Inlägg publicerade under kategorin Bipolärt

Av Helena Börjesdotter - 22 september 2012 13:59

    Ingegärd* är inne på sin tjugonde runda, minst...och det bara före frukost. Fram och tillbaka i korridoren. Skorna – utan varken remmar eller något annat som man kan skada sig på – knarrar när hon går. Åke sitter, när han inte också vandrar av och an, i en liten fotölj i korridoren och pratar för sig själv:     
- Det är de som rår för att jag mår så här, jag har inte fått besök på två veckor, de säger att jag bara varit här en vecka, men jag har nog varit här minst tre...
Åke säger att han är ”schissofreen” och hör röster.


    På balkongen sitter några stycken och röker. Visst pratar de med varandra, men bara ibland – när de orkar. Gunilla med de vackra ögonen, ögon som strålar av ångest, är också på väg dit ut för att röka. Vi tittar på varandra när hon passerar och nickar i samförstånd, för vi är ”likisar” hon och jag. Bipolare. (Sådana med bipolär sjukdom) Hon är en sådan man omedelbart tycker om. Hon har en vänlig röst, ger ett sympatiskt intryck, men det är ju det där med ångesten i ögonen, det känns så onödigt i något så vackert.

Alma försöker också hasa sig fram i korridoren, precis som Ingegärd, men Alma har fått ny medicin som hon blir ”yr och vinglar så dant av” och sätter sig igen. Ingegärd har nog hunnit till trettio nu.



    - Har maten kommit? Den eviga frågan.

    - Nej, inte än! Det lika eviga svaret.


Vi sitter på golvet, i fotöljerna eller bara hänger efter väggen i väntan på maten. Fem gånger om dagen, dag ut och dag in. Vi väntar strax innanför de låsta dörrarna där matvagnen brukar komma. Den kommer alltid för sent känns det som, den kommer 10 minuter över tiden – minst! Varje gång...! Elin suckar och stirrar i golvet. Jag hänger med huvudet mellan käna, där jag parkerat mig på golvet, eftersom jag inte orkar stå. Jag har bara suttit en liten stund när maten kommer. Fastän jag längtat suckar jag för jag orkar knappt ta mig upp. Alla reser sig som på kommando och går till matsalen. Alla som kan, är tvungna att äta där.

    - Man måste aktivera sig! säger personalen och klappar nästan på någon av oss.
Man kan liksom känna att de inte vill engagera sig i oss, de har precis lika mycket ångest i ögonen som vi har – de är extremt underbemannade och slutkörda på grund av det, men till skillnad från våra ögon, är deras odrogade. Om de inte hade haft ”uniform” och namnbrickor, hade man haft svårt att skilja på ”de” och ”oss”.


     - Får man kaffe till lunchen? frågar Lisa varje dag.    
     - Jadå, till lunchen är det alltid kaffe, svarar någon, varje dag.


    Lisa har, under den vecka jag varit här, blivit blekare och blekare, hon är alldeles lila kring ögonen och de snurrar runt i sina djupa hålor.
    - Men vad blek du är Lisa, säger syster Eva.
    - Va? säger Lisa.
    - Har du inte varit ute något idag? Hon frågar, trots att hon förmodligen är medveten om att ingen har haft tid att följa med henne.

    - Va? säger Lisa igen.


   Lisa har svårt att aktivera sig själv, hon svettas hela tiden och sitter för det mesta ensam i en fotölj längst in i teverummet. Hon stirrar på teven hela dagarna och ingen bryr sig om att fråga vad Lisa gillar för program, om hon vill ha fjärrkontrollen så att hon kan höja och sänka ljudet själv eller byta kanal ifall hon får lust. Ingen frågar Lisa om något, utom ifall hon har varit ute.

    Ibland sätter jag mig i fotöljen bredvid och frågar om hon gillar sport eller om hon har varit ute något. Jag kommer på mig själv med att bete mig som alla andra, kliver upp och hämtar fjärrkontrollen och ger den till henne.
    - Ifall du vill se något annat eller kanske höra vad de säger.
Lisa tittar på kontrollen och på mig. Hon vet inte hur man gör, så jag lär henne hur man höjer och sänker ljudet och var man byter kanal.
    - Tack! säger Lisa till mig.




    Jag är trött på att känna röklukten från balkongen, jag har också tröttnat på balkongen, med alla rökarna på. I början satt jag där ute också, på en balkong innesluten i betong och stängsel med metallrutor så små att man inte ens kan få ut händerna igenom. Balkongen är mysigt inredd, med flera sittmöbler, rader av röda pelargoner och murgröna. Det är bestämt att det skall vara rökfria timmar på balkongen ”av hänsyn till de som inte röker”, men det är aldrig någon som sitter därute när det är rökfritt så därför röker folk under många av de timmarna också. Det innebär ju att jag som inte röker blir alldeles ensam därute och känner mig övergiven. Det är jag och Åke. Åke som är övertygad om att ”de” är skyldiga till allt elände. Han pratar aldrig med mig i alla fall, även om han är där, så är jag likafullt ensam.


    Jag går ut till de andra i alla fall en kväll och får ett infall att fråga efter en cigg. Jag suger i mig röken i långa djupa andetag, blir toksnurrig och alldeles härligt ”hög” i hela kroppen.

Det här ska jag göra fler gånger!  tänker jag och nickar med mitt helsnurriga huvud och fattar varför alla på det här stället röker. Jag går så långt att jag tigger till mig ett paket cigg och säger att jag ska betala tillbaka bara jag får tillåtelse att gå ut, gå ut till kiosken.
    - Ja det är lugnt, säger Helge.
Det säger Helge om allt och han är nog den siste kvarvarande gentlemannen på vår jord, en som faktiskt är artig och belevad på ett uppriktigt och varmt sätt. Alla utnyttjar dock Helges snällhet, till och med jag – fastän jag hatar sådant. Jag tänker faktiskt ge tillbaka, med ränta, på måndag, men just nu är det lördag kväll, kiosken är stängd och jag får ändå inte gå någonstans. Personalen anser att jag inte är att lita på riktigt. Jag tänker kanske skada mig själv och måste därför tittas till var 10:e minut.

    Helge, gentlemannen, är sjuttio plus, fortfarande snygg, välklädd, och har ett huvud som har tagit emot elchocker med jämna mellanrum i flera veckor. ECT (Electric Chock Treatment). Helge är deprimerad, han har varit det länge och inget har hjälpt, så ECT är liksom en av de sista stråna i hans behandling.

    - Hur tycker du att det funkar då? frågar jag och beundrar mannen framför mig.

    - Jovars, jag tror det funkar, säger Helge och ler nästan.


    Ut på balkongen kommer Roland i de obligatoriska skorna utan remmar. Nuförtiden är det ”Foppatofflor” i glada färger och med skriften ”avd 10” på, som gäller. Inga ”Hibunaltofflor” längre. Jag antar att ”foppisarna” är lika enkla och billiga som ”hispantofflorna” var på 70-talet. Fast ”foppisarna” hasar inte så förbaskat, de sitter skapligt fast på fötterna i alla fall.

