Min första krönika i världen

NOVEMBER 2011 - Jag föddes i april 1965 i Linsell - vilket delvis är en lögn för det var på Svegs BB faktiskt. Jag växte upp i den lilla byn med allt vad det innebar. Outsägligt tryggt och trist. Men vad göra, man hittar själv på det roliga. Har man inget att göra, gör man sig göra. Jag var nog värre än Emil i Lönneberga tror jag. Å andra sidan, var vi hemskanst många Emil i den byn. Tror nog att många som växte upp där känner igen sig. Mina kusiner och en del vänner bodde i storstäder, men kom till oss på loven och brukade säga: ”Det är i Linsell det händer grejjer”

Det var nog faktiskt HELT sant. Vi var rätt många ungdomar ändå, så vi hade väl kul för det mesta, men hur det än var så var Linsell en liten by och jag antar att alla vet vad det innebär. Vi var inte sams ALLA dagar, om man så säger. Skola i Sveg, tja, skola är alltid skola, vart man än går, det håller nog många med om. Det var ju där jag tillbringade min mesta tid, förutom då jag låg på sjukhus – men det är en annan historia. Det blev tristess det också. Jag var inte så populär när jag gick i skola så jag var inte så bekväm med Sveg, om sanningen ska fram.

Jag började tidigt att vara i Långå, jag hade en kompis vars mormor bodde där och jag fick då och då följa med. Det var kanon! Spännande - det fanns en slalombacke där, killar jag aldrig träffat och nya kompisar. Himmelriket på jorden blev: LÅNGÅ.

Jag gick, som sagt, på skola i Sveg och bodde i Linsell, så västra Härjedalen blev en underbar kontrast – att umgås med byns ungdomar! Jag fick vänner för livet, ett gäng bekanta, blev givetvis kär i någon/några andra och hade vansinnigt roligt även om jag har gjort bort mig rejält nån gång också, men det ingår liksom. Ibland for vi till Hede och gissa om DET var spännande. 12 år som jag var. Vad var Linsell jämfört med Hede och Långå liksom?! Zip, noll.

Dessutom fick jag ju den underbara dialekten på köpet! Jag kunde nästan inte ett ord dialekt innan. Även om min pappa och farfar och de andra ”gamlingarna” i Linsell  pratade mål, så var det inget jag tog efter. Jag gick ju i skola i Sveg och där har man inte samma utpräglade dialekt som i västra. Så när jag började vara där uppe så lärde jag mig mer och mer av detta fantastiska språk. Vilket jag – till min enorma sorg – inte använder mig av särskilt ofta här i Hälsingland. Jag saknar språket oerhört. Framför allt att höra det.

Jag kallar det för språk därför att Härjedalska innehåller så mycket historia i sig och ett ord kan innehålla en hel scen eller ett koncept, som man inte hittar i ”Svenskan”. Jag vet inte, men jag tror att de flesta Härjedalingar håller med mig om att vi är smått unika och att Härjedalska inte är så mycket svenska? Eller har jag fel? Vi delar ju trots allt bara lite över 300 år med ”Svenskarna”.

Om nu någon vill påpeka att, om man bor i Ljusdal så är man väl ingen Härjedaling, så har jag bara en sak att säga: En gång Härjedaling, ALLTID Härjedaling, vart i världen man än befinner sig! Sa da sa! Cherio... eller Hô ä.

 http://www.hedeinfo.se/index.php?option=com_content&task=view&id=1519&Itemid=99999999#JOSC_TOP

Tillbaka till startsidan

http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/

Hej alla glada!

På grund av att jag blev uppmärksammad av en journalist från Hemmets Journal - för mitt inlägg: Min pappa dog ifrån mig - så har jag blivit krönikör på en lokal webbtidning: hedeinfo.se
Reportaget i Hemmets Journal publicerades den 10 november. Vi var tre döttrar som pratade om våra pappor, min död, deras levande. Jag är så glad över detta.

Nu är jag både presenterad på Hedeinfo och fått min första krönika publicerad.

