Inlägg publicerade under kategorin Krönikor

Av Helena Börjesdotter - 8 juli 2013 19:50

    

Från några dagar före midsommar till någon dag efter helgen så har jag upplevt kärlek i många av dess former och varianter. Det är otroligt fantastiskt att det kan samlas så mycket kärlek av olika slag under några få korta dagar i ens liv. Det är inte mycket som förundrar mig nuförtiden, men detta har gjort mig förundrad – och lycklig.

Mitt liv har kantats, eller rättare sagt styrts mest av krångel faktiskt – ända sen jag föddes. Sjukdomar, mobbning, brustna förhållande, sjukdomar, lite mer mobbning och sjukdom och så lägger vi på lite fattigdom på det. Men... jag är en i grunden extremt positiv själ och har gått igenom allt som blivit mig givet i livet med högburet huvud och en sjujäkla vilja att leva.
När min pappa dog i februari 2011 tog dock min ork slut och jag brakade sönder och samman. Det ena dråpslaget efter det andra kom och det vara faktsiskt många gånger jag funderade på om det var värt alltihopa, men jag tackar gudarna för min styrka att aldrig ge upp – hur mörkt det än är.

Min ekonomi blev knaper av olika anledningar så jag fick ta det näst svåraste beslutet i livet – att flytta från mitt älskade Nore (det svåraste var att flytta ifrån mina barn för 12 år sen). Jag fick känna på hur det var att vara nästan hemlös, att inte ha NÅN koll på tillvaron – det var svårt ska jag säga. Men... så fick jag äntligen flytta in i min nya lägenhet och började så smått planera hur det skulle bli. Vi byggde och snickrade, målade och möblerade. Om jag inte haft alla mina älskade vänner och släktingar hade det inte gått. Allt blev så himla fint.
Men jag tappade sugen i alla fall – det är ett område med mycket barn och många olika människor och jag behövde lugn och ro, så jag ville fly bort, men sansade mig och bestämde att ”det spelar ingen roll var man bor, man måste ändå lära sig att leva” som min kloka och älskade vän Susanne Larsson en gång sagt. Det var ett klokt beslut av mig – för sen har det på nåt sätt vänt och trots både det ena och det andra missödet så kan inget rubba min lycka.

Det var bestämt innan att jag skulle ta min älskade Hubbe (husvagnen) och åka upp över midsommarhelgen och hälsa på min bror med familj i Sveg, så dagarna innan gick åt till att förbereda allt som förberedas måste. Under tiden så byggde min andra bror ett nytt altangolv till mig och en liten shopingresa till Sundsvall var planerad – den resan fick dock ställas in för mig på grund av att jag inte orkar hur mycket som helst, men jag lånade ut bilen till min vän och hennes mamma så de i alla fall skulle få åka och det blev de så glada över - och jag över att kunna hjälpa. Win-win med andra ord.

Min yngste son hade förärat mig ett besök innan för att hjälpa till med altanbygget. Vi fick ställa in bygget på grund av regnet, men mamma fick i alla fall rå om sin son ett tag. På onsdagen kom min dotter hem och vi hade en helkväll på den nya altanen med TP och massor av skratt.

Torsdagen gick väl inte sådär hundra bra, allting tog sådan himla tid, så Jacob däruppe i Sveg som längtat efter faster, hann somna innan jag dök upp. Mamman tog dock upp honom så vi fick träffas och något så hjärtevärmande får man ju leta efter. Han hade hela dagen ”svâdâ” i faster sin och skulle ge mig en ”putt” när jag kom och leendet han hela tiden hade på sitt ansikte när han tittade på mig var oslagbart.

Under midsommarhelgen var det olika aktiviteter som bjöds i Sveg, bland annat cruising, vattenskotertävling, massor med pussar av en liten kille som fick sova hos faster i Hubbe och var överlycklig över det - och trevliga människor runt omkring.

Min familj där uppe i Sveg är inte av blodsband, men kärleken låter sig inte styras av sådant - älskar man någon så gör man det oavsett genetiskt material. Att bara få finnas och bli älskad precis som den man är, är en gåva som man inte slänger bort i en handvändning. Jag var oerhört lycklig då och passade på att njuta så det nästan gjorde ont.

Av en ren impuls så tog jag Hubbe med mig på söndagen och for upp till hemlig ort i närheten av Hede. Jag skulle på dejt! Inte heller det skitvanligt, så allt såg lovande ut. Jag passade på att hälsa på mina älskade rocksöner en sväng också, träffade en kär vän på ICA och sen fick jag uppleva den fysiska kärleken också – inte helt fel det heller. Något vi alla behöver lite då och då.
Dessutom bjöd himlen på ett skådespel utan dess like på söndagskvällen, vilket renderade i en extremt lycklig Nena.

Måndag for jag till vackra Långå för att hälsa på, men hamnade på akuten i Hede.
Ja men... jag klev väl snett och stukade foten rejält, slog upp det andra knät och fick sy 12 stygn. Men kärlek igen... min vän och hennes man hjälpte mig genom dagen och ordnade så jag kom till Sveg där min syster och svåger hämtade mig.
Mitt hjärta fylldes än en gång av ogrumlad kärlek.
På tisdagen kom min mamma och hjälpte sin stackars handikappade dotter . Hon är guld värd min 78-åriga mor!

Att man kan få älska så mycket är fantastiskt!

Den där misstron då?

