2013- 01-03
Det här visade sig vara ett projekt som var alltför stressigt, men det har lett till andra foto"jobb", men för att inte belamra min blogg med tusen bilder (för det är det skrivna jag vill ha fram) så har jag flyttat flera "fotogrejjer" till januari 2011.
Så om någon vill se mina foton så är det bara att gå in i arkivet och söka :)         

När jag får klar min hemsida kommer jag att kunna samla allt på samma ställe, på ett betydligt enklare sätt :) Under 2013 hoppas jag få klart "Nenas Universum" som min hemsida kommer heta :)
Då hoppas jag att ni vill kika in och att lättare kunna följa mig.
Jag återkommer när det är dags.

Kram till alla därute
                                    

2012-09-23 13:00

Ramlade över en blogg idag och den bloggen är http://fototriss.blogspot.se/ 

Där får man ett tema varje vecka som man ska komponera tre bilder utifrån.
Denna veckas tema är: Uppifrån

Det här kan ju bli skitkul   

Mina bidrag till  Fototriss denna vecka är:

Micke Sofie Fabian Rosemarie Sandra

Tillbaka till startsidan       

 http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/                         

Var och en som firade jul tillsammans hos oss, fick i förväg säga en god egenskap om de andra. Det sammanställde jag och gjorde hjärtan av, klippte ut och laminerade.

När vi så träffades på julaftonen så läste jag upp alla orden och så fick var och en skriva dessa på en lista, vem av oss det nu passade, man fick skriva alla ord på alla inklusive oss själva. Sedan klippte jag ut var och ens ruta så att det kom att stå allt vad tex. Min syster hade skrivit om mig, eller tvärtom. Det blev sju stycken lappar till var och en. Dessa laminerade jag och satte ihop med hjärtat. Det sista hjälpte Sandra mig med.

Vid middagen, så drog jag ett hjärta ur ett kuvert och läste vad det stod på det och så pratade vi lite om just den personen och vad den betytt och betyder. Det blev både tårar och skratt. Vi hade roligt när vi skrev om varandra, vi hade roligt när vi läste och vi grät när vi läste och ALLA blev rörda och tacksamma :)
Det blev ett uppskattat projekt  ♥

              

          

   

Krönika på orginalplatsen http://www.hedeinfo.se

2012.

Hon sticker den grova kanylen rakt in i det onda, sprutar in den grumliga substansen och trycker efteråt till med en trasa för att blodet inte skall rinna ner över min rygg, jag tror det är för att slippa städa undan efteråt. Jag sitter där i min plågoandes våld, helt stilla, men jag vill kasta mig undan och skrika högt i vånda.

- Nu ska vi inte överdriva... det är många ställen kvar, säger hon och skrattar högt och en aning

tyranniskt.
Om inte smärtan varit nästan outhärdlig och om jag inte känt mig så liten och utlämnad, hade jag nog skrattat med henne – det är ju precis sådant jag själv brukar göra - plåga. Jag brukar använda mig av psyket och förvirra mina offer genom att prata, prata och prata. Om jag hade haft ett offer nu hade jag pratat i det oändliga och skrattat från djupet av mitt hjärta...

- Mowhahaha... och en glimt av ren elakhet hade synts i mina ögon.
I en annan situation och i en annan tid, hade vi nog kompletterat varandra i tortyrens konst, hon och jag.

Hon trycker med bestämda fingrar.

- Åhå, här var det visst ont, men jag måste ju, det vet du, säger hon lent - sen det där skrattet igen.

Jag ser henne inte för hon står bakom min rygg, jag vet inte hur många gånger hon tänker plåga mig, men med tanke på alla markeringar jag har på min kropp, blir det nog väldigt många är jag rädd.

Hon säger att hon inte njuter av att plåga någon – utom de som hon vill hämnas på och jag tänker genast:

Vad i herrans namn kan jag ha gjort henne?

Vi är släkt med varandras släkter och jag undrar om det är något som grott – länge. Undrar om det kan vara jag som får lida för det – kanske hon inte får utlopp för det på något annat sätt. Tankarna virvlar runt i huvudet. Jag börjar känna mig sliten och väldigt, väldigt trött.

1998

Jag satt i ett annat liknande rum - ett litet krypin, möblerat för att man ska känna sig avslappnad, men med tillräckligt antal tingestar för att man ska känna ångesten sippra nedför ryggraden. Bland många andra så var där något de kör långt ner i halsen på en och något som stryper blodflödet och som du domnar bort av och som smärtar, något de kör upp genom näsan, så långt så det nästan nuddar hjärnan.