Hedeinfos krönikör

Skrivet av Rosita Persson 8 november 2011

2011-11-08

Alla mer eller mindre kända medier har sina krönikörer. Nu har jag skaffat min. Låt mig få presentera Helena Börjesdotter som ska skriva för mig 1 gång i månaden. Här berättar hon mer om sig själv: Jag är 46 år gammal, det yngsta av 3 syskon. Jag växte upp i Linsell, men flyttade till Hede redan vid 16 års ålder 1981. Fick två odågor till söner med en bygdens man. Tog en kort omväg på 6 år över Svenstavik för att få min dotter med en av DEN bygdens män. Från 1989 till 1995 bodde jag där. Jag flyttade faktiskt hem till Hede igen på min kära Annethes 30-årsdag. Bodde på "Banglan" som - innan vi i gänget (Susanne Larsson, Annethe Sundin och jag) flyttade dit - kallades Bangladesh. Men vi ville ju vara coola och skitviktiga och började kalla det för "Banglan" och det verkar hänga kvar. Kul att ha varit med och skapat lite historia. Området hette ju obyggt - Västmyra. Efter mycket vånda, så var jag av olika orsaker tvungen att flytta därifrån. Sönerna stannade hos pappa och dottern följde mig till de djupa Hälsingeskogarna - nåja, Ljusdal är välan inte så djupt kanske. Min syster bor här och därför blev det Ljusdal. Nu har jag bott på samma ställe i 10 år och trivs kanon. Jag älskar verkligen mitt lilla smultronställe på Nore. Alla barnen är utflugna och jag har återkommit till mina rötter. Vi hade 30-årsjubiléum för vår årskull i Sveg i början av sommaren och där träffade jag en kärlek, en klasskamrat från SVEG. Efter att ha varit singel i 10 år så var det ju kanske inte DIT jag hade tänkt mig när jag nån gång skulle bli kär igen. Har inte flyttat tillbaka, men tycker att Sveg är betyyydligt roligare nu än för 30 år sen. Cirkeln är på något vis sluten. Skriv kommentar (6 Comments)

Länken nedan är presentationen
  

http://www.hedeinfo.se/index.php?option=com_content&task=view&id=1508

Tillbaka till startsidan

http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/

Har suttit i natten och läst min pappas egna ord i berättelsen om hans liv. Skönt att "höra" honom berätta för mig. Jag har gruvat mig så hemskt för det, men det kändes skönt.

Jag har hemskt ont i urinblåsan och har suttit med värmekudde hela natten, för att lindra smärtan tills jag ska till doktorn i morrn och tänkte att jag nu skulle ge mig i kast med att läsa pappas bok, när jag ändå är uppe. Det tog ett bra tag innan jag vågade.

Läste pappas ord och det var intressant och spännande och roligt. Efter något kapitel orkade jag dock inte mer och började gråta. Jag grät för att jag hade ont, jag grät för att jag är jättetrött.

Jag grät för att jag visste så lite om min pappa, jag grät för att vi kommit varandra så nära på slutet att jag kanske kunnat få veta allt sådant av honom direkt.

Han hade ju skrivit klart "boken" och hade jag fått läsa den då, när han levde så hade jag ju kunnat fråga saker och pratat med honom om det.

Jag grät för att jag på slutet älskade min pappa - precis som han var - även om jag var arg på honom ibland.

Jag grät för att jag saknar honom, för att jag längtar efter honom och för att jag blir frustrerad för att han aldrig kommer och hälsar på nån gång!

Jag grät för att han inte får veta att jag har hittat någon jag tycker om. Jag grät för att han ligger i en grav, och det är nog nästan det värsta - att han prompt skulle ligga i en grav, i jorden.

 Jag är arg på honom för det. Jag vill inte att han ska ligga där!

Men jag är GLAD för att jag kan "höra" hans ord, att han "berättar" för mig. Jag är glad att jag hann säga:

 "Jag älskar dig"

Jag önskar bara så hett att jag äntligen hade kunnat få lära känna den pappa som jag levt med i 46 år, att vi kunnat få några fler år att närma oss varandra ännu mer på. Att jag skulle ha fått chansen att säga "Jag älskar dig" fler gånger!

Jag saknar dig pappa, jag längtar efter dig och vill inte vänta längre på att du ska komma och hälsa på! Jag vill höra din röst i telefonen igen, jag vill känna doften av ditt rakvatten. Jag längtar efter känslan av dina mjuka och rutiga flanellskjortor - jag har dem i min garderob, men jag vill att de skall sitta på din varma och lite böjda kropp.

Jag önskar jag fick höra ljudet av dina tofflor över golvet, dina snörvlingar när du kommit in efter att ha matat hunden eller skottat snö, hämtat dricka till julbordet och jag saknar känslan av din hand på min axel. Jag saknar dina mail och dina upptåg, jag vill skratta igen åt att du skrattade så hejdlöst åt dina egna skämt.

Jag önskar jag fick sitta i rummet i Hellix, i Linsell - ditt hem - och prata om allt möjligt, bara du och jag.

Jag tror jag ska gråta lite till, för att du försvann från mig, men ändå lämnade dina ord till mig att läsa. Jag ska gråta av saknad och lättnad. Jag kan alltid gå tillbaka till dina ord och i framtiden "höra" dig, när jag saknar dig!