Ja den är helt i onödan – jag är en snäll och vänlig själ som i de allra flesta fall tänker mer på de jag älskar än på mig själv. Jag finner större lycka i att få ge än att ta emot – även om det givetvis också är bra. Jag har aldrig medvetet skadat en annan varelse, att sådant i alla fall förekommit skyller jag stenhårt på att jag är människa och verkligen ingen perfekt sådan.
Om jag bara får chansen, så kan jag vara en trogen vän för ett helt liv, men har kommit så långt i livet ändå, att jag inte står ut med vad som helst för att vara det. Ge och ta kallas det - tror jag.

Nåja – intrycket är en bestående lycka i alla fall – trots misstro och missöden.
Jag är så lycklig över att orka leva igen och att orka ta för mig av det som bjuds på livets bord att jag liksom skiter i resten.

Eftersom jag fick avbryta min oplanerade semester i Hede och inte hann med alla dem som jag ville träffa så ska jag försöka ta mig upp igen innan sommaren är slut – om livet vill.

Ps: Lycka är små stunder i livet – bestäm dig för att de stunderna ska få styra ditt liv, istället för de eländiga.
DS


Krönikan på orginalplatsen:
http://hedeinfo.se/index.php/kronikor/610-karlek-i-alla-mojliga-och-omojliga-former-plus-lite-misstro-och-missoden


                                                 

                                                         Lite bilder från midsommaren

                                                                            


                         


  



Tillbaka till startsidan
http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/


Av Helena Börjesdotter - 14 november 2012 11:14


 

Krönika på orginalplatsen http://www.hedeinfo.se

2012.


Hon sticker den grova kanylen rakt in i det onda, sprutar in den grumliga substansen och trycker efteråt till med en trasa för att blodet inte skall rinna ner över min rygg, jag tror det är för att slippa städa undan efteråt. Jag sitter där i min plågoandes våld, helt stilla, men jag vill kasta mig undan och skrika högt i vånda.

- Nu ska vi inte överdriva... det är många ställen kvar, säger hon och skrattar högt och en aning

tyranniskt.
Om inte smärtan varit nästan outhärdlig och om jag inte känt mig så liten och utlämnad, hade jag nog skrattat med henne – det är ju precis sådant jag själv brukar göra - plåga. Jag brukar använda mig av psyket och förvirra mina offer genom att prata, prata och prata. Om jag hade haft ett offer nu hade jag pratat i det oändliga och skrattat från djupet av mitt hjärta...

- Mowhahaha... och en glimt av ren elakhet hade synts i mina ögon.
I en annan situation och i en annan tid, hade vi nog kompletterat varandra i tortyrens konst, hon och jag.


Hon trycker med bestämda fingrar.

- Åhå, här var det visst ont, men jag måste ju, det vet du, säger hon lent - sen det där skrattet igen.

Jag ser henne inte för hon står bakom min rygg, jag vet inte hur många gånger hon tänker plåga mig, men med tanke på alla markeringar jag har på min kropp, blir det nog väldigt många är jag rädd.

Hon säger att hon inte njuter av att plåga någon – utom de som hon vill hämnas på och jag tänker genast:

Vad i herrans namn kan jag ha gjort henne?

Vi är släkt med varandras släkter och jag undrar om det är något som grott – länge. Undrar om det kan vara jag som får lida för det – kanske hon inte får utlopp för det på något annat sätt. Tankarna virvlar runt i huvudet. Jag börjar känna mig sliten och väldigt, väldigt trött.




1998


Jag satt i ett annat liknande rum - ett litet krypin, möblerat för att man ska känna sig avslappnad, men med tillräckligt antal tingestar för att man ska känna ångesten sippra nedför ryggraden. Bland många andra så var där något de kör långt ner i halsen på en och något som stryper blodflödet och som du domnar bort av och som smärtar, något de kör upp genom näsan, så långt så det nästan nuddar hjärnan.

- Sitt stilla nu! Han lät vresig, verkade stressad och en aning osäker på handen.

Jag tänkte att han bara var ovan och lagd åt det nervösa hållet, för han svettades en aning också.
- Det här har jag nyss fått lära mig, så du får agera försökskanin, sa han och bekräftade mina misstankar.

Nackhåren reste sig när jag såg nålarna han tog fram och tänkte:
Inte ska han väl ändå använda de där? Jag började också svettas, fukten lade sig som en hinna på min kropp och lite hårdhänt torkade han av mig med en handduk.

Han körde in nålarna och vred runt dem, fram och åter, fram och åter – gång på gång på gång.
Jag orkade inte räkna alla, men helt plötsligt reste han sig och lämnade mig där ensam. Han sade bryskt innan:
- Jag kommer tillbaka!

Jag visste inte vad jag skulle tänka, jag vågade inte röra mig eftersom jag inte kunde veta vad som då skulle hända.

Hur lång tid som gick innan han plötsligt och med ett ryck öppnade dörren vet jag inte, men jag riste till och det gick en il av smärta genom kroppen. Jag kände direkt på doften att han under tiden passat på att dricka kaffe och undrade om det var för att han skulle slippa se mitt lidande.


2012


När hon äntligen lägger ner kanylerna och sprutorna och säger åt mig mig att klä på mig igen så flinar hon:
- Du bad själv om det!... mowhahaha haa...



SLUT



Epilog:


Idag, den 2 november, var jag till kära Doktor L för att få enkel behandling med kortisoninjektioner. Jag överdrev rejält i berättelsen och hittade på somligt, men det blev liksom mer spännande så än ett vanligt läkarbesök, tycker jag. Ont gjorde det, som attan, men knappast som att bli torterad skulle jag tro. Hon skrattade gott i vissa situationer - det gjorde hon. Det där om att hämnas var såklart ett skämt även om jag är skeptisk. Något av en tyrann, det är hon nog, men jag bad faktiskt om det själv.