    - Ja männ, nu är man mätt igänn, säger Roland med utpräglad dialekt.

    - Dä örnä sä vettu, säger han, nästan lite hurtigt.

Han är som tagen ur en parodi. Hurtfrisk, rufsig i håret som nästan hjälpligt täcks av en keps.

Den enda gången kepsen åker av är vid måltiderna, då tar han artigt av sig den och lägger den på en stol. Han kommer överens med de flesta, därför att han är så positiv och att han inte gör någon som helst skillnad på människor. Vare sig de heter Sama och kommer från Indien, Ben från Irak eller Greta från Bollnäs. Han pratar om livets väsentligheter. Vädret, älgjakt, traktorer och ved. Men ibland... stannar han liksom av, försvinner in någonstans dit vi andra inte når. Han får också ECT och är den som Lisa tycker allra mest om.


    Jag känner mig ensam, jag platsar liksom inte. Inte bland ungdomarna, inte heller bland ”gamlingarna” och inte bland rökarna eller så platsar jag överallt och får därför inte någon riktig tillhörighet, jag vet inte.

Ungdomarna tycker att jag är ”cool” , de äldre har jag åren gemensamt med. Jag verkar, som vanligt faktiskt, vara någon folk vill ty sig till. Alma undrar om vi inte kan gå ut en sväng, Elin och jag sitter och pratar filosofi och jag har mycket gemensamt med dem båda, fastän det skiljer 50 år mellan dem. Jag har en rå men hjärtlig chargong med Tobbe och Lotta, jag och Gunilla sitter och pratar om livet som medelålders ensamstående bipolära kvinnor. Men hur det än är, så orkar liksom ingen engagera sig mer än några minuter i taget och jag får dåligt samvete för det, fastän det är lika för alla. Jag känner av samvetet när jag inte orkar med stackars Alma, som schasas ut från mitt rum av personalen. Hon känner sig ensam och jag verkar ha slagit an något hos henne och hon vill prata om ”den nya och konstiga medicinen”. Hon får inget veta av läkarna och heller inget av den andra personalen, jag verkar vara den enda som vet något, eller i alla fall förmedlar något till Alma. Men det är förbjudet att gå in och hälsa på hos andra och jag får dåligt samvete även för att jag tycker det är skönt att få vara ifred på mitt rum.


    Det är mycket som är förbjudet på avd 10 A. Man får inte gå hur och vart man vill, man får inte ha fötterna på bordet, man får inte röka när man vill, inte heller får man ligga i soffan, för om man blir påkommen med att ligga i soffan så får man direkt höra:

    - Inte ligga i soffan, ska ni ligga får ni gå in på rummen.

Det är helt och strängeligen förbjudet att ha några som helst sladdar, vilket gör att de som vill ladda sin mobil måste be om lov och då få den inlåst under tiden. Man får inte ha något som man kan skada sig själv eller andra med. Mig tar de av säkerhetsnålarna jag har i linnet, den lilla kniven i nessesären, alla mina mediciner inklusive mina allergimediciner, vilket gör att jag blir rädd och får ångest. Tänk om jag får ett akut anfall!

    De tar av mig allt möjligt konstigt: tandkrämstuben, min kortisonsalva. Vaddå, ska jag ta livet av mig med kortisonsalva eller tandkräm? Tror de att jag ska knöla ner det i halsen, skära av mig blodådrorna med det, eller vad?  Vi får inte ha några duschdraperier och heller ingen duschslang. Jag antar att det är lättare att hänga sig med ett duschdraperi än med ett lakan, tänker jag ironiskt och tittar på mina båda lakan.


    Jag lägger mig ner och roar mig med att räkna upp allt jag har som jag faktiskt KAN skada mig med, om jag skulle vilja. De glömde att ta snöret ur min jacka, mina glasögon, ett gem som sitter i min nessesär, alla mina pennor. Jag har fått en smörkniv, alltså, det var meningen att den skulle vara av plast, men det glömde visst någon bort, så den jag har är av metall och aningen taggig. Jag har dessutom två glas på rummet – jisses vad många vapen jag kan göra av två glas - jag tror faktiskt att det är lättare att skära av sig pulsådern med glaset än med tandkrämen. Egentligen får man inte ha någon form av mat på rummet, om man inte måste matas, men jag har tillåtelse att ha min specialmat där.
Jag antar att det  är jättefarligt med korvmackor, man kan säkert, liksom med tandkrämen, strypa sig med det,
tänker jag och skrattar åt ironin i det hela.

    Jag skämtar med mina kamrater om att jag längtar hem för att kunna ligga i soffan invirad i mitt duschdraperi, med alla sladdar jag äger och har hängandes runt halsen som en boa och samtidigt ha fötterna på bordet. Att lägga korvmackor lite här och där i lägenheten och placera hela knivset på bordet framför mig. Vi skrattar åt det i några minuter tills våra ögon nästan synkront domnar bort och vi blir tysta igen.



    Allting är så ologiskt här på avdelning 10 A (som är den ”bra” avdelningen, till skillnad mot avd 10 B) Man får inte ligga i soffan, för ligga det får man göra på rummet, men man anmodas ändå att ta sig för saker, att aktivera sig och komma ut från rummen. Man hör lite då och då:

    - Det är bra att du rör på dig Ingegärd.

Ingegärd som gått ett maraton fram och tillbaka i korridoren den senaste veckan, i ren ångest och leda.

    - Det är bra att du sitter ute i korridoren Alma.

Alma har suttit i korridoren minst 10 timmar varje dag i tre veckor.

    - Har du varit ut något idag Lisa?

Lisa tittar upp från fjärrkontrollen och ser alldeles borta ut:

    - Va?


     Tobbe och jag har tillsammans suttit och dreglat över tjejerna i ”Cookies And Beans” på Allsången och verkar ha hittat något gemensamt, trots skillnad i både ålder och kön. Tobbe är dessutom den av ungdomarna som verkar ha gillat mig minst. När programmet på teven är slut vill Tobbe inte göra Ingegärd sällskap i korridoren, utan frågar om vi ska spela kort och jag svarar ja. Efter att spelat några omgångar ”vändtia” i teverummet så hör vi:

    - Men kom och titta... men gud vad bra hörrni! Syster Tommy ropar på de andra systrarna för att de ska komma och titta på oss.

    - Men gud så bra att ni aktiverar er, säger Syster Tommy och vinkar ivrigt till kollegorna.

Jag och Tobbe himlar med ögonen åt varandra, gör grimascher mot ”syrrorna” och känner, just då, en varm gemenskap med varandra.