Älskade pappa, kom tillbaka!

 
   Pappa Lussar för mamma  

Tillbaka till startsidan

 http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/

Jag har under många år och tillfällen (vilket jag antar de flesta någon gång gjort)  iaktagit släktfejder – oftast i samband med arv, men också i till exempel en familj där föräldrar och barn inte alls går ihop ihop. Där alla andra på något vis är tvingad att välja sida, vid dop, födelsedagar osv. Vid syskonrivalitet, där samma fenomen uppstår. Stora problem i "bonusfamiljer" med nya medlemmar där rivalitet och svartsjuka ställer till det för i första hand barnen, men också för de andra som är runtom.

Min undran är dock:

Hur i hela friden definierar man SLÄKT nuförtiden? VAD ingår i en familj?

En nära familj, en utökad familj eller, som sagt, SLÄKT?

Många släktord har ju fått en anings dålig klang, som till exempel svärmor och styvmor – av kanske stundom förklarliga skäl.  Ett i mitt tycke lite olustigt ord är: särkullsbarn (ett rent juridiskt ord) –  det är de barn man har med sig i boet om man gifter om sig. De barnen har inte samma rättigheter – i frågan om arv – som de gemensamma har.

Idag hör man ju i alla fall många trevliga ord på olika människor i ”släkten”: bonusbarn, plastmamma, extrapappa - dubbelmorfar eller dubbelmormor (alltså den som gift om sig med ens mormor och  morfar vid deras skilsmässa) då har man ju två av varje liksom.

Vad räknas då som nära familj?

• Biologiska barn?

• Biologisk mamma och pappa?

• Biologiska syskon?

Vad är en utökad familj?

• Biologiska mor och farföräldrar?

• Biologiska barnbarn?

• Biologiska syskonbarn?

Vad är övrig släkt?

• Biologiska fastrar, farbröder, mostrar osv?

• Svågrar, Svägerskor?

• Biologiska kusiner och nästkusiner (tremänningar)?

• Osv...

Allt detta kan väl alla hålla med om, antar jag, men vad händer då med adopterade barn, barnbarn, syskon, kusiner osv?

Hur ställer vi oss till samkönade äktenskap där den ena föräldern är biologisk (inseminerad), men föräldrarna ändå är gifta?

Hos exempelvis två homopar av olika kön som skaffar barn med varandra. Räknas då bara de biologiska föräldrarna som familj, även om barnen har två pappor och två
mammor?

Hur blir det i ett straight förhållande där bara den ena av föräldrarna kan få barn, och man väljer en ägg eller spermadonator?

Eller varför inte krångla till det ordentligt: en mormor som är surrogatmamma till sitt eget barnbarn!

Vad i hela skjortan ska man kalla henne då?

Sen kommer vi ju till hela det området som kanske kan kallas blandfamiljer: dina barn, mina barn, våra barn, plast eller bonusmammor och pappor, extrafarfar osv?

Farmor och farfar till mina egna biologiska barn, kan jag fortfarande räkna dem som MIN släkt fastän jag och barnens pappa är skilda? Hur blir det med mina bonusbarn om jag går ifrån deras pappa, kan de fortfarande vara mina bonusbarn? Är man fortfarande bonussyskon om föräldrarna skiljer sig?

Hur gör man med nära, kära vänner, kan man räkna dessa som familj?

Många frågor blir det, och jag antar att vi alla definierar allt detta utifrån våra egna
referenser – kanske?

Det finns ju till exempel sambolagar som ska underlätta lite, men som i ett väldigt känt fall visar det sig att det inte riktigt fungerar som det var tänkt.

Stieg Larsson och hans ”familj”  -  vem sjutton är familj i DET fallet?

En sak jag noterat på senare tid i frågan om släktfejder – hur nu dessa släkter än ser ut eller definieras av de inblandade – är att mycket sker helt öppet på nätet!

En gång publicerat på nätet, alltid på nätet!

Det är så lätt att slänga ur sig saker i hettan, sätter man sådant på pränt så får man problem. Det går ju så jädra fort att slänga iväg ett meddelande idag. Ett tryck på enterknappen och det är kört. Hur mycket man än ångrar det, kan man liksom inte ta tillbaka det. Motparterna kan ju skärmdumpa, kopiera eller spara på annat vis. Många har kanske redan läst det. ALLT man har slängt ur sig i stunden kan
ju sparas som ”bevis”. Det gäller ju även via telefoner – sms och mms, speciellt med  touchtelefonerna, där du bara behöver vara det minsta fet om fingrarna, så har du skickat ett hotmeddelande till Pentagon liksom.

