Efter en till natt utan sömn, med hosta och allmän jävlighet så har jag bestämt mig - nu ska jag ge mig själv en kur cortison - jag får väl ta att jag blir hypoman då... en jädra balans det här. Får ta min kära dotter till hjälp för att ha koll på om jag åker in i en rejäl mani eller inte för jag är så less på att vara sjuk.

Nu tänker jag bli frisk åtminstonde i lungorna, så får jag ta skallen sen!

Jag antar att det behövs ett skov med hypomani, viktuppgång, stopp i magen, vattenansamling  och myrkrypningar i hela kroppen, total sömnlöshet, hetsätningsrisk och sur mage för att få bukt med lungorna, sen kan jag nog kanske åtminstonde andas igen, även om det tar några veckor innan jag hämtat mig från kuren med cortisonet som då är orsaken till ovan nämnda problem.

Nu känner jag att jag är gnällig, men det känns även som att jag faktiskt skiter i det och fortsätter vara gnällig ett tag till!

Hej svejs

Tillbaka till startsidan

http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/

Ja jag är på dåligt humör, om man nu med det menar att jag inte är glad – helt korrekt.
Om det bara är DEN veckan? Jo jag vet vilken vecka som menas, den veckan i månaden då man har mens. ”Hormonveckan” ”Den röda veckan” , men nej...det är det inte! Jag opererade mig 1997 och tog bort eländet. Vilket var en befrielse ska jag tala om – blodvärdet hade aldrig varit så bra någonsin och jag fick färg på kinderna igen och kunde gå utan att yra runt som en huvudlös höna. Detta gjorde dock att jag aldrig haft nån koll på hormoner eller vilken vecka som är vad sedan. De lämnade äggstockarna kvar och vad jag vet så har jag inte haft någon särskilt återkommande dåligt-humör-vecka ändå. Däremot vet jag att äggstockarna börjar på att ha gjort sitt och jag är definitivt över på sidan ”mogen” , inte fertil längre, gammal, vis, osexig eller vad man nu vill kalla den fasen.

Nej då, jag är ”på dåligt humör” därför att jag är trött på att mitt liv hela tiden bromsas av att jag blir sjuk, av den ena eller andra orsaken. Jag blir ledsen, för att jag aldrig kan planera något som jag kan lita på blir av – i alla fall till 90% - som de flesta, jag får räkna med 10% - om jag har tur. Jag blir ledsen för att jag måste ställa in kanske just den dagen, timman innan eller så, för att jag helt enkelt inte orkar. Och det händer inte bara ibland, det händer oftare än det faktiskt blir av – om nu någon vill säga att:
”så är det för oss alla ibland”

Sådana här dagar, när jag vaknar med ångesten sprutande ur öronen och med gråten guppande i halsen – då känns livet inte meningsfullt längre. Jag kan inte gråta heller eftersom jag kvamnar eller kvävs då. DÅ känns det som att jag vill ge upp, VARFÖR ska jag tjura på med det här? Varför ska jag sitta, eller oftast ligga, i den här lägenheten år ut och år in och bara bli äldre och äldre? Jag älskar min lägenhet, jag älskar min gård, jag älskar Ljusdal och jag älskar Hälsingland, tro inte annat, men att aldrig kunna välja att åka nån annanstans eller att ens kunna njuta av det jag har runtomkring mig – tär så förbannat på mig, så jag blir tokig.

Att jag dessutom misslyckats i kärlek (om man räknar förhållanden längre än ett halvår) för 9:e gången, blivit rejält bedragen av någon jag verkligen älskade, och då romantisk kärlek – inte en vän – gör också jävligt ont och särskilt som att jag genom min bipolära sjukdom förmodligen ”rår för det själv”.  I mina mörka stunder (som idag) tänker jag att ingen kommer någonsin att orka med mig.
Jag kommer förbli ensam resten av livet. Jag har massor med vänner, men de finns sällan tillgängliga rent fysiskt och det är inte den ensamheten jag menar heller.

