Om lycka och elände!

   Om man ska utgå ifrån naturlagarna här på jorden -  och då utesluta microkosmos - så är det tvunget att finnas motpoler: dag/natt, ljus/mörker, hunger/mättnad, lång/kort, upp/ner och så vidare. Man kan liksom inte klättra högre än till den högsta platsen på jorden. När man väl är där så har man två val - man kan stanna eller gå ner. Man kan välja att se på båda valen som positiva eller negativa, det är ju det man har att välja på - ännu ett exempel på motpoler.

    Jag gillar att få välja saker- välja hur jag vill klä mig, vad jag ska äta, vem jag umgås med, vad jag ska lägga mina pengar på och så vidare. Något jag tycker ohemult illa om är när jag inte har ett val överhuvudtaget.

    Alla känner vi väl att livet går upp och ner lite då och då...alla dagar är inte lika tjolahopp som andra. I bland händer enormt sorgliga saker och ibland hemskt bra saker, som ett liv som startar och ett som slutar - födsel-dödsel.

Sådana saker händer oss alla, alla får uppleva det på något vis nån gång.

Om man inte har olycka kan man inte heller känna lycka, det tror jag alla håller med om.

    Nu kommer vi till det momentet som jag hatar (motpolen till älskar) att efter upp kommer ner vare sig jag vill eller inte. Jag kan inte välja!

Jag har en sjukdom - ja en av många - som innebär lite större svängningar än hos många andra, en där livet den ena dagen kan vara så tjolahopp så det är som att nå toppen på Mount Everest och dagen efter är man i Marianergraven.

Jag har bipolär sjukdom II.

Det innebär att man växlar i stämningslägen mer än normalt från hypomani till depression. Jag har hämtat en kort beskrivning från Wikipedia:

Sjukdomen delas in i bipolär I, bipolär II, cyklotymi och andra typer efter hur stämningsläget förändras. Hypomani utmärker typ II som relativt sällan utvecklas till typ I med svåra manier. Milda manier går ofta med känslor av upprymdhet och välmående. Allvarliga manier leder inte sällan till sjukhusvistelse och psykoser. Världshälsoorganisationen (WHO) räknar bipolär sjukdom till en av de tio mest handikappande sjukdomarna

En egentlig depression^[12] inrymmer ett deprimerat humör eller klart minskat intresse för närapå alla aktiviteter under en period på minst två veckor.

Tecken på hypomani är att personen är upprymd, optimistisk och pratsam, ofta också skarpare med förbättrad koncentration och kognition, snabbare tankar och fler idéer. Många blir driftiga, målorienterade och produktiva.

Hypomani förknippas med kreativitet och en oproportionerligt stor andel framgångsrika konstnärer har haft någon form av bipolär sjukdom./ Källa: Wikipedia.

Några kända personer som har/har haft bipolär sjukdom eller manodepressivitet:

August Strindberg, Robban Broberg, Povel Ramel, Virginia Wolf, Mark Twain, Winston Churchill, Edgar Allen Poe, Beethoven, van Gogh, Isaac Newton, Kurt Cobain, Ozzy Osbourne, Axel Rose,  Linda Hamilton, Mel Gibson, Robin Williams och måånga fler.^[

    Jag har alltså den "mildare" formen där man inte flippar ur helt utan bara tycker livet är tjolahopp och får massor med idéer och håller på med allt möjligt man tycker är roligt. Mina depressioner har däremot varit värre. Nu är det tack och lov något år sen jag hade en riktigt djup depression. Jag har "bara" haft mildare sådana och även reagerat med biverkningar på medicinerna jag måste äta för att hålla livet flytande.

   Om ni har följt mig den senaste tiden har kanske sett att jag har pysslat massor... haft massor med projekt och tyckt att allt har varit så roligt... gissa då... jo jag har varit hypoman. OCH som vanligt finns där en motpol - depression.

Där är jag nu.

Efter att jag hade tagit sista penseldraget där ute i min trädgård var jag så nöjd och så stolt. Jag kände att: NU... ska jag njuta av allt...

MEN...redan dagen efter började det kännas motigt att kliva upp, det började bli drygt att komma igång. Jag ville bara vila. Det här var nu i fredags och min mamma kom för att spendera helgen i Ljusdal. Hon bor hos min syster. Jättetrevligt. Fredagen gick bra men igår - på lördagen när vi skulle ut och fika tillsammans kände jag att jag inte orkade. Jag stannade hemma i någon timme och sen åkte jag till dem. Vi grillade och umgicks men redan klockan 19 ville jag åka hem.