- Sitt stilla nu! Han lät vresig, verkade stressad och en aning osäker på handen.

Jag tänkte att han bara var ovan och lagd åt det nervösa hållet, för han svettades en aning också.
- Det här har jag nyss fått lära mig, så du får agera försökskanin, sa han och bekräftade mina misstankar.

Nackhåren reste sig när jag såg nålarna han tog fram och tänkte:
Inte ska han väl ändå använda de där? Jag började också svettas, fukten lade sig som en hinna på min kropp och lite hårdhänt torkade han av mig med en handduk.

Han körde in nålarna och vred runt dem, fram och åter, fram och åter – gång på gång på gång.
Jag orkade inte räkna alla, men helt plötsligt reste han sig och lämnade mig där ensam. Han sade bryskt innan:
- Jag kommer tillbaka!

Jag visste inte vad jag skulle tänka, jag vågade inte röra mig eftersom jag inte kunde veta vad som då skulle hända.

Hur lång tid som gick innan han plötsligt och med ett ryck öppnade dörren vet jag inte, men jag riste till och det gick en il av smärta genom kroppen. Jag kände direkt på doften att han under tiden passat på att dricka kaffe och undrade om det var för att han skulle slippa se mitt lidande.

2012

När hon äntligen lägger ner kanylerna och sprutorna och säger åt mig mig att klä på mig igen så flinar hon:
- Du bad själv om det!... mowhahaha haa...

SLUT

Epilog:

Idag, den 2 november, var jag till kära Doktor L för att få enkel behandling med kortisoninjektioner. Jag överdrev rejält i berättelsen och hittade på somligt, men det blev liksom mer spännande så än ett vanligt läkarbesök, tycker jag. Ont gjorde det, som attan, men knappast som att bli torterad skulle jag tro. Hon skrattade gott i vissa situationer - det gjorde hon. Det där om att hämnas var såklart ett skämt även om jag är skeptisk. Något av en tyrann, det är hon nog, men jag bad faktiskt om det själv.

Vi brukar ha roligt på våra möten, även om orsaken inte alltid är så rolig. Svåra allergiska reaktioner, annat kollijox i den stilen eller som nu: muskelfästesinflamationer. Min doktor, hon ligger på topp tre (alltså bland de tre bästa) av alla läkare jag någonsin träffat och det är väldigt många, men under tiden ”tortyren” höll på låg hon stundom under topp hundra.
Varför jag drog in mig själv i plågeriet är ju för att jag babblar och babblar tills folk får ont i öronen. Jag fullkomligt älskar att prata så det har blivit många hål genom tiderna - ni förstår ju varför folk går till doktorn för öronvärk så ofta.

Jag måste säga att min Doktor L (hon är ju givetvis många andras doktor också, men jag vill liksom tro att jag är favoritpatienten, även om hon är lika tyrannisk mot alla andra också) alltså... skämtåsido så är Min Doktor L nog kanske på topp två just nu, för hon är en riktigt stor och äkta pärla bland andra pärlor och grus.

1998 fick jag akupunktur av en sjukgymnast som var rätt ny i gamet. Det gjorde inte ett dugg ont faktiskt, det onda hade jag ju redan. Honom träffade jag många gånger under alla mina vistelser på Åreklinikerna, men just den här gången var den allra första. Jag bara mindes honom sådär apropå liksom. ”Tingesterna” jag nämnde var en vanlig träspatel att kolla halsen med, en blodtrycksmanchett och en lång tops att ta näsprover med – inget värre än så alltså.

Varför Alla Helgon då? Jo för att det är dagarna då väven mellan de ”andra världarna” och vår är som tunnast varje år. Jag blev nog inspirerad av alla helgon, spöken och allt annat som dyker upp just nu och därför blev det lite av en hemsk historia.

Ps: Injektionerna innehåller bedövningsmedel så just i skrivande stund har jag faktiskt inte ont alls på de 33 ställen hon stack mig på.
Ds.

Tillbaka till startsidan

http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/

Släpper en liten förhandstitt på en del av framsidan på min hemsida :)

 

Nena

Tillbaka till startsidan

http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/

Det konstiga i vårt land är att alla ”vill bli något”. Kanske en kändis – utan att ha gjort något speciellt för att bli känd – kanske en kändis för att man faktiskt gjort något för att bli det. Man kanske bara vill vara bra i sitt yrke, vad man nu än gör, direktör eller slamsugare, det har ingen betydelse. Kanske man är jättebra på att dansa, sjunga, trixa med Rubriks Kub, är en fena på blomsterarrangemang, en bra förälder, jättebra på att baka, knyppla eller något annat trevligt - men det är INTE okej att vara stolt och glad över det, för då blir man kallad: ”Mallig”!