    Det är något vi diskuterar i omgångar, varför alla är så trevliga bland oss ”inlagda”. Vi har kommit fram till att det måste bero på empati. Alla vi här vet hur det är – att ha ont i själen. Man hälsar och nickar, eller så låter man bli att hälsa och nicka, man surrar en liten stund och ingen blir sur om någon annan abrupt reser sig och går. Vi vet hur det är. Någon gång emellanåt håller några av oss om varandra, lägger en varm hand på någon annans axel, handlar ett paket cigg extra , ifall att. Av någon outgrundlig anledning förstår vi liksom också var nivån ligger för vad som är okej. Hur mycket man kan skratta, hur mycket man får gråta – vilket ingen egentligen gör, utom Åke, som har blivit ”bestulen” - och hur mycket någon orkar lyssna.


   En dag samlas vi lätt oroliga i korridoren och i teverummet, mot balkongen – vi som orkar vara uppe. Något är annorlunda. På natten har det kommit in en tjej som oavbrutet pratar, i telefonen för det mesta, men om hon inte har någon i luren så verkar hon prata ändå. Hon säger att hon inte ska vara där egentligen, att hon snart ska få åka hem. Yeah right, vart hon ska är till den andra, värre avdelningen, där de "riktigt riktiga psykfallen” ligger. Jag har ingen aning om hur det är där och vilka som ligger på den ”andra sidan” jag bara ser för mitt inre Jack Nicholson i ”Gökboet”.

Jag och Gunilla tittar på varandra och igenkännandet lyser i våra ögon och hon utbrister:

    - Det där är maniskt!

Vi vet, Gunilla och jag, för vi är ju ”likisar”, vi har varit där många gånger själva. Pratat oavbrutet, utan att ta hänsyn till om någon orkat lyssna eller inte. Man är inne i sin egen lilla värld med idéer och konstiga tankegångar som ingen klarat av att följa. Men det blir oroligt på ett sådant här ställe, för ingen av oss andra är för tillfället maniska och ångesten lyser lite extra där i korridoren. Vi skämtar lite om att vi tycker synd om Inger som ska dela rum med henne och Inger säger argt:

    - Jag behöver nog fem sömntabletter om jag ska klara av den dära!


    Jag vaknar med ett ryck, jag har sovit igen, det gör jag mest hela tiden mellan måltiderna. Det är  i och för sig rätt vanligt att jag vaknar av smällande dörrar och folk som pratar högt precis utanför mitt rum. Mitt singelrum ligger granne med receptionen, mitt emot teverummet och balkongen. Det är ALLTID nåt jädra oljud just där, men nu är det något obekant ljud som väckt mig. Jag masar mig ut i korridoren och det visar sig att jag inte är ensam om det. Vi är många ”inlagda” där. Först kollar vi om det är något på teven - det är ju OS - men det är det inte. Jag knallar bortåt korridoren och lyssnar. Det är den maniska tjejen som ligger och falsksjunger till musiken som kommer från mobilen. Högt sjunger hon. Högt som attan. Hon ligger i sängen med benen lojt upplagda på besöksfotöljens rygg och hojtar:

    - Yeeeeees I´m in löööööööööv...
Jag skyndar mig tillbaka för jag får helt plötsligt ångest och vågar inte säga ifrån. Jag som brukar vara den som tar tag i saker och fixar. Istället sällar jag mig till de andra och börjar skämta rått och grovt istället. Säger något om att knöla ner filten i halsen på henne, eller kanske lägga sig på henne och låta luften ta slut. Vi skrattar högt och de andra fyller på med lika grova skämt. Till slut går hennes rumskamrat dit och säger åt henne att hålla klaffen.

    Nästa dag ser jag henne ligga på soffan i korridoren och gråta och jag mår jättedåligt, för om vi kunde höra henne, så kunde givetvis hon höra oss. Jag som betedde mig som en idiotiskt och elak mobbare, som de som gjorde lika med mig när jag växte upp. Som jag skäms. Jag som sällan rodnar, gör nu det. Jag står där i korridoren och vet att detta kommer följa med henne genom livet – som det gjort för mig. Jag önskar jag kunde ta tillbaka det och be om ursäkt, men vet att det inte hjälper.


Någonstans i denna omtänksamhet och empati ligger ändå ett rovdjur på lur. Inne i oss alla.



* Alla heter egentligen något annat.



Tillbaka till startsidan.

http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/

Av Helena Börjesdotter - 8 juli 2012 15:23


Ja jag är på dåligt humör, om man nu med det menar att jag inte är glad – helt korrekt.
Om det bara är DEN veckan? Jo jag vet vilken vecka som menas, den veckan i månaden då man har mens. ”Hormonveckan” ”Den röda veckan” , men nej...det är det inte! Jag opererade mig 1997 och tog bort eländet. Vilket var en befrielse ska jag tala om – blodvärdet hade aldrig varit så bra någonsin och jag fick färg på kinderna igen och kunde gå utan att yra runt som en huvudlös höna. Detta gjorde dock att jag aldrig haft nån koll på hormoner eller vilken vecka som är vad sedan. De lämnade äggstockarna kvar och vad jag vet så har jag inte haft någon särskilt återkommande dåligt-humör-vecka ändå. Däremot vet jag att äggstockarna börjar på att ha gjort sitt och jag är definitivt över på sidan ”mogen” , inte fertil längre, gammal, vis, osexig eller vad man nu vill kalla den fasen.


Nej då, jag är ”på dåligt humör” därför att jag är trött på att mitt liv hela tiden bromsas av att jag blir sjuk, av den ena eller andra orsaken. Jag blir ledsen, för att jag aldrig kan planera något som jag kan lita på blir av – i alla fall till 90% - som de flesta, jag får räkna med 10% - om jag har tur. Jag blir ledsen för att jag måste ställa in kanske just den dagen, timman innan eller så, för att jag helt enkelt inte orkar. Och det händer inte bara ibland, det händer oftare än det faktiskt blir av – om nu någon vill säga att:
”så är det för oss alla ibland”


Sådana här dagar, när jag vaknar med ångesten sprutande ur öronen och med gråten guppande i halsen – då känns livet inte meningsfullt längre. Jag kan inte gråta heller eftersom jag kvamnar eller kvävs då. DÅ känns det som att jag vill ge upp, VARFÖR ska jag tjura på med det här? Varför ska jag sitta, eller oftast ligga, i den här lägenheten år ut och år in och bara bli äldre och äldre? Jag älskar min lägenhet, jag älskar min gård, jag älskar Ljusdal och jag älskar Hälsingland, tro inte annat, men att aldrig kunna välja att åka nån annanstans eller att ens kunna njuta av det jag har runtomkring mig – tär så förbannat på mig, så jag blir tokig.


Att jag dessutom misslyckats i kärlek (om man räknar förhållanden längre än ett halvår) för 9:e gången, blivit rejält bedragen av någon jag verkligen älskade, och då romantisk kärlek – inte en vän – gör också jävligt ont och särskilt som att jag genom min bipolära sjukdom förmodligen ”rår för det själv”.  I mina mörka stunder (som idag) tänker jag att ingen kommer någonsin att orka med mig.
Jag kommer förbli ensam resten av livet. Jag har massor med vänner, men de finns sällan tillgängliga rent fysiskt och det är inte den ensamheten jag menar heller.