Idag - MORS dag - vill jag inte alls.

Vi hade bestämt att vi skulle åka till Hamra nationalpark och sen äta på Wärdshuset där. När klockan ringer och jag ska kliva upp så känner jag betongen ligga tung över mig. När jag talar om att jag inte orkar följa blir ju givetvis alla besvikna.

Jag har lärt mig med åren att när jag känner så här så måste jag vila - grotta ner mig i soffan och bara vara. Risken med det är att man grottar ner sig för mycket.

   Nu har ju mina nära kommit så långt - även de har med tiden lärt sig hur sjukdomen och jag fungerar - att det bara är att låta mig vara. Det gör ju inte mina kära mindre besvikna när det sker på sådana här dagar. Jag blir bara mer ledsen över att jag missar ett tillfälle att umgås och att jag har gjort dem besvikna. Så det är ju inte direkt en ideal situation. Det är fan inte lätt att hänga med i mina svängningar eftersom det bara säger POFF och så är det tvärtom liksom. Nyss vara jag i farten och så glad och nu är jag inget av det.

    Just nu är jag ju givetvis rädd att jag missar något med mamma och att hon ska gå bort och jag hoppade över att fira henne. Jag vet ju hur fort livet kan ta slut.

Jag hoppas att den här dippen inte kommer att vara så länge. Jag hoppas att den här dippen inte blir så djup. Jag hoppas att det bara behövs några dagars vila så är det okej igen.

Det här är en jädra sjukdom!

Tillsammans med alla andra sjukdomar och syndrom jag har, blir det ibland bara kaos. Där är jag, tack och lov, INTE än och förhoppnings blir jag det inte heller.

Jag klagar inte, jag bara konstaterar! 

Just nu ångrar jag att jag inte tvingade mig att följa. Nu är det ju för sent. Men nu är det som det är. I morgon är en annan dag! Kanske jag är i farten då. Kanske...

Ha en bra Mors dag där ute!

Tillbaka till startsidan

http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/

    Visst är det roligt att pyssla... speciellt om man får hålla på med det man gillar?

Jag för min del gillar att dona i träggårn, snickra, pynta, gräva, måla, gräva lite till, plantera, snickra igen, måla, gräva, gräva, gräva... och plantera mer - till exempel. Det är bland det roligaste jag vet: Att skapa!
    Det är ju så det är att vara konstnär, man skapar! Man behöver liksom inte vara Van Gogh, Bob Geldof, Prins Eugen, utbildad trädgårdsmästare eller nåt annat avancerat. Man behöver liksom bara göra det som faller en in och som man tycker om. Matlagning till exempel, är ju ett dagligt skapande.

    Nu har jag uppenbarligen fått skaparnoja, jag skapar och skapar så det sprutar skapande omkring mig. Jag hinner knappt sätta mig ner en stund så kommer jag på nån ny idé som jag måste utföra, vilket jag för det mesta vill göra NYSS! Nu går det ju inte att göra ALLT nyss... det går inte ens att göra allt NU... eller kanske det inte ens går att göra allt alls. Det verkar aldrig ta slut liksom. Men det är ju det som är kul. Resan kan ofta vara roligare än målet.

    Jag är ett konstverk själv faktiskt, ser ut som ett lapptäcke... i färgerna, blått, gult, lila, rosa, beige och jordbrunt. Det är så vackert så :o) De blå, gula och lila lapparna är blåmärken i olika stadier... det rosa är alla utslag jag har överallt, beige är färgen på raggarbrännan och jordbrunt är färgen på mina fötter. Det är lögn i helvete att få rent dem, trots skrubbande i parti och minut. Men dottern har iaf förärat mig hälsprickeplåster så jag kanske slipper sprickorna. I alla fall nåt.

    På grund av att min lägenhet och min lilla trädgård ligger så att alla som ska till vårat hus går förbi där -  blir det som en kombinerad atelje, verkstad och vernissage på samma gång. Grannarna kommer och går, de följer mitt arbete både i smyg och helt öppet. Barnen är de som spanar på plats så att säga... oftast på exakt samma plats jag är på - vilket är både till nytta och glädje men ibland sååå irriterande. MEN de frågar alltid om de får kolla eller hjälpa till. För det mesta får de det. Hämta grejer, hjälpa till att plantera och så vidare. De blir liksom delaktiga i skapandet. Det är ju ändå deras gård också.  De brukar ställa sig och peka:

" Den blomman har jag planterat, de sakerna har jag snickrat, jag hämtade hammaren" etc.