Ja men vad betyder då ordet ”mallig”? Ja det är ”Jantelagens” första paragraf: Du skall icke tro att du är något, som ligger bakom det ordet, för mallig betyder exakt det – att man tror att man är något - i en negativ bemärkelse.

Jag tycker väldigt illa om ordet ”mallig” , det är ett nedsättande ord om något som vi alla borde känna oftare – stolthet.

Jag har ofta funderat över vilka som pratar nedsättande om andra och varför de gör det. Man kan nog lätt säga att det handlar om avundsjuka, men är det alltid så?
Jag fick höra, när jag hade barnen små, att jag inte skulle berömma dem för mycket för då kunde de bli malliga. Kan det ha varit av omtanke eller bottnade det också i avundsjuka – kanske den människan inte fått beröm när den växte upp? Den människan känner jag nämligen som just omtänksam.
Jag kan inte förstå hur: ”Å vad du är söt” eller ”Nu var du duktig”, ”Du är så bra på att teckna”, ”Du är underbar” - ska kunna göra någon mallig? Det borde göra dem trygga att veta att man älskar och är stolt över dem.

Att använda ordet mallig till eller om någon som är rättmätigt glad eller stolt över att ha vunnit en tävling, klarat ett hinder av något slag eller tycker att man är fin i en speciell klänning etc. är elakt tycker jag. Den personen som säger en sådan sak kan ju vara minst lika fin eller duktig, men kan på grund av dålig självkänsla inte uttrycka sig och måste då ta ut det genom att ”ta ner” någon som kan det. Eller... så är den personen genuint bitter eller lider av narcissism eller så.

Om man får en komplimang ska man ju helst nedvärdera denna - ”den här gamla trasan” eller, ”ha ha, ja du skulle se mig på morgonen du”. Varför inte bara säga: Tack, vara glad och stolt över det och visa glädjen och stoltheten. Man kan ju faktiskt vara ödmjuk fastän man är stolt.

Jag tror dessutom att de som på riktigt är malliga, egentligen innerst inne är extremt osäkra och utan självkänsla. Istället för att klaga på dessa, tala om att de faktiskt ÄR bra, ge en komplimang av något slag – alla har vi något som är värt att berömma och det kan faktiskt förändra någons liv.

Jag har kommit så långt i livet att jag vågar vara stolt och nöjd med mig själv. Vissa dagar mer än andra, men ändå. Jag vågar tala om att jag tycker om mitt utseende, att jag tycker jag är duktig på att sjunga eller en hel del andra saker jag är bra på och att skita i om folk tycker annat, men ändå bli stolt och glad över att få bekräftelse.

Var stolta över er själva, var glada för att ni är just så bra som ni är och ge andra samma chans. OCH så glömmer vi det där dumma ordet som jag pratat om.

Krama varandra och älska er själva, det tänker jag fortsätta med!

Krönikan på ursprungsplatsen: Hedeinfo

Tillbaka till starsidan

http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/

Den här veckan har Fototriss temat: Svartvitt.

Mitt bidrag är då tre bilder av något/någon jag älskar    och som jag är rädd om.
Först min svåger som får representera Familjen, sen en klocka som får representera vår Tid här på jorden och sist men inte minst, min "gärsgål" som får representera Naturen.

Familjen Tiden  Naturen

Mer svart och vitt på FOTOTRISS

Tillbaka till startsidan

http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/

    Ingegärd* är inne på sin tjugonde runda, minst...och det bara före frukost. Fram och tillbaka i korridoren. Skorna – utan varken remmar eller något annat som man kan skada sig på – knarrar när hon går. Åke sitter, när han inte också vandrar av och an, i en liten fotölj i korridoren och pratar för sig själv:     
- Det är de som rår för att jag mår så här, jag har inte fått besök på två veckor, de säger att jag bara varit här en vecka, men jag har nog varit här minst tre...
Åke säger att han är ”schissofreen” och hör röster.

