev det skilsmässa.
Efter det har jag varit ensam med barnen. Papporna har från och till haft sina barn och varit hyfsade föräldrar.
Jag hade fortfarande inga jobb... jag hade ju blivit "handikappklassad" på 50% hos arbetsförmedlingen så om jag skulle ha något jobb så fick det bli halvtid. Jag fick dock ingen ersättning för den andra halvan, vilket innebar att jag som vanligt gick till soc.
För det mesta efter att jag betalt mina räkningar - det vill säga det jag var absolut tvungen att betala för att inte hamna hos kronofogden (det var nämligen min mardröm) - så hade jag ungefär 17-1800 kronor kvar att leva på. Jag och mina tre barn. De pengarna skulle räcka till kläder, mat, hygien, nöjen, telefon, resor... ja allt man behöver utöver hyra och hushållsel.
Jag har haft sådan tur att jag har haft tillgång till relativt billigt älgkött. Jag har kunnat gräva potatis på självplock för kanske en 5:a kilot. Det har varit basen i våran mathållning. För att kunna köpa det där fick jag låna pengar av pappa för att det blev en alltför stor summa på en gång att lägga ut.
Det här sammanföll ju med skolstart, vilket oftast innebar nytt till ungarna. Innegympadojjor, nya vinterskor, nya overaller, nya vantar osv, för att de var urvuxna. Jag hade tur som fick ärva en hel del av min brors barn eller snälla grannar. Jag köpte kläder på second hand. De yngre barnen fick ärva av de äldre osv. De fick ALDRIG nya. Barnen var så ofattbart tåliga så de klagade ALDRIG.
För dem var det ju nytt.
Men omgivningen var inte alltid så förstående...
Min äldste sons gympalärare krävde att alla barn skulle ha särskilda innedojjor på gympan. Jag ringde honom och sa att jag inte hade några pengar och undrade om det gick bra att sonen fick vara med iaf för det skulle dröja ett par veckor innan jag fick några pengar.
- Men herregud, lite får du väl offra för barnen, sade han snorkigt.
- Ja men, sa jag, jag har INGA pengar, jag har NOLL kronor.
- Ja men du får väl dra in på något annat då.
- Men du förstår inte, jag har NOLL kronor. Jag äger inte ens en pantburk längre för de var jag tvingad att panta för att jag skulle kunna köpa mjölk.
- Ja jag förstår då inte att folk sätter sig själv före barnen, det är skotvång eller sockiplast på gympan så utan kommer din son att få sämre betyg. Det är ju ditt val, sade han och lade på luren.
Jag bara satt och gapade, jag var så arg så jag darrade. Jag hade verkligen NOLL kronor och vem sätter på en 13-årig grabb sockiplast i alla fall även om jag hade haft pengar?
Min son fick gå utan skor i två veckor. Vad skulle jag göra. Han fick dock inte sämre betyg men än idag blir jag heligt förbannad bara jag tänker på den jävla gympaläraren.
Jag blev en jäkel på att trolla med knäna för att få allt att gå ihop och jag är stolt över att jag aldrig hamnade hos kronofogden men det var tufft många gånger. Det är många gånger jag har haft ångest och gråtit för att allt verkade hopplöst.
Till exempel så fick jag ju oftast påminnelseavgifter på de räkningar som jag inte kunnat betala så det blev ju dyrare i längden men jag hade ju inget val. Betala alla räkningar eller äta?
Jag kunde aldrig hamstra när det var extrapriser för jag hade inte tillräckligt med pengar. Alltså fick jag alltid köpa små mängder av maten till normalpris.
Vi bodde dessutom i en liten by där det inte fanns mer än en handlare som dessutom kunde sätta sina egna priser utan konkurens. Vi hade ingen möjlighet att gå på nån billighetsaffär och fynda.
Härjedalen - det enda landskapet utan stad, ett underbart landskap - där bodde vi. Allt som var utanför det vardagliga krävde att man åkte till Östersund. 30 mil fram och åter!
Om ungarna eller jag behövde åka till sjukhuset, gå till tandregleringen, behövde kläder och så vidare var det bara att sätta sig i bilen och åka - hur dyrt det än var. Man fick försöka samla ihop så många ärenden som möjligt så man kunde minimera antalet resor.
Många gånger har jag faktiskt låtit bli att äta för att ungarna skulle få mat. Under tiden jag gick på komvux var det ganska magert. Två gånger om dagen fick vi köpa fika på skolan, på förmiddagarna kaffe och kakor och på eftermiddarna vankades det smörgås. Det kostade 5 kronor för 3 kakor och 5 kronor för en macka. Jag och min kompis - som hade lika lite pengar som jag - passade på att äta oss mätta då och jag skäms inte över att säga att vi åt betydligt fler mackor än en för en femma. Sen plockade vi på oss sockerbitar och tepåsar också. Många gånger betalade mina klasskompisar mitt fika.