Jag har en ängels tålamod med mig själv – min kropp och min själ, alla mina sjukdomar och jag har till och med accepterat att jag inte klarar mig själv, jag kommer aldrig att bli självständig. Jag behöver städhjälp, jag behöver nån som lagar maten åt mig och under en sån här lång period av sjukdom, så skulle jag behöva ha någon som handlade, tvättade och diskade åt mig dessutom. Allt detta har jag accepterat, jag har till och med kommit så långt att jag nästan kan leva med att hela tiden riskera att dö i förtid. Oftast så tänker jag på andra och lyssnar och hjälper dessa istället.
Men nog är nog!
Många säger – och stundom även mina allra käraste vänner:
”Ja men alla riskerar ju det samma – vi kan ju alla bli påkörd av en bil när som helst och du överlevde ju”
Ja visst, alla kan drabbas av vad som helst hela tiden, men blir ni utsatt för det stup i kvarten, tänker ni den tanken så fort ni ska äta, dricka eller åka bort, åka och bada, sola, ligga i gräset, hänga tvätten ute, ha främmande som dricker mjölk och ni ska gå ut med soporna sen? För si – det måste nämligen jag – hela tiden!
Om jag någonsin slappnar av och tänker:
Ja men det är nog inte så farligt, det går nog bra den här gången
eller kanske INTE tänker för att mina obehandlade psykiska sjukdomar har gjort att hjärnan brunnit och jag inte KAN tänka -

så kan jag garantera att det INTE går bra.
Alltid är det något jag glömmer bort att passa mig för. Disktrasan, just att gå ut med soporna, att låta någon laga fisk i mitt kök, gå någonstans för att äta och tänker igen att det nog går bra just den HÄR gången att ta något jag aldrig ätit förut. Kanske jag åker långt in i skogen och får ett astmaanfall och det inte finns någon täckning på mobilen. Unnar mig ”fredagsmys” med lite vin och något gott och sväller upp i magen som en spärrballong och andas ändå sämre, inte kan sova och blir ännu tröttare, eftersom det är 3:e natten jag inte sover alls.


Grejen med alltihop är att om jag glömmer bort det där med disktrasan hos någon som använder mjölk, fisk, ägg eller något av alla de andra sakerna jag inte tål och jag använder den – så får jag antagligen köra in adrenalinet i benet på stört, knöla i mig cortisontabletterna (som helst ska lösas i vatten) i munnen, ringa 112 och hoppas att ambulansen kommer inom en kvart, annars är jag död. Om jag dricker eller äter något jag inte lusläst innehållsförteckningen på riskerar jag att samma sak händer och inom en kvart är jag död. Att helt plötsligt inte längre tåla något jag ätit i hela mitt liv, för att kroppen, eller rättare sagt immunförsvaret har tappat tålamodet och hugger på det. Har jag tur då, får jag bara kramp i magen, utslag som kliar något så förbannat, lättare astma eller bara lite klåda i munnen. Att jag då har ätit något med många ingridienser i gör att jag efteråt får gå omkring och vara orolig varje gång jag äter något som innehåller samma sak.


Tack och lov blir jag väldigt sällan förkyld, men blir jag det så sätter det sig alltid på lungorna och jag får svårt att andas, den som har provat på att inte kunna andas och att tänka på varje andetag, vet hur det känns, alla andra kan ju prova utan att distraheras av något som helst annat, att tänka på varje andetag, dygnet runt. Nu har jag varit sjuk sen långt före midsommar, och det är en salig blandning av allergi och förkylning och båda sätter sig på lungorna. Jag blir infekterad och får ont i alla muskler som är inblandade i andningen.


Nåja – jag ska inte fylla på med något mer om detta.


Tycker jag synd om mig själv? Ja idag så! Och jag skiter högaktingsfull i om hälften av afrikas barn är föräldrarlösa pga aidsepedimin och de andra svälter i hjäl, jag skiter också i att massor av folk i alla krig runt om i världen dör som flugor för att någon eller några är dumma i huvet på riktigt.
Jag bryr mig inte ett skvatt om att folk här i Sverige är utförsäkrade och inte har mat på bordet och definitivt skiter jag i om någon tappat sin nyaste Iphone eller inte hittat några nya skor att ha på sig, när det står 17 stycken nya i garderobben redan! Och jag skiter i vädret!


Jag lever helt på andras välvilja eller tvång, rent ekonomiskt och jag skiter också i att andra gör likadant. IDAG mår jag skit och vill inte vara med längre, men överlevare som jag är så känner jag kanske annorlunda i morrn – kanske.



Tillbaka till startsidan
http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/



Av Helena Börjesdotter - 3 juli 2012 20:41

För det första ska jag försöka reda ut begreppet psykisk ohälsa. Det finns många fördomar och missförstånd när det gäller det. Många går omkring och säger att man är ”deppig” eller rent av ”deprimerad” för att man inte kunde köpa den senaste Iphonen eller för att det regnar, men psykisk ohälsa är betydligt mer än så.
Det finns många olika grader, allt från en ”vanlig” klinisk depression till svåra sjukdomar som scitzofreni, men jag tänker hålla mig till det som är mest utbrett: depression.


Att vakna på morgonen, eller kanske på eftermiddagen och vara tung i huvudet, illamående, frusen och utan lust att göra något överhuvudtaget mer än att somna om. Att gå hela dagen i pyjamas, inte för att man har valt det, utan för att man inte orkar annat, att titta ut, se solen skina och hata just det för att man inte orkar vara glad och sitta ute och njuta. Att kanske vara tvungen att åka på jobbet/skolan fastän man just då tycker extremt illa om sina arbetskamrater/klasskompisar för att de är glada och för att de inte förstår. Man hatar dem inte personligen, utan det är bara det att de får klä skott för ilskan och vanmakten. Ångesten kryper på när man går in i fikarummet, för man vill inte dra ner stämningen. Är det någon man ogillar just i den stunden så är det sig själv för att man inte kan ”skärpa” sig, att man är i vägen, att man inte kan skratta, kanske inte ens le. Därför sitter man kvar på sin plats och ”jobbar ikapp” - det är en del av ohälsan


Har det gått så långt att man blivit sjukskriven och fått ”lyckopiller” möter man ofta människor som har svårt att förstå innebörden och skämtar bort saken, får en dimmig, stressad blick eller väldigt bråttom. En del kanske försöker peppa med att säga:
”Ja men det ordnar sig ska du se, i morrn känns det säkert bättre och vädret är ju underbart, så du kan ju sitta ute så får du D-vitamin på köpet”
Ja just det – finväder!


Man ska inte klandra dem som inte förstår, för det ÄR svårt att sätta sig in i problematiken eftersom problemen till mångt och mycket är dolda. För det mesta går man inte ut om man mår dåligt och måste man så fixar man till sig hyggligt för man vill ju inte se sjuk ut – vilket gör att folk inte ser att man mår dåligt. Moment 22.