    På balkongen sitter några stycken och röker. Visst pratar de med varandra, men bara ibland – när de orkar. Gunilla med de vackra ögonen, ögon som strålar av ångest, är också på väg dit ut för att röka. Vi tittar på varandra när hon passerar och nickar i samförstånd, för vi är ”likisar” hon och jag. Bipolare. (Sådana med bipolär sjukdom) Hon är en sådan man omedelbart tycker om. Hon har en vänlig röst, ger ett sympatiskt intryck, men det är ju det där med ångesten i ögonen, det känns så onödigt i något så vackert.

Alma försöker också hasa sig fram i korridoren, precis som Ingegärd, men Alma har fått ny medicin som hon blir ”yr och vinglar så dant av” och sätter sig igen. Ingegärd har nog hunnit till trettio nu.

    - Har maten kommit? Den eviga frågan.

    - Nej, inte än! Det lika eviga svaret.

Vi sitter på golvet, i fotöljerna eller bara hänger efter väggen i väntan på maten. Fem gånger om dagen, dag ut och dag in. Vi väntar strax innanför de låsta dörrarna där matvagnen brukar komma. Den kommer alltid för sent känns det som, den kommer 10 minuter över tiden – minst! Varje gång...! Elin suckar och stirrar i golvet. Jag hänger med huvudet mellan käna, där jag parkerat mig på golvet, eftersom jag inte orkar stå. Jag har bara suttit en liten stund när maten kommer. Fastän jag längtat suckar jag för jag orkar knappt ta mig upp. Alla reser sig som på kommando och går till matsalen. Alla som kan, är tvungna att äta där.

    - Man måste aktivera sig! säger personalen och klappar nästan på någon av oss.
Man kan liksom känna att de inte vill engagera sig i oss, de har precis lika mycket ångest i ögonen som vi har – de är extremt underbemannade och slutkörda på grund av det, men till skillnad från våra ögon, är deras odrogade. Om de inte hade haft ”uniform” och namnbrickor, hade man haft svårt att skilja på ”de” och ”oss”.

     - Får man kaffe till lunchen? frågar Lisa varje dag.    
     - Jadå, till lunchen är det alltid kaffe, svarar någon, varje dag.

    Lisa har, under den vecka jag varit här, blivit blekare och blekare, hon är alldeles lila kring ögonen och de snurrar runt i sina djupa hålor.
    - Men vad blek du är Lisa, säger syster Eva.
    - Va? säger Lisa.
    - Har du inte varit ute något idag? Hon frågar, trots att hon förmodligen är medveten om att ingen har haft tid att följa med henne.

    - Va? säger Lisa igen.

   Lisa har svårt att aktivera sig själv, hon svettas hela tiden och sitter för det mesta ensam i en fotölj längst in i teverummet. Hon stirrar på teven hela dagarna och ingen bryr sig om att fråga vad Lisa gillar för program, om hon vill ha fjärrkontrollen så att hon kan höja och sänka ljudet själv eller byta kanal ifall hon får lust. Ingen frågar Lisa om något, utom ifall hon har varit ute.

    Ibland sätter jag mig i fotöljen bredvid och frågar om hon gillar sport eller om hon har varit ute något. Jag kommer på mig själv med att bete mig som alla andra, kliver upp och hämtar fjärrkontrollen och ger den till henne.
    - Ifall du vill se något annat eller kanske höra vad de säger.
Lisa tittar på kontrollen och på mig. Hon vet inte hur man gör, så jag lär henne hur man höjer och sänker ljudet och var man byter kanal.
    - Tack! säger Lisa till mig.

    Jag är trött på att känna röklukten från balkongen, jag har också tröttnat på balkongen, med alla rökarna på. I början satt jag där ute också, på en balkong innesluten i betong och stängsel med metallrutor så små att man inte ens kan få ut händerna igenom. Balkongen är mysigt inredd, med flera sittmöbler, rader av röda pelargoner och murgröna. Det är bestämt att det skall vara rökfria timmar på balkongen ”av hänsyn till de som inte röker”, men det är aldrig någon som sitter därute när det är rökfritt så därför röker folk under många av de timmarna också. Det innebär ju att jag som inte röker blir alldeles ensam därute och känner mig övergiven. Det är jag och Åke. Åke som är övertygad om att ”de” är skyldiga till allt elände. Han pratar aldrig med mig i alla fall, även om han är där, så är jag likafullt ensam.

    Jag går ut till de andra i alla fall en kväll och får ett infall att fråga efter en cigg. Jag suger i mig röken i långa djupa andetag, blir toksnurrig och alldeles härligt ”hög” i hela kroppen.