De är stolta över sitt arbete :o) med all rätt!  Resterande grannar är lite mer tillbakadragna. Jag får dock så himla mycket beröm för det jag gör, både för att jag jobbar som en tok men också för att jag är påhittig och inte minst för att de tycker att det blir fint.

Jag är också STOLT över mitt arbete :o)

    Nu har jag ju också ett annat problem... nån jäkel har snott min stoppknapp!!

Jag skapar och skapar och skapar så jag glömmer tid och rum... och ork. Det är liksom ingen hejd när jag kommit igång. Jag märker att jag kanske hållit på lite för länge när ryggen håller på att gå av, jag inte kommer upp efter att jag bockat mig, att det är så mörkt ute att jag inte ser nåt längre och att dottern lite försynt undrar om det inte börjar likna mani. Kanske jag egentligen skulle må bra av att ta det lite lugnt... men vad sjutton... det är ju kuuuuuul :o))

    Nånting annat som blir lidande av mitt skapande är ju kontakten med släkt och vänner. Men jag har inte valt bort er jag har bara valt mitt skapande istället just nu :o) Jag tänker på er och jag önskar att ni kunde vara med mig här hemma. Att jag skulle få visa er, bolla idéer eller bara umgås. MEN tekniken är ju inte så dum ändå - mobiler, vanliga telefoner och internet - det gör ju att jag kan hålla kontakten... lite grann i alla fall. :o)

    Någon dag i en skapligt nära framtid ska det komma bilder på min konst. Förhoppningsvis går det att få ett hum om hur det ser ut i alla fall :O)

    Nu har jag nog hittat igen stoppknappen, känns det som, i alla fall för nu. Så jag säger:

 "På återseende" och uppmanar er att njuta av livet!!

Tillbaka till startsidan

http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/

Då har vi kommit fram till avdelningen: Lättja, dåligt samvete, manliga fruntimmer och allmän förnekelse.

Jaha... å hur i hela friden tänker hon nu? Nja... som jag alltid gör... svellut*.

    Jag stod och diskade nyss och så flög fan i mig och jag tog tag i den lortiga duken som låg bredvid spisen. Den har skrikit "tvätta mig!!" länge nu... så jag svarade:

"jaja tjatmåns" och plockade bort den.

    För att kunna plocka bort den så var jag ju tvungen att plocka bort alla grejer som brukar stå på den.... krukor, kaffeburkar, pynt och annat onödigt. En fin skärbräda som dottern gjort i slöjden står som kronan på verket, längst bak mot kaklet. Mycket vackert och hemtrevligt. Men... när jag tog bort även denna prydnad tittade några poppade popkorn fram...

"tittut!!"

"Men hej... här ligger ni och skräpar".

Det är minst ett år sen jag poppade popcorn sist! Nåja... nu grämer jag ju mig inte såå värst över det, det hade ju varit värre om där låg en död råtta eller nåt liknande.

Detta kom mig osökt att tänka på tvätt. Men först fenomenet disk!

    Där jag stod och pysslade med dukar och diskmedel och allt vad man kan behöva kom jag osökt att tänka på det här med disk... apropå döda råttor alltså.

Jag har en diskmaskin, det är en mycket praktisk maskin... det vill säga när man använder den som den är tänkt att användas. Man fyller diskmaskinen, ställer in rätt program och låter den tuffa på tills den är klar. Efter det skall man då plocka ur den för att kunna fylla på den igen och på så sätt få kretsloppet att gå runt utan gnissel. MEN... där kommer den allmäna förnekelsen och lättjan in i bilden.

När maskinen är klar och man öppnar luckan så är det ju oftast rätt varmt och fuktigt där så då tänker jag ju:

 "tja jag väntar ett tag med det" 

    Dan efter så har det ju samlats en nätt liten disk igen... fast nu i diskhon eftersom diskmaskinen inte alls är urplockad. Jag säger lite sådär som fruntimmer gör...tänka-högt-ut-i-luftenstuket...

"herregud, vi måste ta och plocka ur diskmaskinen...jag hatar när det står disk på bänken" och förväntar mig att dottern ska snappa upp vad jag egentligen menar: "plocka ur diskmaskinen unge... för jag plockade minsann i den".