Vi brukar ha roligt på våra möten, även om orsaken inte alltid är så rolig. Svåra allergiska reaktioner, annat kollijox i den stilen eller som nu: muskelfästesinflamationer. Min doktor, hon ligger på topp tre (alltså bland de tre bästa) av alla läkare jag någonsin träffat och det är väldigt många, men under tiden ”tortyren” höll på låg hon stundom under topp hundra.
Varför jag drog in mig själv i plågeriet är ju för att jag babblar och babblar tills folk får ont i öronen. Jag fullkomligt älskar att prata så det har blivit många hål genom tiderna - ni förstår ju varför folk går till doktorn för öronvärk så ofta.


Jag måste säga att min Doktor L (hon är ju givetvis många andras doktor också, men jag vill liksom tro att jag är favoritpatienten, även om hon är lika tyrannisk mot alla andra också) alltså... skämtåsido så är Min Doktor L nog kanske på topp två just nu, för hon är en riktigt stor och äkta pärla bland andra pärlor och grus.


1998 fick jag akupunktur av en sjukgymnast som var rätt ny i gamet. Det gjorde inte ett dugg ont faktiskt, det onda hade jag ju redan. Honom träffade jag många gånger under alla mina vistelser på Åreklinikerna, men just den här gången var den allra första. Jag bara mindes honom sådär apropå liksom. ”Tingesterna” jag nämnde var en vanlig träspatel att kolla halsen med, en blodtrycksmanchett och en lång tops att ta näsprover med – inget värre än så alltså.


Varför Alla Helgon då? Jo för att det är dagarna då väven mellan de ”andra världarna” och vår är som tunnast varje år. Jag blev nog inspirerad av alla helgon, spöken och allt annat som dyker upp just nu och därför blev det lite av en hemsk historia.


Ps: Injektionerna innehåller bedövningsmedel så just i skrivande stund har jag faktiskt inte ont alls på de 33 ställen hon stack mig på.
Ds.



Tillbaka till startsidan

http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/


  

Av Helena Börjesdotter - 5 oktober 2012 13:03

Det konstiga i vårt land är att alla ”vill bli något”. Kanske en kändis – utan att ha gjort något speciellt för att bli känd – kanske en kändis för att man faktiskt gjort något för att bli det. Man kanske bara vill vara bra i sitt yrke, vad man nu än gör, direktör eller slamsugare, det har ingen betydelse. Kanske man är jättebra på att dansa, sjunga, trixa med Rubriks Kub, är en fena på blomsterarrangemang, en bra förälder, jättebra på att baka, knyppla eller något annat trevligt - men det är INTE okej att vara stolt och glad över det, för då blir man kallad: ”Mallig”!


Ja men vad betyder då ordet ”mallig”? Ja det är ”Jantelagens” första paragraf: Du skall icke tro att du är något, som ligger bakom det ordet, för mallig betyder exakt det – att man tror att man är något - i en negativ bemärkelse.

Jag tycker väldigt illa om ordet ”mallig” , det är ett nedsättande ord om något som vi alla borde känna oftare – stolthet.

Jag har ofta funderat över vilka som pratar nedsättande om andra och varför de gör det. Man kan nog lätt säga att det handlar om avundsjuka, men är det alltid så?
Jag fick höra, när jag hade barnen små, att jag inte skulle berömma dem för mycket för då kunde de bli malliga. Kan det ha varit av omtanke eller bottnade det också i avundsjuka – kanske den människan inte fått beröm när den växte upp? Den människan känner jag nämligen som just omtänksam.
Jag kan inte förstå hur: ”Å vad du är söt” eller ”Nu var du duktig”, ”Du är så bra på att teckna”, ”Du är underbar” - ska kunna göra någon mallig? Det borde göra dem trygga att veta att man älskar och är stolt över dem.

Att använda ordet mallig till eller om någon som är rättmätigt glad eller stolt över att ha vunnit en tävling, klarat ett hinder av något slag eller tycker att man är fin i en speciell klänning etc. är elakt tycker jag. Den personen som säger en sådan sak kan ju vara minst lika fin eller duktig, men kan på grund av dålig självkänsla inte uttrycka sig och måste då ta ut det genom att ”ta ner” någon som kan det. Eller... så är den personen genuint bitter eller lider av narcissism eller så.

Om man får en komplimang ska man ju helst nedvärdera denna - ”den här gamla trasan” eller, ”ha ha, ja du skulle se mig på morgonen du”. Varför inte bara säga: Tack, vara glad och stolt över det och visa glädjen och stoltheten. Man kan ju faktiskt vara ödmjuk fastän man är stolt.

Jag tror dessutom att de som på riktigt är malliga, egentligen innerst inne är extremt osäkra och utan självkänsla. Istället för att klaga på dessa, tala om att de faktiskt ÄR bra, ge en komplimang av något slag – alla har vi något som är värt att berömma och det kan faktiskt förändra någons liv.

Jag har kommit så långt i livet att jag vågar vara stolt och nöjd med mig själv. Vissa dagar mer än andra, men ändå. Jag vågar tala om att jag tycker om mitt utseende, att jag tycker jag är duktig på att sjunga eller en hel del andra saker jag är bra på och att skita i om folk tycker annat, men ändå bli stolt och glad över att få bekräftelse.

Var stolta över er själva, var glada för att ni är just så bra som ni är och ge andra samma chans. OCH så glömmer vi det där dumma ordet som jag pratat om.

Krama varandra och älska er själva, det tänker jag fortsätta med!