Det här ska jag göra fler gånger!  tänker jag och nickar med mitt helsnurriga huvud och fattar varför alla på det här stället röker. Jag går så långt att jag tigger till mig ett paket cigg och säger att jag ska betala tillbaka bara jag får tillåtelse att gå ut, gå ut till kiosken.
    - Ja det är lugnt, säger Helge.
Det säger Helge om allt och han är nog den siste kvarvarande gentlemannen på vår jord, en som faktiskt är artig och belevad på ett uppriktigt och varmt sätt. Alla utnyttjar dock Helges snällhet, till och med jag – fastän jag hatar sådant. Jag tänker faktiskt ge tillbaka, med ränta, på måndag, men just nu är det lördag kväll, kiosken är stängd och jag får ändå inte gå någonstans. Personalen anser att jag inte är att lita på riktigt. Jag tänker kanske skada mig själv och måste därför tittas till var 10:e minut.

    Helge, gentlemannen, är sjuttio plus, fortfarande snygg, välklädd, och har ett huvud som har tagit emot elchocker med jämna mellanrum i flera veckor. ECT (Electric Chock Treatment). Helge är deprimerad, han har varit det länge och inget har hjälpt, så ECT är liksom en av de sista stråna i hans behandling.

    - Hur tycker du att det funkar då? frågar jag och beundrar mannen framför mig.

    - Jovars, jag tror det funkar, säger Helge och ler nästan.

    Ut på balkongen kommer Roland i de obligatoriska skorna utan remmar. Nuförtiden är det ”Foppatofflor” i glada färger och med skriften ”avd 10” på, som gäller. Inga ”Hibunaltofflor” längre. Jag antar att ”foppisarna” är lika enkla och billiga som ”hispantofflorna” var på 70-talet. Fast ”foppisarna” hasar inte så förbaskat, de sitter skapligt fast på fötterna i alla fall.

    - Ja männ, nu är man mätt igänn, säger Roland med utpräglad dialekt.

    - Dä örnä sä vettu, säger han, nästan lite hurtigt.

Han är som tagen ur en parodi. Hurtfrisk, rufsig i håret som nästan hjälpligt täcks av en keps.

Den enda gången kepsen åker av är vid måltiderna, då tar han artigt av sig den och lägger den på en stol. Han kommer överens med de flesta, därför att han är så positiv och att han inte gör någon som helst skillnad på människor. Vare sig de heter Sama och kommer från Indien, Ben från Irak eller Greta från Bollnäs. Han pratar om livets väsentligheter. Vädret, älgjakt, traktorer och ved. Men ibland... stannar han liksom av, försvinner in någonstans dit vi andra inte når. Han får också ECT och är den som Lisa tycker allra mest om.

    Jag känner mig ensam, jag platsar liksom inte. Inte bland ungdomarna, inte heller bland ”gamlingarna” och inte bland rökarna eller så platsar jag överallt och får därför inte någon riktig tillhörighet, jag vet inte.

Ungdomarna tycker att jag är ”cool” , de äldre har jag åren gemensamt med. Jag verkar, som vanligt faktiskt, vara någon folk vill ty sig till. Alma undrar om vi inte kan gå ut en sväng, Elin och jag sitter och pratar filosofi och jag har mycket gemensamt med dem båda, fastän det skiljer 50 år mellan dem. Jag har en rå men hjärtlig chargong med Tobbe och Lotta, jag och Gunilla sitter och pratar om livet som medelålders ensamstående bipolära kvinnor. Men hur det än är, så orkar liksom ingen engagera sig mer än några minuter i taget och jag får dåligt samvete för det, fastän det är lika för alla. Jag känner av samvetet när jag inte orkar med stackars Alma, som schasas ut från mitt rum av personalen. Hon känner sig ensam och jag verkar ha slagit an något hos henne och hon vill prata om ”den nya och konstiga medicinen”. Hon får inget veta av läkarna och heller inget av den andra personalen, jag verkar vara den enda som vet något, eller i alla fall förmedlar något till Alma. Men det är förbjudet att gå in och hälsa på hos andra och jag får dåligt samvete även för att jag tycker det är skönt att få vara ifred på mitt rum.

    Det är mycket som är förbjudet på avd 10 A. Man får inte gå hur och vart man vill, man får inte ha fötterna på bordet, man får inte röka när man vill, inte heller får man ligga i soffan, för om man blir påkommen med att ligga i soffan så får man direkt höra:

    - Inte ligga i soffan, ska ni ligga får ni gå in på rummen.