Där kommer då manligheten in, för hon svarar lite förstrött:

 " jaha" och fortsätter med det hon håller på med.

Efter ytterligare en dag så kommer jag på den briljanta idén att vi ska dela på sysslorna... rättvist. Den ena ställer IN disken och den andra plockar ur den. Jo men det går dottern med på för då hade jag ju riktat mig direkt till henne.

Sagt och gjort... det går en dag till och jag börjar bli smått förtvivlad över ansamlingen på diskbänken och utbrister:

 "fan... vi MÅSTE göra nåt åt diskskiten!!"

Så gläntar jag på luckan och upptäcker att den visst ÄR urplockad...förmodligen dan innan till och med. Sprägman** sprider sig i mitt ansikte och jag går ut på min baltan*** för att i ren förtvivlan rensa lite i blomkrukorna.

Efter ett tag hör jag inne ifrån köket:

" Fan mamma det STINKER här... diska!!"

"Nej då" svarar jag lite lättsamt och glättigt "det doftar bara lite från broccolin som blev över igår"

Skämsig ställer jag mig iaf till sist och tar tag i eländet... passar på att ställa soppåsarna innanför altandörren för vidaretransport till soprummet och tänker: "dom tar jag med mig nästa gång jag går ut!"  Ja och så vidare....

    Då kommer vi till avdelningen: tvätt. Tvättmaskiner och torktumlare och sådant är ju också väldans bra uppfinningar. Japp... och ni kan ju gissa...

" Å herregud... vi måste tvätta..."

"Jaha...."

Jag tänker:

"Jaja... det är lugnt, vi har ju bra med underkläder rena så det gör ju inte såå mycket att tvättkorgen är övermogen!"

Jag kollar läget - bara för att - i underklädeslådan. Där ligger ETT par trosor och lyser som ett stoppljus!! I sällskap har de EN bh som lyser exakt lika skarpt.

Paniken utbryter och jag springer vilt med fladdrande armar ut i tvättstugan för att få tag på en paniktid... nope... om 3! dagar! Jag fladdrar tillbaka in och ropar till dottern:

" Fan... vi får handtvätta underkläderna nu"

"Jaha..." 

   3 dagar senare: Tvätttid...skönt! Tvätta går ju bra, i våran lilla familj är vi rättvisa och demokratiska när det kommer till tvätten. Vi går varannan gång. Funkar utmärkt.

Ända tills.... ja just det... man ska plocka UR tvätten ur tvättbaljan...

"vi tar reda på det här i morrn va?" säger jag till dottern "Jag orkar bara inte nåt mer idag"

"Okej" får jag till svar.

 Är jädrigt nöjd med det beslutet och kastar mig in i rummet och slår på alla tekniska apparater jag äger och har. Tv, dator, mobilen... helst också videon och DVD:n...fastän jag inte kollar på nån av dem.

"Visst är det väl mysigt att umgås?" frågar jag sådär fruntimmersaktigt igen och får svaret:

"mhm"

Tja.... några dagar senare upprepar sig det hela - som en måncykel ungefär.

"Fan...vi måste plocka ur tvättkorgen"

Resten kan ni vid det här laget.

Jaha, tänker ni, vart kommer det dåliga samvetet in då? Ja ser ni... det har jag inget i det här fallet och det är jäädrigt skönt!

Sådana är vi... men DET är vi å andra sidan jädrigt BRA på :o))

   * = Virrigt

 ** = Rodnaden

*** = Altanen

Tillbaka till startsidan:

http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/

    Lottobollar är ett begrepp som jag har myntat utifrån en liten defekt jag har.

Jag lider nämligen av en form av afasi som gör att det kommer ut de märkligaste orden i de märkligaste sammanhang.

    Om ni tänker er alla ord -  som ni kan -  vara lottobollar i en sådan slumpmaskin som drar lottonumren varje vecka. Orden kommer alltså ut slumpvis utan att man kan göra något åt det. Man tänker helt rätt men ut kommer något helt annat än det man tänkte säga. Afasin innebär också att man tappar ord... man söker och söker i minnet men fram kommer svammel och hittepåord. Det här kan hända om man har varit djupt deprimerad en lång tid. Det kan alltså bli bestående skador på hjärnan om man inte får rätt hjälp tidigt.