Många åker ut och in på sjukhus för att man ”har något fel på hjärtat” eller ”inte kan andas” och det visar sig att man visst kan andas och att det inte är något fel på hjärtat. När man väl har kommit in på sjukhuset så har ångestattacken gett med sig och man verkar frisk. Man vill heller inte sitta och gråta inför doktorn och kanske inte ens klaga. Då är det svårt även för en läkare att göra en bedömning.


Ångest visar sig i många förklädnader. Ofta som just hjärtklappning och svårigheter att andas. Man kanske känner sig yr i huvudet och händerna domnar. Kanske när man står i kassan i affären och kön är olidligt lång - två personer – vilket oftast räcker för att utlösa panik. Man vill bara därifrån för att man tror att man håller på att dö – på riktigt – det ÄR ren dödsångest, bara det att ”fly eller fäkta-systemet” reagerar på något ofarligt, vilket man inte kan ta till sig i just den situationen.


Det går ofta lång tid innan man kan få en diagnos och hjälp med det psykiska, för de flesta – inklusive sjukvården – inriktar sig på det fysiska i första hand.
”Alla prover är fina, rör på dig, det är bra med motion”
Välment, men totalt fel i en situation där man tror att man ska dö.


Nu är det ju inte alla som får panikattacker, utan ångesten kan istället vara en smygande fiende som dyker upp när man ska till att sova, tankarna snurrar så man känner sig galen och ju mer man försöker slappna av, desto värre blir det. Det kan vara pengar, jobb eller brist på jobb – kärlek eller brist på kärlek, ensamhet, sorg eller ”bara” en känsla av otillräcklighet inför livet. Det kan vara en övermäktig familjesituation eller att man känner sig allmänt otrygg.
Värsta åkattraktionen på Liseberg räcker inte för att beskriva snurrandet, det är olidligt.
Dessutom så tror man att man är ensam om problemet, för alla andra verkar må så bra och har råd att åka till världens ände, är lyckligt gifta, har ett fantastiskt jobb o.s.v
Idag när vi har tillgång till andra på ett så enkelt sätt genom sociala medier, så får man sig ju fler - till synes lyckliga människors – korta statusuppdateringar till livs, vilket gör saken ännu värre.


Det är nästan svårare att komma till insikt om och få rätt hjälp för det här problemet än att man kommer ut som homosexuell – inte riktigt, men NÄSTAN. Fördomarna, svårigheterna med förståelse och bristen på kunskap gör att det blir tufft – riktigt tufft. Det är faktiskt många som till och med tar livet av sig, kanske till och med utan att någon förstått att man mått så dåligt.
Det är en skam att må dåligt i huvudet. Det förknippas ofta med galenskap, att vara ”sjuk i huvet”
men det är det ju givetvis inte. Det är väl inte märkligare att man mår dåligt i själen än att man har ont i höften.


Min dröm – och säkert mångas med mig – är att man skulle kunna åka till sjukstugan, sätta sig ner och säga till doktorn:
”Hej hallå, jag mår dåligt i huvudet, min själ mår piss, jag känner mig galen, ensam och jäklig”
”Okej...” säger doktorn ”Vi ska se till att sätta in behandling – det första vi gör är att du ska få gå till en medmänniska, de sitter nere till vänster i korridoren...”
Drömmen innehåller samma sak utanför sjukvården.
”Hej hallå – jag är sjuk i huvet just nu – jag fick ångest och behöver vara sjukskriven i ett halvår”
Då får man massor med krya-på-dig-hälsningar, folk som ställer upp och lagar en gryta som räcker i flera dagar, åker och handlar dasspapper och mjölk åt en och sover över ifall man behöver hjälp att hitta till toaletten när man har ångest. Hjälper en att betala räkningarna så att man inte hamnar hos fogden och blir vräkt på köpet.


Dit är det kanske långt än, men om vi alla som faktiskt har psykisk ohälsa vågar tala om som det är och ”de andra” tar det lika naturligt som ett brutet ben, staten låter mer skattepengar gå till de där medmänniskorna jag pratar om och att de som sitter inne med kunskaper om detta fortsätter att kämpa för oss så kanske det inte ligger alltför långt fram i tiden.


Det här är varken en politisk ståndpunkt eller en klyscha:


Vem som helst kan drabbas!


Sköt om er och laga en gryta lite då och då och ge bort till grannen – det kanske behövs mer än du tror!



 

http://www.hedeinfo.se/index.php/kronikor/182-psykisk-ohalsa-en-doldis#frmUdjaComments


Tillbaka till startsidan

http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/



Av Helena Börjesdotter - 27 november 2011 18:20

Stress och ångest inför julen är jag nog inte ensam om att känna, men för de flesta utmynnar det inte i en

deppression – det har det gjort hos mig. Jag har ju, som jag talat om tidigare, Bipolär sjukdom typ II.

Jag tänker inte gå in på vad som kännetecknar en klinisk deppression, för jag kommer skriva mycket nog ändå.


Att försöka förklara min mardröm utan at ta bort glädjen hos de som njuter av advent, julskyltning, bakning, matlagning och myspys, städning, julklappsinköp, lucia, godiskokning, och sluträkningar av alla dess slag är inte så lätt.
Att känna att man ska hinna med allt detta, fastän man knappt orkar åka och handla mat är som sagt – en mardröm.

Jag VILL kunna njuta, jag VILL kunna känna förväntan och glädje, men det går bara inte.

Jag drömmer äkta mardrömmar på nätterna om att handla på extrapris i konkurrens av tusentals andra – folk river och sliter sakerna ur händerna på mig. Jag drömmer om pengar som blåser bort i vinden och att jag får springa efter dom tills jag stupar. Jag håller god min i alla drömmar – ett tag... tills sammanbrottet kommer och jag måste skaka mina vänner eller släktingar, för att de ska förstå att jag inte orkar. Jag drömmer om att hinna med att vara kärleksfull med alla mina nya ”släktingar” men klarar knappt av att le.
Jag drömmer sådana drömmar varenda natt och vaknar flera gånger per natt av att hjärtat bankar som en
stånghammare.


Vissa nätter sover jag inte alls, som sistlidna fredagsnatt - inte en minut förrän klockan tio på lördagen. Jag, mamma och min syster skulle åka och myshandla i Hudiksvall, knata runt och kolla in julklappar till de små
barnbarnen, men fick ställa in för jag orkade inte.


Troliga orsaker till varför det blev så är:

  • Jag gillar inte att shoppa överhuvudtaget.

  • Myshandla julklappar utan en krona i plånboken är inte mysigt alls.

  • Kliva upp klockan åtta på morgonen – när jag normalt sett aldrig somnar före tre...

  • Jag var rädd för mardrömmarna.


Jag kan ju inte svära på att det var därför jag inte sov, men sannorlikheten är extremt stor – antar jag...



Att jag blir stressad i december, det är jag van vid, det har jag varit sen jag bildade egen familj vid 18 års ålder.