Jag har en ängels tålamod med mig själv – min kropp och min själ, alla mina sjukdomar och jag har till och med accepterat att jag inte klarar mig själv, jag kommer aldrig att bli självständig. Jag behöver städhjälp, jag behöver nån som lagar maten åt mig och under en sån här lång period av sjukdom, så skulle jag behöva ha någon som handlade, tvättade och diskade åt mig dessutom. Allt detta har jag accepterat, jag har till och med kommit så långt att jag nästan kan leva med att hela tiden riskera att dö i förtid. Oftast så tänker jag på andra och lyssnar och hjälper dessa istället.
Men nog är nog!
Många säger – och stundom även mina allra käraste vänner:
”Ja men alla riskerar ju det samma – vi kan ju alla bli påkörd av en bil när som helst och du överlevde ju”
Ja visst, alla kan drabbas av vad som helst hela tiden, men blir ni utsatt för det stup i kvarten, tänker ni den tanken så fort ni ska äta, dricka eller åka bort, åka och bada, sola, ligga i gräset, hänga tvätten ute, ha främmande som dricker mjölk och ni ska gå ut med soporna sen? För si – det måste nämligen jag – hela tiden!
Om jag någonsin slappnar av och tänker:
Ja men det är nog inte så farligt, det går nog bra den här gången
eller kanske INTE tänker för att mina obehandlade psykiska sjukdomar har gjort att hjärnan brunnit och jag inte KAN tänka -

så kan jag garantera att det INTE går bra.
Alltid är det något jag glömmer bort att passa mig för. Disktrasan, just att gå ut med soporna, att låta någon laga fisk i mitt kök, gå någonstans för att äta och tänker igen att det nog går bra just den HÄR gången att ta något jag aldrig ätit förut. Kanske jag åker långt in i skogen och får ett astmaanfall och det inte finns någon täckning på mobilen. Unnar mig ”fredagsmys” med lite vin och något gott och sväller upp i magen som en spärrballong och andas ändå sämre, inte kan sova och blir ännu tröttare, eftersom det är 3:e natten jag inte sover alls.

Grejen med alltihop är att om jag glömmer bort det där med disktrasan hos någon som använder mjölk, fisk, ägg eller något av alla de andra sakerna jag inte tål och jag använder den – så får jag antagligen köra in adrenalinet i benet på stört, knöla i mig cortisontabletterna (som helst ska lösas i vatten) i munnen, ringa 112 och hoppas att ambulansen kommer inom en kvart, annars är jag död. Om jag dricker eller äter något jag inte lusläst innehållsförteckningen på riskerar jag att samma sak händer och inom en kvart är jag död. Att helt plötsligt inte längre tåla något jag ätit i hela mitt liv, för att kroppen, eller rättare sagt immunförsvaret har tappat tålamodet och hugger på det. Har jag tur då, får jag bara kramp i magen, utslag som kliar något så förbannat, lättare astma eller bara lite klåda i munnen. Att jag då har ätit något med många ingridienser i gör att jag efteråt får gå omkring och vara orolig varje gång jag äter något som innehåller samma sak.

Tack och lov blir jag väldigt sällan förkyld, men blir jag det så sätter det sig alltid på lungorna och jag får svårt att andas, den som har provat på att inte kunna andas och att tänka på varje andetag, vet hur det känns, alla andra kan ju prova utan att distraheras av något som helst annat, att tänka på varje andetag, dygnet runt. Nu har jag varit sjuk sen långt före midsommar, och det är en salig blandning av allergi och förkylning och båda sätter sig på lungorna. Jag blir infekterad och får ont i alla muskler som är inblandade i andningen.

Nåja – jag ska inte fylla på med något mer om detta.