Det är helt och strängeligen förbjudet att ha några som helst sladdar, vilket gör att de som vill ladda sin mobil måste be om lov och då få den inlåst under tiden. Man får inte ha något som man kan skada sig själv eller andra med. Mig tar de av säkerhetsnålarna jag har i linnet, den lilla kniven i nessesären, alla mina mediciner inklusive mina allergimediciner, vilket gör att jag blir rädd och får ångest. Tänk om jag får ett akut anfall!

    De tar av mig allt möjligt konstigt: tandkrämstuben, min kortisonsalva. Vaddå, ska jag ta livet av mig med kortisonsalva eller tandkräm? Tror de att jag ska knöla ner det i halsen, skära av mig blodådrorna med det, eller vad?  Vi får inte ha några duschdraperier och heller ingen duschslang. Jag antar att det är lättare att hänga sig med ett duschdraperi än med ett lakan, tänker jag ironiskt och tittar på mina båda lakan.

    Jag lägger mig ner och roar mig med att räkna upp allt jag har som jag faktiskt KAN skada mig med, om jag skulle vilja. De glömde att ta snöret ur min jacka, mina glasögon, ett gem som sitter i min nessesär, alla mina pennor. Jag har fått en smörkniv, alltså, det var meningen att den skulle vara av plast, men det glömde visst någon bort, så den jag har är av metall och aningen taggig. Jag har dessutom två glas på rummet – jisses vad många vapen jag kan göra av två glas - jag tror faktiskt att det är lättare att skära av sig pulsådern med glaset än med tandkrämen. Egentligen får man inte ha någon form av mat på rummet, om man inte måste matas, men jag har tillåtelse att ha min specialmat där.
Jag antar att det  är jättefarligt med korvmackor, man kan säkert, liksom med tandkrämen, strypa sig med det, tänker jag och skrattar åt ironin i det hela.

    Jag skämtar med mina kamrater om att jag längtar hem för att kunna ligga i soffan invirad i mitt duschdraperi, med alla sladdar jag äger och har hängandes runt halsen som en boa och samtidigt ha fötterna på bordet. Att lägga korvmackor lite här och där i lägenheten och placera hela knivset på bordet framför mig. Vi skrattar åt det i några minuter tills våra ögon nästan synkront domnar bort och vi blir tysta igen.

    Allting är så ologiskt här på avdelning 10 A (som är den ”bra” avdelningen, till skillnad mot avd 10 B) Man får inte ligga i soffan, för ligga det får man göra på rummet, men man anmodas ändå att ta sig för saker, att aktivera sig och komma ut från rummen. Man hör lite då och då:

    - Det är bra att du rör på dig Ingegärd.

Ingegärd som gått ett maraton fram och tillbaka i korridoren den senaste veckan, i ren ångest och leda.

    - Det är bra att du sitter ute i korridoren Alma.

Alma har suttit i korridoren minst 10 timmar varje dag i tre veckor.

    - Har du varit ut något idag Lisa?

Lisa tittar upp från fjärrkontrollen och ser alldeles borta ut:

    - Va?

     Tobbe och jag har tillsammans suttit och dreglat över tjejerna i ”Cookies And Beans” på Allsången och verkar ha hittat något gemensamt, trots skillnad i både ålder och kön. Tobbe är dessutom den av ungdomarna som verkar ha gillat mig minst. När programmet på teven är slut vill Tobbe inte göra Ingegärd sällskap i korridoren, utan frågar om vi ska spela kort och jag svarar ja. Efter att spelat några omgångar ”vändtia” i teverummet så hör vi:

    - Men kom och titta... men gud vad bra hörrni! Syster Tommy ropar på de andra systrarna för att de ska komma och titta på oss.

    - Men gud så bra att ni aktiverar er, säger Syster Tommy och vinkar ivrigt till kollegorna.

Jag och Tobbe himlar med ögonen åt varandra, gör grimascher mot ”syrrorna” och känner, just då, en varm gemenskap med varandra.

    Det är något vi diskuterar i omgångar, varför alla är så trevliga bland oss ”inlagda”. Vi har kommit fram till att det måste bero på empati. Alla vi här vet hur det är – att ha ont i själen. Man hälsar och nickar, eller så låter man bli att hälsa och nicka, man surrar en liten stund och ingen blir sur om någon annan abrupt reser sig och går. Vi vet hur det är. Någon gång emellanåt håller några av oss om varandra, lägger en varm hand på någon annans axel, handlar ett paket cigg extra , ifall att. Av någon outgrundlig anledning förstår vi liksom också var nivån ligger för vad som är okej. Hur mycket man kan skratta, hur mycket man får gråta – vilket ingen egentligen gör, utom Åke, som har blivit ”bestulen” - och hur mycket någon orkar lyssna.