     

 





Krönikan på ursprungsplatsen: Hedeinfo


Tillbaka till starsidan

http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/


Av Helena Börjesdotter - 24 juli 2012 13:04

Tänk att det är lika varje år – det här med semester. Man ska hinna med allt man inte hunnit med under vintern, den senaste sommaren, den förra vintern och sommaren innan det. VARJE ÅR! Hur sjutton ska man hinna det liksom? Ha en fantastisk trädgård, bada, åka på semester till storstan eller till landet, sola och måla huset - som är en klassiker. Men vad gör man om det regnar hela sommaren då? Tja... då kan man ju alltid låta bli att göra allt det där som man skulle ha hunnit med de senaste åren, så man har något att göra de kommande. Eller...

Ta husvagnen, alternativt bara bilen, packa en massa badbollar, termosar med kaffe, kylväskor med 80 mackor med soltorkad skinka och surkål på, 8 liter mjölk, ett gäng äpplen och sen draga åstad efter vägarna. Helst de vägar med så mycket trafik som möjligt. Varför? Jo bara för att man kan och att man inte har ett dugg bråttom – till skillnad mot alla andra som skall ta till vara på varenda liten solglimt som dyker upp, hinna med att åka 100 mil på 7 timmar för att gamla farmor inte ska behöva vänta med maten. Det är mycket uppfriskande.


Man tar det extremt lugnt på vägen, 70 max och aldrig mer än strax under den tillåtna hastigheten, passar på att sakta in då och då för att kolla in omgivningarna. Man funderar på vilken rastplats som passar bäst och saktar in och blinkar vid varje för att sen ångra sig och fortsätta till nästa. Man blir så pigg av alla tutanden från andra bilar när man gör så, från de där som ska till farmor ni vet. Ibland stannar man efter vägkanten, går ut och sträcker på sig, slår en drill eller bara stirrar på skogen i största allmänhet. Vägkant och vägkant förresten, det finns inte så många tillgängliga vägkanter efter E4:an, men i alla fall.


Mitt på dagen, eller vid pass 15.00 stannar man på en mack, helst lite snett sådär så att man tar upp tre parkeringsplatser, går in och tittar på matalternativen och vägrar bestämma sig för om man ska ha korv, sallad, eller bara en glass. När man väl ska betala har man ingen aning om hur betalkortet ska användas – med chip eller dras. När man står där så kan man passa på att njuta av den ökade värmen från alla som har bråttom till farmor, eller som bara ska ta en paus i husmålandet mellan skurarna. Man vänder sig om, ler godmodigt och säger på bruten tyska:

”Dänk på blodtrücken jaa?”

Mycket mysigt.


Så gör man lika på den enda rastplatsen som finns på mil efter europaväg 4. Vinglar in med husvagnen, parkerar mitt på och ockuperar den största och finaste bänken, fram med alla mackor, termosar, äpplen och badbollar. Givetvis ska man ha en duk också. Så skålar man med alla som stannar till för en kisspaus, matrast eller en rök. Man ska vara trevlig turister emellan. De andra turisterna glor så ögonen ploppar ur när man sitter kvar och myser fastän det spöregnar och åskan mullrar ett par kilometer därifrån. Då frågar man med hög röst:

”Villen sisch ha ein koppen?”


Ett annat nöje på semstern är att åka ut och ta kort på vartenda trafikdödat djur efter vägkanten och ropa:

”Exååtisch”

applådera lite entusiastiskt och göra tummen upp åt de andra bilisterna som varit tvungen att stanna på grund av varningstriangeln man satt ut – för säkerhets skull.

 

Det bästa av allt är nog ändå att åka så nära mitten som möjlig, försöka missa alla vattenpölar och på grund av att man anstränger sig så in i vassen, så hittar man på dem alla. Det skvätter så trevligt på de bakomvarande bilarna så. Tänk vad glada de ska bli när de får bilen tvättad alldeles gratis på semestern – då kan de ju bocka av en sak på ”att-göra-listan” i alla fall. Och om de tror att de kan köra om en när det blir tvåfiligt så tror de fel, för det finns alltid nån som är långsammare i trafiken som jag kan köra om och blockera båda filerna. Sen undrar man varför man har så många hatbrev i brevlådan när man kommer hem. Mysko!


Men nu tror jag att jag blandade i hop det lite, så gör ju aldrig jag, varken det ena eller det andra och det skulle lika gärna kunnat vara gamla farmor själv som var ute på vägarna och snäser med vass ursvensk stämma. Jag förtydligar för att ingen ska tro att jag har några som helst fördomar.

*Host*


Jag sitter på min altan jag, hela somrarna och dricker hemgjord lemonad, läser deckare, strosar omkring i trädgården när solen skiner, åker och handlar på morgonen innan det blir för mycket folk och bara njuter av tillvaron... eller nå´t... och hela tiden är det dessutom det bästa vädret: Äkta Svensk Sommar!


Solstorm då? Deckaren jag läser just nu, av Åsa Larsson.


Ta det lugnt och ”krama varann i trafiken”



 

http://www.hedeinfo.se/index.php/kronikor  



Tillbaka till starsidan

http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/

Av Helena Börjesdotter - 2 maj 2012 17:02


Vita lögner har vi väl alla dragit till med några gånger i livet, det tillhör nog samspelet oss människor emellan och det är väl inte mycket att säga om det. Ibland vill man bara inte en grej, men man är dödsless på att höra sig själv säga nej hela tiden. Då kan det vara någorlunda okej med en vit lögn:


”Nej du vet, katten spydde nyss och jag måste betala räkningarna”


Då är man liksom tjufri från tjat och kan i lugn och ro fortsätta chatta med folk på FB eller ligga på sofflocket eller vad man nu istället vill göra.
Ibland drar man till med en halvvit lögn för att man inte vill såra:


”Nej då, nej då, klänningen är fin” sen tänker man... fast inte på dig.