Tycker jag synd om mig själv? Ja idag så! Och jag skiter högaktingsfull i om hälften av afrikas barn är föräldrarlösa pga aidsepedimin och de andra svälter i hjäl, jag skiter också i att massor av folk i alla krig runt om i världen dör som flugor för att någon eller några är dumma i huvet på riktigt.
Jag bryr mig inte ett skvatt om att folk här i Sverige är utförsäkrade och inte har mat på bordet och definitivt skiter jag i om någon tappat sin nyaste Iphone eller inte hittat några nya skor att ha på sig, när det står 17 stycken nya i garderobben redan! Och jag skiter i vädret!

Jag lever helt på andras välvilja eller tvång, rent ekonomiskt och jag skiter också i att andra gör likadant. IDAG mår jag skit och vill inte vara med längre, men överlevare som jag är så känner jag kanske annorlunda i morrn – kanske.

Tillbaka till startsidan
http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/

En design jag tycker väldigt mycket om är den på Kims blogg.   
Titta på de vackra bilderna, det svartvita upplägget, den härliga familjen   

http://mammanochtrollungarna.blogg.se/

Tillbaka till startsidan
http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/

Faster Nena, Katte Nina, Helena, syster Nena, älskade svägerska eller bara Nena, en kavalkad av namn jag fått i min "nya" familj   

Nu har jag dessutom blivit bjuden på Märtas dop    Jag blir så glad. Jag hoppas innerligt att jag orkar åka!!

DÅ får jag nog träffa hela härliga familjen: Meyer, Egeklint, Johansson, Olofsson, Ellis    

En bild på allra sötaste Märta.   

Tillbaka till startsidan

http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/

För det första ska jag försöka reda ut begreppet psykisk ohälsa. Det finns många fördomar och missförstånd när det gäller det. Många går omkring och säger att man är ”deppig” eller rent av ”deprimerad” för att man inte kunde köpa den senaste Iphonen eller för att det regnar, men psykisk ohälsa är betydligt mer än så.
Det finns många olika grader, allt från en ”vanlig” klinisk depression till svåra sjukdomar som scitzofreni, men jag tänker hålla mig till det som är mest utbrett: depression.

Att vakna på morgonen, eller kanske på eftermiddagen och vara tung i huvudet, illamående, frusen och utan lust att göra något överhuvudtaget mer än att somna om. Att gå hela dagen i pyjamas, inte för att man har valt det, utan för att man inte orkar annat, att titta ut, se solen skina och hata just det för att man inte orkar vara glad och sitta ute och njuta. Att kanske vara tvungen att åka på jobbet/skolan fastän man just då tycker extremt illa om sina arbetskamrater/klasskompisar för att de är glada och för att de inte förstår. Man hatar dem inte personligen, utan det är bara det att de får klä skott för ilskan och vanmakten. Ångesten kryper på när man går in i fikarummet, för man vill inte dra ner stämningen. Är det någon man ogillar just i den stunden så är det sig själv för att man inte kan ”skärpa” sig, att man är i vägen, att man inte kan skratta, kanske inte ens le. Därför sitter man kvar på sin plats och ”jobbar ikapp” - det är en del av ohälsan

Har det gått så långt att man blivit sjukskriven och fått ”lyckopiller” möter man ofta människor som har svårt att förstå innebörden och skämtar bort saken, får en dimmig, stressad blick eller väldigt bråttom. En del kanske försöker peppa med att säga:
”Ja men det ordnar sig ska du se, i morrn känns det säkert bättre och vädret är ju underbart, så du kan ju sitta ute så får du D-vitamin på köpet”
Ja just det – finväder!

Man ska inte klandra dem som inte förstår, för det ÄR svårt att sätta sig in i problematiken eftersom problemen till mångt och mycket är dolda. För det mesta går man inte ut om man mår dåligt och måste man så fixar man till sig hyggligt för man vill ju inte se sjuk ut – vilket gör att folk inte ser att man mår dåligt. Moment 22.

Många åker ut och in på sjukhus för att man ”har något fel på hjärtat” eller ”inte kan andas” och det visar sig att man visst kan andas och att det inte är något fel på hjärtat. När man väl har kommit in på sjukhuset så har ångestattacken gett med sig och man verkar frisk. Man vill heller inte sitta och gråta inför doktorn och kanske inte ens klaga. Då är det svårt även för en läkare att göra en bedömning.