   Det händer också när man ska skriva... jag kommer inte på ordet jag vill använda men kopplingen mellan fingrarna och hjärnan har jag koll på så jag har tid att använda andra ord men kopplingen mellan hjärnan och talorganen har jag sämre koll över.

    Detta kan ju verka jobbigt men för det mesta är det askul... har man bara en hel del självironi, självdistans och en hel hög med galghumor så kan man nästan skratta ihjäl sig ibland.

    Jag ska ge några exempel:

     Jag och dottern satt ute på altanen härförleden, vi drack lite vin och babblade en massa. Jag satt samtidigt och funderade på hur jag skulle förnya min altan och säger till dottern:

 " Jag tror det skulle bli jättebra med en sån där.... öh...äh...öh... stapet.. nej... citroën... nääää.... stapet... näjj määän... va fan.. en sån där man har blommor på vettu... en stockholmare..."

Där bestämde dottern att vi skulle bestämma oss för att det jag menade hette "stapet"! Vi skrattade hejdlöst bra länge åt det. Efter en timme eller så ropar jag allt vad jag orkar, rätt i ansiktet på dottern:

 "PIEDISTAAAAAL"  

vilket utlöste ännu ett hejdlöst anfall.

   En annan gång satt jag och pratade med en kompis och skulle säga: 

"han har tydligen också dyslexi" 

men ut kom :

 "han har tydligen också klamydia" !

Så tôllut*!  Man får sådana där explosiva garvattacker av sånt så man får ont överallt :o)

   Jag satt hos en läkare och skulle berätta att jag lider av panikångest. Vi samtalar om olika saker och jag räknar upp alla olika diagnoser jag har:

" Tja... jag har ju astma och allergi men jag lider ju av utvecklingslära också"

"Du gör VAD?" utbrister läkaren.

"Tja... lider av panikångest då... om det nu ska vara så petnoga" sa jag med glimten i ögat.

    En av mina allra käraste vänner lider av samma fenomen. Hon har varit sjukskriven i över tio år... hon har en massa anledningar till det också och som med allt så påverkar det ena det andra åt det ena eller andra hållet. Depression över sin situation har drabbat även henne, hon fick dras med eländet i flera år. Detta gjorde att hon utvecklade samma form av afasi som jag har. Hennes läkare - som för övrigt forskar om sjukdomen Fibromyalgi - fick höra om mitt namn på fenomenet "lottobollar"  och undrade om han fick använda det i sin forskning :o) självklart fick han det.

    Nåja.... i alla fall så när vi pratar med varandra så blir det hemskanst gôrstôllut**

emellanåt. Fördelen är att vi båda förstår lottospråket så vi kan prata med varandra obehindrat :o) En gång stod jag i fönstret som vetter ut mot Ljusnan och tittar på isen som ligger där och säger till min vän:

"Nu håller osten på att smälta"

hon svarar omgående:

 "äh.. här har vi fan ingen smältost än" 

efter ett tag upptäckte vi att vi pratade om ost... fastän det var isen på Ljusnan och isen på hennes sjö vi menade :o) Om man som utomstående skulle försöka hänga med i våra diskussioner får man nog klia sig både en och flera gånger i huvudet.

   Mina vänner och släktingar har vid det här laget lärt sig att för det mesta tolka mitt språk... det innebär även att tolka mina arm och handviftningar som jag förtvivlat försöker göra mig förstådd med istället för ord. Häromdan var dottern och jag på affären och jag utbrister

 " ja just det" och gorde pumpande rörelser med handen rakt framför ansiktet på henne.

Nu hade jag tidigare nämnt att jag ville ha en häftpistol så hon förstod ju vad jag menade men det såg så jädra dumt ut så vi garvade nästan hela tiden vi handlade. 

     Tidigare samma dag ringde min vän och försökte förklara för mig vad hon skulle köpa på en affär med verktyg i...

" En sån där..." sade hon och så gjorde hon ett ljud som lät lite som en aprilkatt... "oiiiiiii" 

"jaha" sa jag " en sån där uuuuu"... fast i en lägre tonart...