Det kanske heller inte är så farligt, även om jag är sådan att jag säger vad jag tycker, på ett fint sätt.


”Nja, du passar kanske inte i lila, men om du har en orange scarf till så funkar det nog” eller ”Nej ikväll orkar jag tyvärr inte”

Jag vill helst att folk är ärliga rätt igenom, man behöver kanske inte säga hela sanningen, men absolut inte ljuga.


Det är bättre att bli sårad av sanningen, än att bli glad av en lögn” som någon så klok sagt.


Sanningen har liksom en tendens att komma fram, hur mycket vi än försöker skydda lögnen.

Dessutom behöver man ett väldigt bra minne för att kunna ljuga trovärdigt.


Lätta lögner och undanflykter i små sammanhang kan jag tåla till en viss grad, men varför inte bara säga som det är?


”Jag kan inte komma in i dag, kan vi ta kaffet en annan gång?”
Ja men självklart är det okej, alla har vi dagar då vi inte orkar. Om samme person skulle ha sagt:


”Nej jag har inte tid vettu, jag måste ditten och datten för att vettu...”


För det första genomskådar jag de flesta sådana undanflykter, sen, som sagt, kommer sanningen oftast fram och DÅ blir jag både arg, ledsen och vill nästan vara lite elak. För att bli lurad är det värsta jag vet. Om jag inte får reda på vad andra vill, hur ska jag då veta vad jag ska förhålla mig till?


Nåja, vi är alla människor och människan är till syvende och sist alltid sig själv närmast. Jag anser dock att man inte får kliva över andra människor för att få det som man vill ha det. Att ljuga andra blå, för att det är bekvämt eller för att man både vill äta kakan och ha den kvar är nog det lägsta jag kan tänka mig. Att lura in någon i trygghet, som sedan visar sig vara bara lögn och förbannad lögn gör mig så ledsen. Varför inte lita på att jag kan ta sanningen? Jag har aldrig farit ut mot någon som talat sanning. Jag kanske har blivit ledsen, besviken eller sårad, men det ska man väl kunna ta, för livet ser så olika ut hos alla människor och alla människor kan inte göra en till lags jämt. Känslorna går över fort och jag har aldrig orkat vara varken sur eller arg längre än några minuter - sen kan man i lugn och ro prata igenom saker och komma fram till något alla kan vara nöjda med. MEN... om jag blir lurad och bedragen DÅ! Jag blir totalt kall och det ska väldigt mycket till innan jag kan förlåta en sådan sak.


Jag talar om för mina vänner, nya som gamla, att jag vill veta hur saker ligger till och att med ärlighet kan du få en vän för livet hos mig. Nu menar jag inte att alla ska berätta allt för mig, absolut inte, det orkar jag inte med, men att vara uppriktig med det man ändå säger är viktigt.
Jag berättar inte allt för alla, även om jag spiller ut mer om mitt liv än vad som kanske är brukligt. Det är mitt sätt att göra saker på – men om man inte orkar lyssna mer så är det bara att säga:


”Men var tyst nu Helena, nu har jag hål i huvet”
kanske jag slutar babbla    


Jag kan gå väldigt långt för mina ärliga vänner, mycket långt faktiskt. Jag ställer upp på de sätt jag kan. Orkar jag inte fysiskt, så kanske jag orkar lyfta en telefonlur och ringa ett samtal, betala en räkning eller fixa något annat. Jag är bra på att kommunicera på ett vänligt men sakligt sätt.
Ibland kan jag slänga mig i bilen och åka mil för att finnas för någon som mår dåligt, vilket jag har vänner som gjort för mig.
Jag är en BRA vän, om jag får ärlighet och sann vänskap tillbaka. Jag har också väldigt långt tålamod, så jag kan förlåta saker ganska många gånger på grund av att jag vet att det inte är lätt att leva och ibland blir saker bara fel. Men jag har en gräns och när den gränsen är nådd...


Jag är kanske många gånger naiv och lättlurad, men jag vägrar sluta tro på människors godhet. Jag vägrar bli en bitter människa!
Jag har vunnit så mycket på det och det goda överväger det onda - flerfaldigt!


Jag är dålig på att hata och jag är dålig på att vara elak, men jag hoppas att det kan vara illa nog att mista mig som vän.


De jag älskar – ÄLSKAR jag!


 


Krönikan på orginalplatsen:

http://www.hedeinfo.se/index.php/kronikor/139-arlighet-varar-langst#frmUdjaComments



 


Tillbaka till startsidan

http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/


Av Helena Börjesdotter - 9 april 2012 09:59

Kan man vara intelligent men dum i huvudet och tvärtom? Eller om man nu vill säga att man har otur när man tänker, för att vara lite snäll?

JA, det kan man!
Jag anser mig vara rätt så intelligent, men inte så väldans smart och ibland har jag enorm otur när jag tänker. Idag vid en rätt mogen ålder – ungefär sisådär som en apelsin som börjat lukta lite och flugorna kommer dansande – så stoppas väl oturen ibland av visheten, tack och lov.
När jag växte upp var det rätt ofta oturen slog till. Alltså när jag tänkte. Värst var det när hormonerna började komma in i leken. Jag ger mig sjutton på att de alla satte sig i huvudet!