Allt som man skulle göra på DEN tiden, uj uj uj... jag vill inte ens tänka på det.
Jag hade en bild av hur julen skulle vara, allt skulle vara tokstädat, glimrande och tokmysigt och barnen skulle tindra med ögonen.

Blev det så NÅGON jul? Svaret är: Ja


EN gång.


En gång när jag hade fått pengar, och då menar jag massor med pengar – i min värld.

20 000 kronor. Jag tänkte:


”Nu ska barnen få allt de önskar sig”


Jag drämde i med en teve och video till yngste sonen, en stoor snowboard till den äldre och en CD-spelare och några skivor till dottern.

Den julen firade vi helgen – för extrem ovanlighets skull – hemma hos oss. Vi myste med gröt, fika, en promenad.

Sen så klädde jag mig i dunjacka (för jag har märkt att alla tomtar toksvettas), en alldeles för liten tomtemask och stövlar och delade ut julklapparna och barnen gjorde lite stora ögon, utom den äldre, som redan hade räknat ut vad han skulle få –  på grund av formen på paketet - men  min dotter utbrister i alla fall:


 

Det här är den BÄSTA jul jag har varit med om”


Jag vet inte riktigt om det berodde på julklapparna - den snygga, men svettiga tomten - myspyset eller att vi faktiskt firade en jul tillsammans bara vi i familjen. Det spelar dock ingen roll, det var en BRA jul, även för mig, fastän jag fick gnaga på dåligt kokta grisfötter.


Men ungarna har väl aldrig – eller jag ska säga sönerna – tyckt särskilt mycket om julen heller. Yngste sonen formligen hatade december, för då kom storplastsäckarna och en galen mamma fram.

Allt skulle vara perfekt. Sen åkte vi bort och firade jul! Man kan fundera på logiken i det!
Barnen mina fick sitta och titta på när kusinerna fick massor med julklappar. Jag hade liksom inga pengar att köpa julklappar för. Fick de några så fick de nödvändiga saker som: vantar och skor. De fick alltid en varsin film också. Vi i syskonskaran hade bestämt att vi inte skulle ge varandras barn julklappar och heller inga till de vuxna, för det
hade - främst jag inte råd med. Detta resulterade i att pojkarna knappt fick några julklappar alls.
Dottern fick ifrån släktingarna på hennes pappas sida och mina syskonbarn fick av alla möjliga och minst 4-5 stycken av varje.
Det gjorde ONT i mitt hjärta, men vad skulle jag göra?


Julmaten var inget som någon av oss gillade särskilt mycket – förutom grisfötterna som jag älskade. Knäck och julmust var väl det som hägrade. Jag var allergisk och ungarna laggran*
Alla jular såg exakt likadana ut hemma hos min mor och far, där vi nästan alltid firat jul. För min traditionsbundna dotter var det en trygghet och hon har tyckt om det, men för mig blev det inte så kul. Men man fick gilla läget och försöka vara glad för att inte ”förstöra” för de andra.


Några jular har jag tyvärr ”förstört” på grund av att jag har svarat ärligt på direkta frågor om hur allt känns och om det var mysigt och så vidare. Jag är nämligen inte så bra på att ljuga vid direkta frågor. Jag klarar ibland av att vara tyst och inget säga, men frågar man får man ett ärligt svar och det är inte alltid så populärt – speciellt inte under jul.



Alla SKA vara glada och lyckliga då!


  

Stämningen för de andra har varit som bortblåst och jag har fått sitta i skamvrån och höra på när de andra tyckt att jag skulle vara ”tvungen att lära mig att anpassa mig”.

Hur jag än gjorde så blev det fel åt någon. Jag valde att hålla truten för då blev i alla fall bara jag drabbad.


  



Jag har haft ”julångest” i många år, det har börjat redan i oktober när de första tomtarna och julgranskulorna börjat säljas i affärerna. Jag och min syster har varje år, suttit och tuggat om samma saker ända fram till jul.

Jättemysigt... inte.


Att jag är så anti mot att det ska tjuvstartas med julen är för att det triggar i gång min ångest, lite mer för
varje år som går, eftersom allt tenderar att starta tidigare och tidigare och hålla på längre och längre.
Jag ÄR cynisk och menar att handeln styr oss, om de bakar saffranssemlor till Lucia så köper vi ju dem, om de börjar sälja adventsstakar i början av november, så köper vi ju dem. Att vi firar Halloween i tre veckor, fastän ingen vet riktigt varför, beror också på att handeln vill dra ut på det så att de får sälja så mycket som möjligt.


 

Nåja, i år får jag i alla fall ha alla mina tre barn till jul, vi kommer att vara många som ska fira en annorlunda, sorgsen, men förhoppningsvis, bra jul.


I min självömkan här på Nore, har jag i protest, satt upp ljusstakar och stjärnor för att jag ska kunna lätta lite på samvetet.

Ifjol pyntade jag inte ett dugg, varken ute eller inne. Jag var ensam hela advent och hela julen, så efter mycket vånda så bestämde jag mig att skita i allt. Det var väldigt skönt ska jag säga.

I år ska jag inte göra mer förrän barnen kommer hem, då får de pynta det dom vill, så länge dom tänker på att jag ensam ska orka ta ner allt.


 




Fortsätt njuta av allt julstök och myspys alla ni som känner för det.

DET menar jag – på allvar!
Jag missunnar ingen att njuta –  kom ihåg det!


 


Om inget hörs härifrån innan så....


 




HA EN RIKTIGT RIKTIGT

GOD JUL!


  



* Kräsen



Tillbaka till startsidan

http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/

Av Helena Börjesdotter - 2 juni 2011 14:00

Hej svejs i lingonskogen!


    Sist var jag deppig men nu är jag inte det längre... nu är jag gôrgla´ *:o))

Jag har fått färdigt alla projekt jag har hållit på med ute i min trädgård :o)

baratten** (ja... det ska stå så) är färdigplanterad och i ordningjord, min baltan***( ja det ska stå så) är fixad och mysig så det gör ont!


    Det visade sig att allt jag behövde var några dagar välbehövlig vila. Det är svårt att veta vad som är vad när man är bipolär. Det är lätt att tolka allt som är sämre än bra som depp. Jag är ju - i alla fall nuförtiden - medveten om vad som händer och kan ta det med mer ro än innan jag visste vad det var.

Jag fick min diagnos så sent som 2007.

    I alla fall... jag sitter nu på min baltan med fötterna på min ommålade och omklädda fotpall som jag fyndade på loppis för en femtiolapp... i min badenbaden. ( oj oj oj... sicket syftningsfel ha ha) Jag sitter i min badenbaden som står på min baltan... SÅ ska det vara. Jag fyndade inte fotpallen i min badenbaden... nej :oD

Datorn har jag på ett av mina egenhändigt tillsnickrade klaffbord, kaffet - ca en halv liter - är urdrucket, solen skiner och det är arton grader i skuggan :o) Med andra ord: Perfa!