Ångest visar sig i många förklädnader. Ofta som just hjärtklappning och svårigheter att andas. Man kanske känner sig yr i huvudet och händerna domnar. Kanske när man står i kassan i affären och kön är olidligt lång - två personer – vilket oftast räcker för att utlösa panik. Man vill bara därifrån för att man tror att man håller på att dö – på riktigt – det ÄR ren dödsångest, bara det att ”fly eller fäkta-systemet” reagerar på något ofarligt, vilket man inte kan ta till sig i just den situationen.

Det går ofta lång tid innan man kan få en diagnos och hjälp med det psykiska, för de flesta – inklusive sjukvården – inriktar sig på det fysiska i första hand.
”Alla prover är fina, rör på dig, det är bra med motion”
Välment, men totalt fel i en situation där man tror att man ska dö.

Nu är det ju inte alla som får panikattacker, utan ångesten kan istället vara en smygande fiende som dyker upp när man ska till att sova, tankarna snurrar så man känner sig galen och ju mer man försöker slappna av, desto värre blir det. Det kan vara pengar, jobb eller brist på jobb – kärlek eller brist på kärlek, ensamhet, sorg eller ”bara” en känsla av otillräcklighet inför livet. Det kan vara en övermäktig familjesituation eller att man känner sig allmänt otrygg.
Värsta åkattraktionen på Liseberg räcker inte för att beskriva snurrandet, det är olidligt.
Dessutom så tror man att man är ensam om problemet, för alla andra verkar må så bra och har råd att åka till världens ände, är lyckligt gifta, har ett fantastiskt jobb o.s.v
Idag när vi har tillgång till andra på ett så enkelt sätt genom sociala medier, så får man sig ju fler - till synes lyckliga människors – korta statusuppdateringar till livs, vilket gör saken ännu värre.

Det är nästan svårare att komma till insikt om och få rätt hjälp för det här problemet än att man kommer ut som homosexuell – inte riktigt, men NÄSTAN. Fördomarna, svårigheterna med förståelse och bristen på kunskap gör att det blir tufft – riktigt tufft. Det är faktiskt många som till och med tar livet av sig, kanske till och med utan att någon förstått att man mått så dåligt.
Det är en skam att må dåligt i huvudet. Det förknippas ofta med galenskap, att vara ”sjuk i huvet”
men det är det ju givetvis inte. Det är väl inte märkligare att man mår dåligt i själen än att man har ont i höften.

Min dröm – och säkert mångas med mig – är att man skulle kunna åka till sjukstugan, sätta sig ner och säga till doktorn:
”Hej hallå, jag mår dåligt i huvudet, min själ mår piss, jag känner mig galen, ensam och jäklig”
”Okej...” säger doktorn ”Vi ska se till att sätta in behandling – det första vi gör är att du ska få gå till en medmänniska, de sitter nere till vänster i korridoren...”
Drömmen innehåller samma sak utanför sjukvården.
”Hej hallå – jag är sjuk i huvet just nu – jag fick ångest och behöver vara sjukskriven i ett halvår”
Då får man massor med krya-på-dig-hälsningar, folk som ställer upp och lagar en gryta som räcker i flera dagar, åker och handlar dasspapper och mjölk åt en och sover över ifall man behöver hjälp att hitta till toaletten när man har ångest. Hjälper en att betala räkningarna så att man inte hamnar hos fogden och blir vräkt på köpet.

Dit är det kanske långt än, men om vi alla som faktiskt har psykisk ohälsa vågar tala om som det är och ”de andra” tar det lika naturligt som ett brutet ben, staten låter mer skattepengar gå till de där medmänniskorna jag pratar om och att de som sitter inne med kunskaper om detta fortsätter att kämpa för oss så kanske det inte ligger alltför långt fram i tiden.

Det här är varken en politisk ståndpunkt eller en klyscha:

Vem som helst kan drabbas!