För att kortfattat sammanställa allt detta:
Under uppväxten var jag intelligent, rätt puckad, inte så smart och hade en jädra otur när jag tänkte.

 

Jag har nämt i förbifarten om en del tokiga saker vi gjorde i den lilla byn, nu tänkte jag gå in lite mer på djupet liksom. Inte för att dumförklara mig själv... utan för att det är rätt roliga saker så här efteråt och jag hade bara otur när jag tänkte ändå, så de så!


 

Vi hade hört historier om barn som pallade äpplen och det verkade jättespännande, det räknades inte riktigt som stöld, utan mer som bus tyckte vi. Problemet var ju att vi inte hade några äppelträd i Linsell. VAD ska man palla dådå? För palla, det skulle vi. Då kom vi på att vi kunde palla potatis.
Vi grävde upp några ur den ende bondens åker och stack iväg för att mumsa på skörden.
Hur GOTT är det att äta rå potatis med en massa jord på? Inte gott alls faktiskt... riktigt blä om man ska vara ärlig.
Jaha, vad göra? Jo, vi knallar längst upp i byn för där hade de rovor, hade vi hört.Väl där uppe så blev vi väldigt besvikna, inte en rova så långt ögona nådde. Med böjda ryggar och släpande fötter drog vi oss ner mot byn igen och hamnade på en gård lite längre ner och jag insåg vår lycka.
Jaaaaa, de har RABARBER... jättestora rabarber, grova som tallstammar – DE ska vi knycka, eller jag menar palla.
Sagt och gjort, vi bröt – med lite vånda – av de grova stammarna på rabarbern, en efter en tills inget återstod. Vi sprang som galningar därifrån med famnen fulla av timmerstockar tills vi kom i skydd av en gammal skrotbil som stod mitt i byn.
Jess! Vi hade klarat det. Men... man ska ju som sagt ÄTA skörden. En kubik rabarbertimmer? Mjo – alla som brukar skörda rabarber och koka kräm och kompott och diverse vet ju att man gör det med SPÄD rabarber och i början av sommaren. Detta var ju på hösten. Nam na nam nam... Nej!
Vi gnagde och gnagde – det hade nog underlättat en hel del om vi hade haft en flismaskin och sen svalt ner rabarberflisen med vatten, för fy f... vad de var äckliga!
Synden straffar sig själv – har jag hört.


Det fanns en uttorkad liten åfåra i byn och en liten bro ovanför den som logiskt kallades: ”Lillåbrua”

Där under kunde man tjyvröka, snacka hemlisar och annat smått och gott.
Vi kom på den geniala idén att elda med surved under och låta den bolmande röken dölja en fiskelina som vi knutit fast mellan broräckena med vidhängande ölburkar på,. Tanken var att vi skulle skoja till det med turisterna som var på väg mot Lofsdalen. Fnitter och skoj vad det skulle skramla.
Ja, vi hängde upp vår skapelse på räckena, tände elden, som vi täckt med surmossa för att få så mycket rök som möjligt, gnuggade händerna i spänning och väntade på första bilen. Efter en stund i maggnagande spänning hör vi en bil, vi glor på varandra och hoppar lite av förväntan, NU ska det bli skramla av!
Mycket riktigt så kommer det en bil åt vårt håll till, men den stannar! Ve och fasa – vad händer?
Så hör vi en dörr som smäller igen och någon som myndigt säger:
”Helena!”


Nu måste jag ju förklara vart oturen i tänkandet kom in. ”Lillåbrua låg nämligen typ 150 meter ifrån våran gård. Jag antar att pappa både såg röken och kände lukten och kunde gissa sig till vem som var där under... hur han nu kunde gissa det fattar jag dock inte... host
Och igen: synden straffar sig själv!


En äldre tjej i byn hade fått moppe! Å jösses vad avundsjuk jag var. Jag visste att jag nog aldrig skulle komma att få en egen – möjligen ärva brorsans gamla trampmoped – så jag glodde trånande på maskinen. Det var ju ingen Puch eller så, men en moppe likväl. Wow!
Jag skulle ju få tjyvåka på den lovade polar'n så vi förberedde för det brottet – jag var tyvärr en bra bit från 15 så brott var det. Nu var även mina föräldrar väldans hårda på det där med lagar och regler, så det var nog mer det jag tyckte jag bröt mot, än Svea rikes lag.


En dag så skulle mamma och pappa åka till Sveg för några ärenden och jag skulle stanna i byn.

Jaaaaa, jag skulle ju kunna tjyvåka moppe... jälar asså, vad cool jag skulle va.
Vi drällde ute längs landsvägen och jag blev mer och mer sugen, så jag sa till polar'n att NU ville jag åka. Hon hostade och glodde på mig:
”Ja men dina föräldrar åker ju förbi här snart”
”Ja... men om jag skyndar mig så hinner jag innan de kommer”
Mhm – otur när man tänker var det ja.
Jag sätter mig på moppen och glad i hågen drar jag på gas och åker in mot byn – frihetskänslan var enorm... i femtio meter! Det dyker nämligen upp en bil i kurvan...
Ja, jag kan säga att jag fick utegångsförbud i någon dag efter det.


HUR tänkte jag? Det tar ca 20 minuter till Sveg och då lika lång tid hem, lite ärenden att avklara – kanske en 20 minuter till – inalles ca en timme! Jag hade haft – dumjäk... en hel TIMME på mig att tjyvåka om jag bara väntat i fem minuter till. ELLER, åkt på en helt annan väg till exempel! Men som sagt – där slog oturen och förmodligen hormonerna i skallen till igen.
Synden straffar sig själv var det va?