    Igår spelade jag in ett par videosnuttar ( nåja...snutt å snutt, den ena är fyra meter...oj hoppsan... en lottoboll... fyra MINUTER ska det vara :oD ) som jag lägger ut för den som vill titta på vad jag gjort. Bilderna ska jag försöka göra ett bildspel av, eller nåt. Bilderna kommer i alla fall att visas, på det ena eller det andra viset.

Och DÄR kom ett tankehopp - som är rätt vanligt i min hjärna - ordet viset... det låter som ett nyord som en tonåring skulle kunna ha uppfunnit under idogt tuggande på sitt vältuggade bubbelgum ( har de förresten såna nuförtin? Nuförtin? Det låter som om jag skulle vara från 1700-talet - vilket jag faktiskt är enligt sonen den yngre he he)  

"Du vet ba...alltså när vi hade vart på viset av den nya xperian..."


I min hjärna blev alltså ordet viset en omvandling av visningen :o)


    Ja och så var det det här med bilstöd... jej... :oD

Det kan man få från sjukförsäkringen om man har tillräckliga orsaker till att inte kunna ta sig fram kommunalt, vilket jag har.

Jag har astma och allergier - inte så få sådana heller - panikångest med klaustrofobi, vilket gör att jag inte klarar av det kommunala (varför heter det så när det menas tåg, bussar, taxi och flyg till vart som helst i världen?)

Nå... i alla fall. Man kan söka om att få ett bidrag för inskaffning av bil - det är alltså inte en domkraft som några i min omgivning så vitsigt påstår (bilstöd).

Jag har fått det stödet två gånger tidigare. Den första domkraften**** fick jag 90, den andra 2002 och nu 9 år senare har jag alltså fått en domkraft till.

Det har sina fördelar att vara handikappad ;o)


    Nu ska jag inte långranda mig något mer utan låta er förhoppningsvis glädjas med mig åt min gård :o)

Jag citerar en vän till en vän:

"Jag bor så fint att jag är avundsjuk på mig själv"


Baj dö vej: jag ska delta i ICA-kurirens stora novelltävling som har temat: Nyckeln.

Om någon annan skulle vara intresserad så kan ni läsa om det här:

http://www.icakuriren.se/Spela-Tavla/Tavlingar/Novelltavling-2011/


Hejsan svejsan å kramar till den som vill ha - man kan få dem från den man vill ha dem ifrån - hälsa bara från mig så är det klappat och klart ;o)


     *  = Jätteglad

   **  = Rabatten

 ***   = Altanen

****  = Bilstöd


Tillbaka till startsidan

http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/

Av Helena Börjesdotter - 28 maj 2011 23:45

 Om lycka och elände!


   Om man ska utgå ifrån naturlagarna här på jorden -  och då utesluta microkosmos - så är det tvunget att finnas motpoler: dag/natt, ljus/mörker, hunger/mättnad, lång/kort, upp/ner och så vidare. Man kan liksom inte klättra högre än till den högsta platsen på jorden. När man väl är där så har man två val - man kan stanna eller gå ner. Man kan välja att se på båda valen som positiva eller negativa, det är ju det man har att välja på - ännu ett exempel på motpoler.

    Jag gillar att få välja saker- välja hur jag vill klä mig, vad jag ska äta, vem jag umgås med, vad jag ska lägga mina pengar på och så vidare. Något jag tycker ohemult illa om är när jag inte har ett val överhuvudtaget.

    Alla känner vi väl att livet går upp och ner lite då och då...alla dagar är inte lika tjolahopp som andra. I bland händer enormt sorgliga saker och ibland hemskt bra saker, som ett liv som startar och ett som slutar - födsel-dödsel.

Sådana saker händer oss alla, alla får uppleva det på något vis nån gång.

Om man inte har olycka kan man inte heller känna lycka, det tror jag alla håller med om.

    Nu kommer vi till det momentet som jag hatar (motpolen till älskar) att efter upp kommer ner vare sig jag vill eller inte. Jag kan inte välja!

Jag har en sjukdom - ja en av många - som innebär lite större svängningar än hos många andra, en där livet den ena dagen kan vara så tjolahopp så det är som att nå toppen på Mount Everest och dagen efter är man i Marianergraven.


Jag har bipolär sjukdom II.


Det innebär att man växlar i stämningslägen mer än normalt från hypomani till depression. Jag har hämtat en kort beskrivning från Wikipedia:


Sjukdomen delas in i bipolär I, bipolär II, cyklotymi och andra typer efter hur stämningsläget förändras. Hypomani utmärker typ II som relativt sällan utvecklas till typ I med svåra manier. Milda manier går ofta med känslor av upprymdhet och välmående. Allvarliga manier leder inte sällan till sjukhusvistelse och psykoser. Världshälsoorganisationen (WHO) räknar bipolär sjukdom till en av de tio mest handikappande sjukdomarna

En egentlig depression[12] inrymmer ett deprimerat humör eller klart minskat intresse för närapå alla aktiviteter under en period på minst två veckor.


Tecken på hypomani är att personen är upprymd, optimistisk och pratsam, ofta också skarpare med förbättrad koncentration och kognition, snabbare tankar och fler idéer. Många blir driftiga, målorienterade och produktiva.

Hypomani förknippas med kreativitet och en oproportionerligt stor andel framgångsrika konstnärer har haft någon form av bipolär sjukdom./ Källa: Wikipedia.

Några kända personer som har/har haft bipolär sjukdom eller manodepressivitet:

August Strindberg, Robban Broberg, Povel Ramel, Virginia Wolf, Mark Twain, Winston Churchill, Edgar Allen Poe, Beethoven, van Gogh, Isaac Newton, Kurt Cobain, Ozzy Osbourne, Axel Rose,  Linda Hamilton, Mel Gibson, Robin Williams och måånga fler.[


    Jag har alltså den "mildare" formen där man inte flippar ur helt utan bara tycker livet är tjolahopp och får massor med idéer och håller på med allt möjligt man tycker är roligt. Mina depressioner har däremot varit värre. Nu är det tack och lov något år sen jag hade en riktigt djup depression. Jag har "bara" haft mildare sådana och även reagerat med biverkningar på medicinerna jag måste äta för att hålla livet flytande.

   Om ni har följt mig den senaste tiden har kanske sett att jag har pysslat massor... haft massor med projekt och tyckt att allt har varit så roligt... gissa då... jo jag har varit hypoman. OCH som vanligt finns där en motpol - depression.

Där är jag nu.

Efter att jag hade tagit sista penseldraget där ute i min trädgård var jag så nöjd och så stolt. Jag kände att: NU... ska jag njuta av allt...

MEN...redan dagen efter började det kännas motigt att kliva upp, det började bli drygt att komma igång. Jag ville bara vila. Det här var nu i fredags och min mamma kom för att spendera helgen i Ljusdal. Hon bor hos min syster. Jättetrevligt. Fredagen gick bra men igår - på lördagen när vi skulle ut och fika tillsammans kände jag att jag inte orkade. Jag stannade hemma i någon timme och sen åkte jag till dem. Vi grillade och umgicks men redan klockan 19 ville jag åka hem.