 "näää" sa hon " en sån här... oiiiiii" 

 Jahaja... tro vad hon menade dådå? Jag frågade... då talar hon om att hon satt på en bänk utanför affären och viftade hejvilt med händerna för att försöka få mig att förstå vilken sorts maskin "oiiiii" var för något och samtidigt pratade med "öronpluttar" i öronen så ingen såg att hon pratade i telefonen. Hon sa:

 " fan... nu måste jag sätta mig på händerna annars kommer de med tvångströjan"  

Men vad sjutton... lite får man ju bjuda på :o)

   Det var för övrigt en polermaskin hon skulle köpa till sin bror :o)

    Jag tänker göra en lista på alla lottobollar som jag kommer i håg från förr och försöka fylla på eftersom de dyker upp :o)

    Ett alldeles utmärkt ord för en sån förteckning skulle vara Mexicon men det har min vän copyright på :o) så det får helt enkelt bli "lottobollslista" 

  * = tokigt

** = jättetokigt

Tillbaka till startsidan

http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/

   Kärlek ja... världen styrs av kärlek. Jo det är sant - tänk efter bara.

    Den goda kärleken är ju förstås kärleken till våra barn, våra vänner, bröder, systrar och andra som man väljer att älska. En partner. God kärlek kan också vara att ställa upp och bry sig om helt okända människor - eller djur för den delen. Vem kan inte säga att man kan älska ett djur lika hett som man älskar ett barn?

  Sen har vi ju kärleken till naturen eller helt enkelt Moder jord. Det är en väldigt god kärlek. Det är ju världens bästa sätt att visa att vi älskar våra barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Att ge dem en frisk värld att leva i och förutsättningar att ge det vidare till kommande generationer. Kärleken till sig själv ska man heller inte underskatta, om man älskar sig själv som man är, blir det lättare att förstå och älska andra.

    Sen kommer en mer ambivalent kärlek, nämligen kärleken till en eller flera gudar. Så länge man använder sig av den gyllene regeln så funkar det ju alldeles utmärkt. När man älskar sin nästa som man älskar sig själv eller att göra mot andra det du vill att de ska göra mot dig. Då är gudarna en tillgång.

    Kärleken till Gudarna kan tyvärr övergå till en riktigt farlig kärlek, nämligen kärleken till religionen. Kärleken till religionen är oftast betydligt värre än kärleken till själve guden. För religionen kan användas till att förtrycka och skada medan kärleken till gudarna oftast är en personlig relation.

    I den här kategorin kan man kanske också placera kärleken till pengar. Den kärleken kan göra mycket nytta men betydligt oftare gör kärleken till pengar det motsatta.

    Exempel på den dåliga eller skadliga kärleken är ju kärleken till makten. Makten att förfoga över Moder jord med alla dess tillgångar. Människor, djur, växter och förstörelse. Man kan ju utöva makt på många sätt, ibland kan makt vara till nytta men det är ytterst sällan det händer. Makten har genom alla tider förtryckt människorna på det ena eller andra viset. Makt har alltid varit ett medel att sätta sina egna intressen framför andras. Även i en demokrati kan makten missbrukas. Demokrati innebär inte alltid frihet. Demokrati är egentligen bara ett medel för människor att uttrycka sin egen åsikt. I de allra flesta fallen innebär det att man använder sin rätt och plikt till att förbättra sin egen situation till bekostnad av andras välmående. Där kommer den andra sidan av myntet: kärleken till sig själv - in. Vi har väl alla någon gång i livet satt oss själva framför andra i syfte att få fördelar - i ett inte alldeles rumsrent syfte.

     Den allra värsta kärleken är ju när vi kombinerar kärleken till makten, kärleken till pengarna, kärleken till religionen och kärleken till oss själva. Det är DÅ de allra värsta sakerna händer. Krig, förtryck, terror, fascism, tortyr... man kan räkna upp massor av elände som händer när man kombinerar de skadliga kärlekarna med varandra.

    Man får ju hoppas att den goda kärleken till jaget, den goda kärleken till andra, kärleken till Moder Jord - eller universum för den delen - kommer att överväga.  

   Jag kan ju iaf med stolthet påstå att jag gör mitt bästa för att använda mig av den goda kärleken. Det är ju det enda man kan göra... göra sitt bästa...det bästa man kan utifrån sina egna förutsättningar.

  Ta er en stund för att fundera över vilken eller vilka kärlekar ni känner och använder er av. Vilka som ni kanske kan överge och vilka ni kanske kan förstärka.

   Kärleken regerar världen... DET är i alla fall JAG övertygad om. Det jag å andra sidan hoppas på och önskar världen är att de goda kommer att segra till slut!