Det finns otaliga fler exempel på sådana här oturssaker och kanske dyker fler små historier upp i framtiden. Under tiden ska jag försöka låta visheten övervinna oturen.


God tur på er!


    
Krönikan på Hedeinfo:
http://www.hedeinfo.se/index.php/kronikor


Tillbaka till startsidan:

http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/

Av Helena Börjesdotter - 29 februari 2012 19:49

   

" Fike' " Wetterstrands Café


Jag tänker börja med att skylla ifrån mig. Allt jag nedan kommer att beskriva beror endast och allena på att jag blev knockad blodig i skallen – visserligen i rena olyckshändelser, men dock - av en närstående släkting några gånger i ung ålder. Jag kan se tydligt att det var efter detta som min buslust, idioti och fåfänga utbröt. Buslusten ligger
långt inbäddad i mina gener dessutom, från generationer tillbaka.


Jag svär mig därför fri från ansvar för alla mina här nedan beskrivna gärningar.


Jag har tidigare skrivit om Linsell, den lilla byn där det var så outsägligt tryggt och ännu mer outsägligt tråkigt. Det var EXTREMT tråkigt. Därför... fick man hitta på det roliga själv och detta passade min äventyrliga själ alldeles utmärkt.
Det påstås dessutom – vilket bara är hörsägen och kvalificerat struntprat – att jag var drivande i de flesta projekt.

Jag protesterar!


När vi var små, från 6 år cirka, då stod det bara sådana oskyldiga saker som: röka mossa, bygga kojor, klättra i jättegranar, elda och leka indianer och ”cojbojs”, på agendan. Ja och så leka förstenad, hoppa rep och annat tråkigt förstås.
När man började komma upp i stadiga 9 år, då blev det att röka riktiga cigaretter tills man spydde och sen på´t igen tills man spydde och nästan bränna ner en lada på kuppen, men lära oss att röka – DET skulle vi allt.
Jag säger VI, för jag var ju inte ensam, det var ju givetvis  med någon/några som hittade på allt otyg och jag hängde ju bara på... förstås.

När vi blev en 10-12 kanske, så satte hormonera in i kroppen och började jävlas. Förut hade det varit så lättsamt att cykla, klättra över spännbågarna på ljusnebron, se hur många vi kunde stå på varandra under vattnet i åa, utan att tänka på att alla skulle kunna andas, spela harts hos orginalen i byn och sådana trevliga sysselsättningar. NU blev det
till att börja tänka på hur man såg UT dessutom. Drygt!


Min far kallade det för:


”Gå på byn och kasta håret – perioden”


När vi ännu inte hade fått egna behag så lånade jag och en väninna våra äldre systrars bh:ar, knölade dessa full med dasspapper, klädde oss i deras urringade tröjor, vi hittade inga byxor som stramade åt om våra spinkiga ändor så där
som de skulle göra på den tiden, så vi körde hängröv-stuket. Vi snodde deras dojjor – som förresten var för stora de också. Vi målade fejan full med maskara, läppstift, ögonskugga och rouge och tog oss en varsin handväska av modernt snitt – 70 – tal . Sen knallade vi, så gott det lät sig göras med för stora skor – upp till grabbarna, i prästgår´n, som led av tjejbacillskräck –  och frågade vem de tyckte var snyggast. Nämnas skall att dessa grabbar var ett par år äldre än vi. Grabbarna blev vettskrämda och sprang och gömde sig bakom sin moster, prästen – som hade fullt sjå med att försöka hålla sig för skratt. Båda dessa beteenden berodde antagligen på att vi såg ut som riktiga påskkärringar och de är ju både tjejer och satans otyg. Vi fick i alla fall motvilligt ur grabbarna vem som var snyggast... och det var inte jag.
Jag släpade mig moloken hem, med hängande huvud, platådojjorna skrapandes i gruset, geggan i ansikten något ur läge och ogillade extremt mycket min kompis som kommit på den här galna idén och som dessutom var snyggast.


Under de tidiga tonåren så hände det ju helt plötsligt en massa spännande saker. Alla killar som brukade besöka byn på loven – blev helt plötsligt intressanta av helt andra skäl än att jaga bovar med. Man längtade till loven, när malmöiter, stockholmare, östgötar, närkingar och annat intressant folk skulle förgylla byn.


Den naturliga samlingsplatsen i byn, var ”Fike'”. Där fanns det jukebox, flipperspel, de vuxna kunde ta sig en öl och vi ungdomar en Mer eller Pucko och en mazarin. På den tiden fick man dessutom röka inomhus, så smogen låg tät stundom. En ytterst spännade plats.


Ett påsklov hade det kommit extra många snygga lovgäster och alla dessa samlades ju just, på Fike'.

Det var lördagen i början på lovet, jag var 13, smal som ett spett men villig att fiska för en eventuell fångst från Malmö eller så. Jag och en kamrat knallade iväg mot Fike' , jag sträckte på mig, övade in den rätta sexiga schvungen med höfterna - ungefär som en tandpetare som bara gått av lite grann. Jag övade på min sexiga blick -  som antagligen
gjorde att det bara såg ut som om jag kisade -  kastade det nordiskt fjöliga och   elektriska håret bakåt i den exakt rätta knycken och tog sats.


Jag slängde nonchalant upp dörren, svepte in med höfterna förföriskt vickande  – kastade med håret igen, gled med den beslöjade blicken över alla uppmärksamma ansikten i lokalen. Atmosfären var tjock och spänningen låg i luften... inte
ett ljud hördes. Jag slet ut en stol med ett, i mitt tycke, elegant ryck, placerade den stragtegisk mitt på golvet, vickade ett par gånger till med tandpetaren, log med spretiga tänder mot Malmöiten....

och satte mig... bredvid stolen på golvet!!!