   En dag samlas vi lätt oroliga i korridoren och i teverummet, mot balkongen – vi som orkar vara uppe. Något är annorlunda. På natten har det kommit in en tjej som oavbrutet pratar, i telefonen för det mesta, men om hon inte har någon i luren så verkar hon prata ändå. Hon säger att hon inte ska vara där egentligen, att hon snart ska få åka hem. Yeah right, vart hon ska är till den andra, värre avdelningen, där de "riktigt riktiga psykfallen” ligger. Jag har ingen aning om hur det är där och vilka som ligger på den ”andra sidan” jag bara ser för mitt inre Jack Nicholson i ”Gökboet”.

Jag och Gunilla tittar på varandra och igenkännandet lyser i våra ögon och hon utbrister:

    - Det där är maniskt!

Vi vet, Gunilla och jag, för vi är ju ”likisar”, vi har varit där många gånger själva. Pratat oavbrutet, utan att ta hänsyn till om någon orkat lyssna eller inte. Man är inne i sin egen lilla värld med idéer och konstiga tankegångar som ingen klarat av att följa. Men det blir oroligt på ett sådant här ställe, för ingen av oss andra är för tillfället maniska och ångesten lyser lite extra där i korridoren. Vi skämtar lite om att vi tycker synd om Inger som ska dela rum med henne och Inger säger argt:

    - Jag behöver nog fem sömntabletter om jag ska klara av den dära!

    Jag vaknar med ett ryck, jag har sovit igen, det gör jag mest hela tiden mellan måltiderna. Det är  i och för sig rätt vanligt att jag vaknar av smällande dörrar och folk som pratar högt precis utanför mitt rum. Mitt singelrum ligger granne med receptionen, mitt emot teverummet och balkongen. Det är ALLTID nåt jädra oljud just där, men nu är det något obekant ljud som väckt mig. Jag masar mig ut i korridoren och det visar sig att jag inte är ensam om det. Vi är många ”inlagda” där. Först kollar vi om det är något på teven - det är ju OS - men det är det inte. Jag knallar bortåt korridoren och lyssnar. Det är den maniska tjejen som ligger och falsksjunger till musiken som kommer från mobilen. Högt sjunger hon. Högt som attan. Hon ligger i sängen med benen lojt upplagda på besöksfotöljens rygg och hojtar:

    - Yeeeeees I´m in löööööööööv...
Jag skyndar mig tillbaka för jag får helt plötsligt ångest och vågar inte säga ifrån. Jag som brukar vara den som tar tag i saker och fixar. Istället sällar jag mig till de andra och börjar skämta rått och grovt istället. Säger något om att knöla ner filten i halsen på henne, eller kanske lägga sig på henne och låta luften ta slut. Vi skrattar högt och de andra fyller på med lika grova skämt. Till slut går hennes rumskamrat dit och säger åt henne att hålla klaffen.

    Nästa dag ser jag henne ligga på soffan i korridoren och gråta och jag mår jättedåligt, för om vi kunde höra henne, så kunde givetvis hon höra oss. Jag som betedde mig som en idiotiskt och elak mobbare, som de som gjorde lika med mig när jag växte upp. Som jag skäms. Jag som sällan rodnar, gör nu det. Jag står där i korridoren och vet att detta kommer följa med henne genom livet – som det gjort för mig. Jag önskar jag kunde ta tillbaka det och be om ursäkt, men vet att det inte hjälper.

Någonstans i denna omtänksamhet och empati ligger ändå ett rovdjur på lur. Inne i oss alla.

* Alla heter egentligen något annat.

Tillbaka till startsidan.

http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/

Tänk att det är lika varje år – det här med semester. Man ska hinna med allt man inte hunnit med under vintern, den senaste sommaren, den förra vintern och sommaren innan det. VARJE ÅR! Hur sjutton ska man hinna det liksom? Ha en fantastisk trädgård, bada, åka på semester till storstan eller till landet, sola och måla huset - som är en klassiker. Men vad gör man om det regnar hela sommaren då? Tja... då kan man ju alltid låta bli att göra allt det där som man skulle ha hunnit med de senaste åren, så man har något att göra de kommande. Eller...