Puss och kram

En hel massa god kärlek:   :o)

Tillbaka till startsidan

http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/

Ömse ja... om detta ämne kan man säga en hel del ömse.

För att alla ni två läsare ska förstå vad jag skriver om tarvas kanske en förklaring av ordet ömse.

Ömse: Allt möjligt, lite ditt och datt, olika jox och lika jox... ja ni fattar galoppen.

John Dahlberg var för övrigt en ganska stor och rätt märklig prick som bodde i Linsell... undertecknad hann tyvärr inte träffa denne legend - han avled nämligen innan jag föddes. Däremot har jag hört en hel del om honom. Det mest kända är ju citatet ovan: "dä ä ömse" vilket han yttrade vid de mest skilda tillfällen. Detta kunde användas i princip i alla situationer. För... det är nämligen ömse jämt och ständigt.

Legend å legend... å hört å hört... jag drog väl till med en lätt överdrift där... eller jag överdrev en stor smula...alltså... jag har ingen aning om han var en stor eller liten prick.... jag vet inte om han var särskilt märklig heller... nope...egentligen vet jag inte ett jota om karln... inte ett dugg... näjj... jooo.... :o) Han SA faktiskt "dä ä ömse" om allt möjligt.

I mitt liv har det - och är - ömse... mânn gång (alltid) faktiskt. Inte nog med att man ÄR ömse, jag beter mig nog lite ömse stundom. En del skulle kanske kalla det ales (vilket betyder annorlunda) men det bjuder jag på - man kan också säga att jag är rätt frikostig med bjudandet av mig själver. Jag bjussar så gärna så, för jag har upptäckt att jag får såå mycket ömse tillbaka - i de allra flesta fallen -  en helt makalös massa kärlek av mina underbara vänner till exempel. Detta är liasom stommen i ett liv, tycker jag.

Sen apropå ömse - som av en händelse - händer det ju lite ömse i livet. Det är ömsom roligt ömsom mindre roligt, ömsom är det till och med riktigt hemskt och ömsom riktigt riktigt underbart. OM man inte skulle ha det ömse så skulle ju livet bli som en enda rak linje av oömse - vilket skulle vara oerhört frustrerande tråkigt. Jag är oerhört förtjust i ömse faktiskt. Utan ömse kan jag inte leva. Jag antar att det för er är exakt likadant. Ömse dagan.

Som ni kommer att märka så kommer jag att skriva OM ömse men också ömse på riktigt, det vill säga till exempel på dialekt - i första hand Härjedalska - och andra dialekter som passar som skriftspråk. Jag kommer att blanda ömse språk, norska, danska (vilka i skriften äro extremt lika) engelska, och lite Ömse språk. Det sistnämnda är mitt samlingsord för alla ömse språk - logiskt va? - som finns i världen - jag hälar (ett typiskt exempel på ömse - detta är nämligen en försvenskad form av ordet hâlâ som betyder: orkar inte, ids inte. I alla fall i det här sammanhanget, det finns en hel del fler betydelser men det går jag in på senare) hälar alltså inte med att radda upp alla språk jag kommer att använda.

Nu tror ni kanske att jag KAN en massa språk men se där... nej nej nej... jag säger bara: Google translator! Man kan få de mest underliga översättningar därifrån. Det kan vara enormt roligt faktiskt.

Nå... nog om ömse.

Ömse tia ömse vär ( det här får ni gissa, jag hälar inte med att översätta ;o) 

Grattis till alla som kan behöva ett grattis.

Nena signar off.

Puss och kram 

Tillbaka till Startsidan

http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/

2012-10-06 14:37

Jag är med i Härjedalens Fotoklubb som har ett tema varje månad. Förra månadens (september) var temat: FÄRG.
Kolla in de andras bilder här.
Jag bidrog med två bilder. Även dessa från min systerdotters bröllop jag var med och fotade på. Here they come!

Sofie Micke Fabian

Jag fick också äran att bestämma oktobers tema, vilket blev: Fågel, fisk eller mitt i mellan.

Tillbaka till startsidan

http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/

Om man tittar i mitten av bilden längst upp så kan man se "Lilla Björn". Första gången någonsin jag fångat en stjärna på bild (förutom solen). Inramningen av stjärnorna gör ju inte saken sämre.
Med tanke på att jag har en rätt bra kompaktkamera, men med begränsade valmöjligheter så är jag skitnöjd.

2012-10-05 15:00

Tillbaka till startsidan

http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/