Responsen var verkligen explosionsartad. Alla där inne skrattade sig nästan fördärvade, medan jag med min sexiga
häck, mitt luftiga hår och mitt vacka leende – gracilt tog mig upp från golvet – svepte med oändlig elegans ut ur lokalen med skratten ringandes i öronen för att aldrig mer – detta lov – återkomma!


Krönikan på orginalplatsen hedeinfo.se :
http://www.hedeinfo.se/index.php?option=com_content&task=view&id=1619&Itemid=99999999#JOSC_TOP


Tillbaka till startsidan:

http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/

Av Helena Börjesdotter - 27 januari 2012 21:05

Gåvornas tid   
Skrivet av Helena Börjesdotter 25 januari 2012  
2012-01-25
 

Nu är gåvornas största tid över för den här gången - om man nu ska räkna bara materiella gåvor vill säga.

Jag är kanske lite mer för andra sorters gåvor, såsom: upplevelser tillsammans med de jag tycker om - eller med främlingar för den delen – att få hjälpa någon som behöver hjälp. En spontan kram, ett tack fastän man gjort något – i sitt tycke – självklart, att få känna att man är behövd, att tala om för någon eller några att de är behövda. Att alltid ha en vän att luta sig mot och att kunna göra detsamma tillbaka närhelst det behövs, att glädja apotekstjejen med att säga att hon är fin i håret o.s.v


Ett visdomsord som jag tycker särdeles mycket om är:


 ”Det du ger till världen, får du tillbaka från världen.”


För mig innebär det, att om jag ger av mig själv, försöker ha överseende, förståelse, visa empati och ödmjukhet mot andra, så får jag det tillbaka. Jag kanske inte får tillbaka det av samma personer eller ens i samma form, men sammanlagt får jag tillbaka det jag gett, på det ena eller det andra sättet.


Om man ständigt gnäller och klagar och samtidigt inte är förstående inför andras bekymmer, så blir man till slut utan sympatier från andra också. Om man däremot visar empati och förståelse för andras situationer – även om man inte förstår fullt ut – så får man, när man själv klagar, sympati, värme och stöd tillbaka. Sätter man sig själv främst i alla situationer, så hamnar man för det mesta sist hos andra - om man däremot delar lika mellan sig själv och andra, så kommer man ofta långt i andras hjärtan.


”Ja, men...” säger ni kanske, undrande, ”jag ger och ger och ger, men får aldrig något tillbaka”


Ja tyvärr är livet inte alltid rättvist, men det kanske är så att man inte ser den hjälp man faktiskt får. Om man anser att till exempel: bjuda på middag kräver en middagsbjudning tillbaka, en skjuts till krogen kräver en skjuts tillbaka en annan gång, ett lyssnande öra alltid kräver ett lyssnande öra tillbaka – då är man nog lite fel ute. Inte att förväxla med lånade saker eller pengar, de lämnar man alltid tillbaka – även om man ibland behöver bli påmind.


Man kanske får julkort varje år av någon man aldrig hör av sig till, man kanske får hjälp att packa kassen på affären av någon som ändå väntar på sin fru, man kanske får 300 kronor från en främmande ängel som man aldrig kommer träffa igen -  när man fått soppatorsk i Uppsala.


Ett annat exempel: En liten flicka sitter i skolan och målar en tavla med en fin prinsessa på, som hon ska ge till sin vän i födelsedagspresent - hon har inga pengar att köpa något för. Flickan målar i flera timmar på papperet och funderar på vilka färger som passar, om prinsessan ska vara blond eller inte osv. Hon är nöjd över resultatet och plitar stolt ner sitt namn på den. På baksidan skriver hon grattis på födelsedagen och ritar en stjärna bredvid.

På födelsedagen ger hon sin vän tavlan, vännen tittar lite förstrött på den, lägger den på bordet och öppnar ett annat paket. DET paketet innehåller ett par plastskor till hennes barbiedocka – ett par likadana som tre av hennes andra gäster gett henne och hon ropar:


”Ååå...tack, så fina!”


Jag tror och hoppas att ni alla kan känna hur den lilla flickan känner sig då.


Uppskatta det ni får, uppskatta det ni ger och uppskatta glädjen ni får tillbaka när ni gett någon en osjälvisk gåva. I vår moderna tid, ge åtminstonde ett ”gilla”  för en vänlig mening eller tanke.Jag ska inte säga att jag alltid levt som jag lär, men jag har blivit klokare med åren och dragit lärdom av de misstag jag gjort. Idag vet jag vad lite som behövs för att göra stor skillnad i någons liv.


Det jag fått genom åren från världen, ger jag idag tillbaka till världen.




Krönikan i orginal finns på:
http://www.hedeinfo.se/index.php?option=com_content&task=view&id=1581&Itemid=1#JOSC_TOP


  

 

Tillbaka till startsidan

http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/

Nena, dä ä ja dä.


Jomenvisst. Nu är jag här...alltså just här och ingen annanstans.

För att klargöra det hela citerar jag Fem myror är fler än fyra elefanter:

"där är där, där man inte är, här är här, där man är"

Annorlunda
men ändå en helt ovanlig människa...

Vad jag skrivit

Kategorier

Bildrar

                                                      

                
                           
 

 

Vem där?

Arkiv

Länkar

Sök i bloggen

Många Fler Bildrar


Skapa flashcards