En gång som jag minns - vilket mina ungar inte gör - var när jag en kväll bara hade te, socker, potatismjöl och hårt bröd hemma. Jag tänkte:
"Det mättar ju inte så bra med bara te, jag kokar tesoppa åt dem"
På kvällen när soppan var färsk var det okej att dricka men på morgonen efter smakade det elände...fy fan rent ut. Den var bitter som jag vet inte vad. Det fick bli vanligt te och hårt bröd till frukost.
Under en period funderade jag på om jag skulle ha råd att låta min dotter gå på fritids men jag resonerade som så att där fick hon ordentlig frukost med gröt, ägg, nyponsoppa och mackor med olika pålägg på. På eftermiddagarna efter skolan fick hon mellis. Oboy och mackor med massa olika pålägg + frukt. Allt det för 235 kronor i månaden. Det var billigare att låta henne gå där än att ha henne hemma. Hon fick ju dessutom äta sådant hon ALDRIG fick hemma. Då kunde det dåliga samvetet och oron lägga sig för en stund.
Min absolut bästa födelsedag någonsin var när jag fyllde 35. Mina föräldrar och min syster hade en "liten" present. Jag fick en hel tvättbalja full av mat! Massor med basvaror, konserver, färsk frukt (vilket vi ALDRIG hade) osv + en hel kasse med älgkött. Jag var lyrisk. Jag tror jag aldrig har ätit en lyxigare middag än då. Det kändes i alla fall så! :o)
Jag gjorde en älgryta med färska grönsaker och potatis! Barnen gjorde fruktsallad och vaniljsås som vi åt till efterrätt och så fick jag riktigt kokkaffe efter maten. Jag grät av tacksamhet.
Jag fick laga och sy kläder åt barnen, jag fick hitta på massor av olika lösningar för att det skulle funka. Ett år hade jag inte råd att köpa nya vinterskor till min äldste son och det enda han hade var ett par tygskor som impregneringen hade slitits bort på. Han skulle ju bli jätteblöt. Tack vare att jag fick vaselin på recept - på grund av mitt exem - kunde jag varje kväll smörja in hans skor med det för att han skulle slippa vara blöt om fötterna jämt.
Jag brukade säga att:
Superlim, silvertejp och en jädra fantasi är en ensamstående morsas bästa vänner :o)
Nu ska ni inte tro att vårat liv var eländes elände. Det var det definitivt inte!
Vi hade en otrolig gemenskap, jag och mina ungar. Vi hade roligt tillsammans och gjorde massor med saker. Billiga eller gratis saker. Istället för att åka slalom så packade vi ryggsäckarna, tog med oss sopsäckar, gjorde hål för benen i dem och åkte utav bara sjutton i backen på det sättet :o) Hur kul som helst.
Vi gjorde många utflykter eller semsterresor på samma sätt. Lagade all mat hemma och tog med. Ungarna älskade att sova i tält och bara det blev ett äventyr i sig. Vi var ofta ute i skog och mark med mormor och morfar till barnen, mina syskon och deras barn. Då fick vi alltid fikat och maten. Det var underbart.
Nu i februari när min pappa dog så samlades nästan hela släkten hos min mamma och vi satt och pratade om, grät och skrattade åt vårat gemensamma liv. Vi pratade om allt vi fått med oss, allt bra som vi fört vidare till nästa generation och nu även en till generation. Min yngste son sa apropå mitt och barnens liv:
"Visst hade vi det dåligt ställt och fick avstå en hel del men vi kände nästan aldrig av det... och vi hade ALDRIG tråkigt"
Då blir man glad i modershjärtat. Jag har också många gånger fått höra:
"Vad ni verkar ha det mysigt och roligt tillsammans" och det hade vi!
Ingen av oss tänker så mycket på det som inte var så bra, utan vi minns det roliga. Jag är evigt tacksam för att mina ungar är så tåliga, har en bra människosyn och bra värderingar. De har fått lära sig att vara rädd om saker, hålla i pengarna, ha roligt utan en massa saker. Inte ge upp! Jag sa det till barnen när vi satt och pratade och då svarar min yngste son:
" Skyll dig själv, det är ju du som har uppfostrat oss!"
Så här skrev min dotter - som nu är 21 år - i sin blogg angående sin barndom:
"Alla glädjestunder och betydelsefulla ögonblick, för jag har haft många sådana. Allting betyder så mycket mer när man är liten och man uppskattar allt på ett annat sätt. Man finner glädje i så enkla saker, som att få tälta i trädgården, eller att få utforska parkeringen eller att mamma sjunger en till sömns med "sov du lilla videung".
Kan man få bättre betyg? :o)))
Min lilla familj har nu växt upp och består av fyra vuxna människor men som alltid kommer att ha gemenskapen och sammanhållningen kvar även om vi lever på olika håll och på olika sätt. Jag är tacksam för tiden med mina barn, våran underbara familj. Visst önskar jag att jag kunde ha gett mina barn mer rent meteriellt. MEN jag tror jag har gett dem det som många "vanliga" föräldrar har för lite av... TID
Jag har gett dem en rik barndom utan att vara rik av pengar, det är jag stolt över!
Tack mina älskade barn för att ni är som ni blev!
Tillbaka till startsidan