Sköt om er och laga en gryta lite då och då och ge bort till grannen – det kanske behövs mer än du tror!

http://www.hedeinfo.se/index.php/kronikor/182-psykisk-ohalsa-en-doldis#frmUdjaComments

Tillbaka till startsidan

http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/

I morrn... ska Sandra och jag åka till Uppsala, senast det hände blev vi fast vid en mack utan soppa och en pump som tog mina sista pengar utan att ge en droppe bensin tillbaka :( Vilse i snårskogen (Uppsala) blev vi, men snabbtänkt...*host* som man är, så kom jag på att vi skulle åka mot sjukhuset - väl skyltat. DÄR träffade vi en ängel ♥ Jonas Blom hette han och körde taxi. Ledde vägen för oss som en fyr i natten, ut till nästa mack, men ingen hjälp gick att få där. Då langar denne ängel upp plånboken och lånar ut 300 spänn till soppa åt två vilt främmande, vilsna norrländska fruentimmer och ett kontonummer att sätta tillbaka slantarna på :) Detta var, för övrigt mitt i natta. Vi kunde tanka ♥ Åkte i snigelfart efter E4:an och landade i Ljusdal klockan 5 på morron.
I morrn ska vi ha soppa i tanken, pengar i plånkan och förhoppningsvis en bra vägbeskrivning :) Fast... det vore roligt att träffa ängeln igen, om han nu finns på riktigt ♥

Tillbaka till startsidan

http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/

Har haft/har, den konstigaste midsommarafton nånsin :/ MINST 35 midsomrar har jag varit nere i Bôrn (Linsellborren) och fiskat. Den mest magiska natten på året.
När vi brukade åka hem framåt 2.00, eller långt senare, dansade älvorna och trollen skördade sin ull. Pappa hade massor med fisk i sniken och just vid den här tiden brukade vi sitta och fika.
Idag har vi varit här i Ljusdal, varit på hembyggdsgården med Casper och Oliwer och dansat, grillat, ätit jorgubbar och sill...
Nu sitter jag - på den ljusaste natten på året - på min baltan...?! Det gör till och med ont att gå fram till åa (Ljusnan) här hemma, för att det är samma vatten som flyter här utanför som nyss flöt förbi pappa där han ligger och från Bôrn - som en hälsning...
I mina öron en midsommarnatt, brukar älven brusa och myggen surra. Själen vilade och tankarna sov. En bara-va-natt!
Nu hör jag folk som skriker, skrattar, dunkar musik, applåderar. Jag hör tåget dåna och jag är barfota
Tack och lov för de små killarna, för då fokuserar man iaf på livet.
I morgon är en annan dag :/

Tillbaka till startsidan
http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/

http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se

Vita lögner har vi väl alla dragit till med några gånger i livet, det tillhör nog samspelet oss människor emellan och det är väl inte mycket att säga om det. Ibland vill man bara inte en grej, men man är dödsless på att höra sig själv säga nej hela tiden. Då kan det vara någorlunda okej med en vit lögn:

”Nej du vet, katten spydde nyss och jag måste betala räkningarna”

Då är man liksom tjufri från tjat och kan i lugn och ro fortsätta chatta med folk på FB eller ligga på sofflocket eller vad man nu istället vill göra.
Ibland drar man till med en halvvit lögn för att man inte vill såra:

”Nej då, nej då, klänningen är fin” sen tänker man... fast inte på dig.

Det kanske heller inte är så farligt, även om jag är sådan att jag säger vad jag tycker, på ett fint sätt.

”Nja, du passar kanske inte i lila, men om du har en orange scarf till så funkar det nog” eller ”Nej ikväll orkar jag tyvärr inte”

Jag vill helst att folk är ärliga rätt igenom, man behöver kanske inte säga hela sanningen, men absolut inte ljuga.

”Det är bättre att bli sårad av sanningen, än att bli glad av en lögn” som någon så klok sagt.