Idag - MORS dag - vill jag inte alls.

Vi hade bestämt att vi skulle åka till Hamra nationalpark och sen äta på Wärdshuset där. När klockan ringer och jag ska kliva upp så känner jag betongen ligga tung över mig. När jag talar om att jag inte orkar följa blir ju givetvis alla besvikna.

Jag har lärt mig med åren att när jag känner så här så måste jag vila - grotta ner mig i soffan och bara vara. Risken med det är att man grottar ner sig för mycket.

   Nu har ju mina nära kommit så långt - även de har med tiden lärt sig hur sjukdomen och jag fungerar - att det bara är att låta mig vara. Det gör ju inte mina kära mindre besvikna när det sker på sådana här dagar. Jag blir bara mer ledsen över att jag missar ett tillfälle att umgås och att jag har gjort dem besvikna. Så det är ju inte direkt en ideal situation. Det är fan inte lätt att hänga med i mina svängningar eftersom det bara säger POFF och så är det tvärtom liksom. Nyss vara jag i farten och så glad och nu är jag inget av det.

    Just nu är jag ju givetvis rädd att jag missar något med mamma och att hon ska gå bort och jag hoppade över att fira henne. Jag vet ju hur fort livet kan ta slut.

Jag hoppas att den här dippen inte kommer att vara så länge. Jag hoppas att den här dippen inte blir så djup. Jag hoppas att det bara behövs några dagars vila så är det okej igen.

Det här är en jädra sjukdom!

Tillsammans med alla andra sjukdomar och syndrom jag har, blir det ibland bara kaos. Där är jag, tack och lov, INTE än och förhoppnings blir jag det inte heller.

Jag klagar inte, jag bara konstaterar! 

Just nu ångrar jag att jag inte tvingade mig att följa. Nu är det ju för sent. Men nu är det som det är. I morgon är en annan dag! Kanske jag är i farten då. Kanske...


Ha en bra Mors dag där ute!

  


Tillbaka till startsidan

http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/



Av Helena Börjesdotter - 23 maj 2011 23:57

    Visst är det roligt att pyssla... speciellt om man får hålla på med det man gillar?

Jag för min del gillar att dona i träggårn, snickra, pynta, gräva, måla, gräva lite till, plantera, snickra igen, måla, gräva, gräva, gräva... och plantera mer - till exempel. Det är bland det roligaste jag vet: Att skapa!
    Det är ju så det är att vara konstnär, man skapar! Man behöver liksom inte vara Van Gogh, Bob Geldof, Prins Eugen, utbildad trädgårdsmästare eller nåt annat avancerat. Man behöver liksom bara göra det som faller en in och som man tycker om. Matlagning till exempel, är ju ett dagligt skapande.

    Nu har jag uppenbarligen fått skaparnoja, jag skapar och skapar så det sprutar skapande omkring mig. Jag hinner knappt sätta mig ner en stund så kommer jag på nån ny idé som jag måste utföra, vilket jag för det mesta vill göra NYSS! Nu går det ju inte att göra ALLT nyss... det går inte ens att göra allt NU... eller kanske det inte ens går att göra allt alls. Det verkar aldrig ta slut liksom. Men det är ju det som är kul. Resan kan ofta vara roligare än målet.

    Jag är ett konstverk själv faktiskt, ser ut som ett lapptäcke... i färgerna, blått, gult, lila, rosa, beige och jordbrunt. Det är så vackert så :o) De blå, gula och lila lapparna är blåmärken i olika stadier... det rosa är alla utslag jag har överallt, beige är färgen på raggarbrännan och jordbrunt är färgen på mina fötter. Det är lögn i helvete att få rent dem, trots skrubbande i parti och minut. Men dottern har iaf förärat mig hälsprickeplåster så jag kanske slipper sprickorna. I alla fall nåt.


    På grund av att min lägenhet och min lilla trädgård ligger så att alla som ska till vårat hus går förbi där -  blir det som en kombinerad atelje, verkstad och vernissage på samma gång. Grannarna kommer och går, de följer mitt arbete både i smyg och helt öppet. Barnen är de som spanar på plats så att säga... oftast på exakt samma plats jag är på - vilket är både till nytta och glädje men ibland sååå irriterande. MEN de frågar alltid om de får kolla eller hjälpa till. För det mesta får de det. Hämta grejer, hjälpa till att plantera och så vidare. De blir liksom delaktiga i skapandet. Det är ju ändå deras gård också.  De brukar ställa sig och peka:

" Den blomman har jag planterat, de sakerna har jag snickrat, jag hämtade hammaren" etc.

De är stolta över sitt arbete :o) med all rätt!  Resterande grannar är lite mer tillbakadragna. Jag får dock så himla mycket beröm för det jag gör, både för att jag jobbar som en tok men också för att jag är påhittig och inte minst för att de tycker att det blir fint.

Jag är också STOLT över mitt arbete :o)

    Nu har jag ju också ett annat problem... nån jäkel har snott min stoppknapp!!

Jag skapar och skapar och skapar så jag glömmer tid och rum... och ork. Det är liksom ingen hejd när jag kommit igång. Jag märker att jag kanske hållit på lite för länge när ryggen håller på att gå av, jag inte kommer upp efter att jag bockat mig, att det är så mörkt ute att jag inte ser nåt längre och att dottern lite försynt undrar om det inte börjar likna mani. Kanske jag egentligen skulle må bra av att ta det lite lugnt... men vad sjutton... det är ju kuuuuuul :o))

    Nånting annat som blir lidande av mitt skapande är ju kontakten med släkt och vänner. Men jag har inte valt bort er jag har bara valt mitt skapande istället just nu :o) Jag tänker på er och jag önskar att ni kunde vara med mig här hemma. Att jag skulle få visa er, bolla idéer eller bara umgås. MEN tekniken är ju inte så dum ändå - mobiler, vanliga telefoner och internet - det gör ju att jag kan hålla kontakten... lite grann i alla fall. :o)


    Någon dag i en skapligt nära framtid ska det komma bilder på min konst. Förhoppningsvis går det att få ett hum om hur det ser ut i alla fall :O)


    Nu har jag nog hittat igen stoppknappen, känns det som, i alla fall för nu. Så jag säger:


 "På återseende" och uppmanar er att njuta av livet!!

                                                  


Tillbaka till startsidan

http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/




   

Nena, dä ä ja dä.


Jomenvisst. Nu är jag här...alltså just här och ingen annanstans.

För att klargöra det hela citerar jag Fem myror är fler än fyra elefanter:

"där är där, där man inte är, här är här, där man är"

Annorlunda
men ändå en helt ovanlig människa...

Vad jag skrivit

Kategorier

Bildrar

                                                      

                
                           
 

 

Vem där?

Arkiv

Länkar

Sök i bloggen

Många Fler Bildrar


Skapa flashcards