Ta husvagnen, alternativt bara bilen, packa en massa badbollar, termosar med kaffe, kylväskor med 80 mackor med soltorkad skinka och surkål på, 8 liter mjölk, ett gäng äpplen och sen draga åstad efter vägarna. Helst de vägar med så mycket trafik som möjligt. Varför? Jo bara för att man kan och att man inte har ett dugg bråttom – till skillnad mot alla andra som skall ta till vara på varenda liten solglimt som dyker upp, hinna med att åka 100 mil på 7 timmar för att gamla farmor inte ska behöva vänta med maten. Det är mycket uppfriskande.

Man tar det extremt lugnt på vägen, 70 max och aldrig mer än strax under den tillåtna hastigheten, passar på att sakta in då och då för att kolla in omgivningarna. Man funderar på vilken rastplats som passar bäst och saktar in och blinkar vid varje för att sen ångra sig och fortsätta till nästa. Man blir så pigg av alla tutanden från andra bilar när man gör så, från de där som ska till farmor ni vet. Ibland stannar man efter vägkanten, går ut och sträcker på sig, slår en drill eller bara stirrar på skogen i största allmänhet. Vägkant och vägkant förresten, det finns inte så många tillgängliga vägkanter efter E4:an, men i alla fall.

Mitt på dagen, eller vid pass 15.00 stannar man på en mack, helst lite snett sådär så att man tar upp tre parkeringsplatser, går in och tittar på matalternativen och vägrar bestämma sig för om man ska ha korv, sallad, eller bara en glass. När man väl ska betala har man ingen aning om hur betalkortet ska användas – med chip eller dras. När man står där så kan man passa på att njuta av den ökade värmen från alla som har bråttom till farmor, eller som bara ska ta en paus i husmålandet mellan skurarna. Man vänder sig om, ler godmodigt och säger på bruten tyska:

”Dänk på blodtrücken jaa?”

Mycket mysigt.

Så gör man lika på den enda rastplatsen som finns på mil efter europaväg 4. Vinglar in med husvagnen, parkerar mitt på och ockuperar den största och finaste bänken, fram med alla mackor, termosar, äpplen och badbollar. Givetvis ska man ha en duk också. Så skålar man med alla som stannar till för en kisspaus, matrast eller en rök. Man ska vara trevlig turister emellan. De andra turisterna glor så ögonen ploppar ur när man sitter kvar och myser fastän det spöregnar och åskan mullrar ett par kilometer därifrån. Då frågar man med hög röst:

”Villen sisch ha ein koppen?”

Ett annat nöje på semstern är att åka ut och ta kort på vartenda trafikdödat djur efter vägkanten och ropa:

”Exååtisch”

applådera lite entusiastiskt och göra tummen upp åt de andra bilisterna som varit tvungen att stanna på grund av varningstriangeln man satt ut – för säkerhets skull.

Det bästa av allt är nog ändå att åka så nära mitten som möjlig, försöka missa alla vattenpölar och på grund av att man anstränger sig så in i vassen, så hittar man på dem alla. Det skvätter så trevligt på de bakomvarande bilarna så. Tänk vad glada de ska bli när de får bilen tvättad alldeles gratis på semestern – då kan de ju bocka av en sak på ”att-göra-listan” i alla fall. Och om de tror att de kan köra om en när det blir tvåfiligt så tror de fel, för det finns alltid nån som är långsammare i trafiken som jag kan köra om och blockera båda filerna. Sen undrar man varför man har så många hatbrev i brevlådan när man kommer hem. Mysko!

Men nu tror jag att jag blandade i hop det lite, så gör ju aldrig jag, varken det ena eller det andra och det skulle lika gärna kunnat vara gamla farmor själv som var ute på vägarna och snäser med vass ursvensk stämma. Jag förtydligar för att ingen ska tro att jag har några som helst fördomar.

*Host*

Jag sitter på min altan jag, hela somrarna och dricker hemgjord lemonad, läser deckare, strosar omkring i trädgården när solen skiner, åker och handlar på morgonen innan det blir för mycket folk och bara njuter av tillvaron... eller nå´t... och hela tiden är det dessutom det bästa vädret: Äkta Svensk Sommar!

Solstorm då? Deckaren jag läser just nu, av Åsa Larsson.

Ta det lugnt och ”krama varann i trafiken”

http://www.hedeinfo.se/index.php/kronikor  

Tillbaka till starsidan

http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/