Sanningen har liksom en tendens att komma fram, hur mycket vi än försöker skydda lögnen.

Dessutom behöver man ett väldigt bra minne för att kunna ljuga trovärdigt.

Lätta lögner och undanflykter i små sammanhang kan jag tåla till en viss grad, men varför inte bara säga som det är?

”Jag kan inte komma in i dag, kan vi ta kaffet en annan gång?”
Ja men självklart är det okej, alla har vi dagar då vi inte orkar. Om samme person skulle ha sagt:

”Nej jag har inte tid vettu, jag måste ditten och datten för att vettu...”

För det första genomskådar jag de flesta sådana undanflykter, sen, som sagt, kommer sanningen oftast fram och DÅ blir jag både arg, ledsen och vill nästan vara lite elak. För att bli lurad är det värsta jag vet. Om jag inte får reda på vad andra vill, hur ska jag då veta vad jag ska förhålla mig till?

Nåja, vi är alla människor och människan är till syvende och sist alltid sig själv närmast. Jag anser dock att man inte får kliva över andra människor för att få det som man vill ha det. Att ljuga andra blå, för att det är bekvämt eller för att man både vill äta kakan och ha den kvar är nog det lägsta jag kan tänka mig. Att lura in någon i trygghet, som sedan visar sig vara bara lögn och förbannad lögn gör mig så ledsen. Varför inte lita på att jag kan ta sanningen? Jag har aldrig farit ut mot någon som talat sanning. Jag kanske har blivit ledsen, besviken eller sårad, men det ska man väl kunna ta, för livet ser så olika ut hos alla människor och alla människor kan inte göra en till lags jämt. Känslorna går över fort och jag har aldrig orkat vara varken sur eller arg längre än några minuter - sen kan man i lugn och ro prata igenom saker och komma fram till något alla kan vara nöjda med. MEN... om jag blir lurad och bedragen DÅ! Jag blir totalt kall och det ska väldigt mycket till innan jag kan förlåta en sådan sak.

Jag talar om för mina vänner, nya som gamla, att jag vill veta hur saker ligger till och att med ärlighet kan du få en vän för livet hos mig. Nu menar jag inte att alla ska berätta allt för mig, absolut inte, det orkar jag inte med, men att vara uppriktig med det man ändå säger är viktigt.
Jag berättar inte allt för alla, även om jag spiller ut mer om mitt liv än vad som kanske är brukligt. Det är mitt sätt att göra saker på – men om man inte orkar lyssna mer så är det bara att säga:

”Men var tyst nu Helena, nu har jag hål i huvet”
Så kanske jag slutar babbla    

Jag kan gå väldigt långt för mina ärliga vänner, mycket långt faktiskt. Jag ställer upp på de sätt jag kan. Orkar jag inte fysiskt, så kanske jag orkar lyfta en telefonlur och ringa ett samtal, betala en räkning eller fixa något annat. Jag är bra på att kommunicera på ett vänligt men sakligt sätt.
Ibland kan jag slänga mig i bilen och åka mil för att finnas för någon som mår dåligt, vilket jag har vänner som gjort för mig.
Jag är en BRA vän, om jag får ärlighet och sann vänskap tillbaka. Jag har också väldigt långt tålamod, så jag kan förlåta saker ganska många gånger på grund av att jag vet att det inte är lätt att leva och ibland blir saker bara fel. Men jag har en gräns och när den gränsen är nådd...

Jag är kanske många gånger naiv och lättlurad, men jag vägrar sluta tro på människors godhet. Jag vägrar bli en bitter människa!
Jag har vunnit så mycket på det och det goda överväger det onda - flerfaldigt!

Jag är dålig på att hata och jag är dålig på att vara elak, men jag hoppas att det kan vara illa nog att mista mig som vän.

De jag älskar – ÄLSKAR jag!

Krönikan på orginalplatsen:

http://www.hedeinfo.se/index.php/kronikor/139-arlighet-varar-langst#frmUdjaComments

Tillbaka till startsidan

http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/