Man kan väl säga om ”forntidens” släktfejder också, att: sagt ord låg där det lagts!

Då kunde man ju dock undvika varandra på ett annat vis, man kunde helt sonika ge sjutton i att träffas, elda upp pappersbreven man fick, kanske eventuellt smita till en annan landsända – då var åtminstonde avstånden så svåra att överkomma att man slapp släkten på grund av det.

Idag har vi ju knappt en chans att komma undan.

Sverige är ju ett av världens mest öppna länder. Vi har i princip koll på varenda människa som befinner sig i landet av det ena eller andra skälet. Om man inte finns på Eniro, Hitta.se eller dylikt, kan man kolla med skattemyndigheten vart människan är folkbokförd. Annars är det ju i de flesta fall rätt enkelt att bara googla fram dem. De flesta har ju Facebook, My Space, har lagt ut något på YouTube eller har msn eller något annat socialt medium. Har du bara använt ditt betalkort EN gång, finns du där, har du varit in på en porrsajt, är du registrerad där, vad du än gör på nätet är du registrerad. En vanlig Arvidsson kanske inte kan trolla fram information om sådant, man kanske behöver lite mer kunskap än så, men det behövs inte mycket, trots allt.

Långt (som vanligt)  med många funderingar blev mitt inlägg idag, men jag tror vi måste fundera på allt det här. Tekniken och samhället förändras i så snabb takt
att vi måste försöka hinna ikapp med våra värderingar och vår förståelse för hur allt fungerar idag.

Hur ser MIN familj ut, vart ligger MINA lojaliteter. Det är så lätt att förstöra de sköra banden vi har med de vi väljer att kalla familj eller släkt idag.

Så ... ALLA ... ni, där ute – ångra er INNAN ni trycker på enterknappen!

Annars kanske en hel släkt är trasig inom några minuter!

Ps: Kom ihåg att livet är skört - på bråkdelen av en sekund kan det vara slut, och vad gör man DÅ med en olöst konflikt?
Ds.

Tillbaka till startsidan

http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/

Efter att ha blivit av med det mesta jag ätit, på ett par olika men likvärdigt jobbiga sätt, under en period av fem veckor, är jag lätt skitless nu (om skämtet ursäktas).

In och ut på sjukhus, dropp hit, dropp dit, medikamenter här och där och för att inte
tala om alla dessa j..vla blodprov de prompt ska hålla på att ta.
Eftersom jag är något svårstucken och med kärl som är skörare än en fjärilsvinge så ser jag numer ut som jag har utsatts för misshandel, alternativt är en skakig knarkare med dålig nålvana.

Efter tredje vändan fick jag i alla fall någon sorts diagnos:

    - Ojsan, fröken har visst urinvägsinfektion, jag skriver ut en kur, tack och hej leverpastej.

    - Jaha.... ja tack då, sade jag matt och bockade, för benen höll inte för att niga.

Nu är det ju så att i början av sommaren hade min årskull skolkamrater 30-årsjubiléum, med fest som följd. En attans trevlig och givande tillställning, för jag hittade nämligen en kärlek där – ja festen var kanon utöver det också förstås.

Jag kastade ett imaginärt lasso på en kille jag gått i samma klass som i 6 år och sen i en paralellklass resten av grundskolan. Ingen av oss minns väl varandra sådär jätteväl, men hur det bar till, så bar det till – om man så säger. Vi föll i kärlek med
varandra. Vi blev så där löjligt fnittrig och försökte överträffa varandra i vem som var bäst i universum.

    - Du är så goo..

    - Nej DU är godare!

    - Nähäää... DU är godigast i hela universum, stopp!

Fånigt? Japp... men underbart. Fastän man är 46 år gammal så blir man som en tonåring igen när man är förälskad. Dessutom har jag fått en bonusfamilj jag trivs med och som vill ha mig där för jämnan. Min bonusdotter sa förresten i fredags när jag skulle fara hem till mig:

    - Måsteru åka hem? Hon stod där och plutade med underläppen.

    - Ja, stumpan, det måste jag, sa jag och vickade lite sorgset på huvudet.

    - Men... om du FLYTTAR hit så BEHÖVER du ju inte åka hem! Sade hon och sken som sola i Sveg (Som ligger i Härjedalen, om nu någon skulle fundera över det)

Mycket fyndigt uträknat av henne, men någon flytt blir det inte – i alla fall inte än, bör man väl tilllägga, eftersom jag fått mig itutat att man aldrig ska säga aldrig.   

”Jaha” , tänker ni kanske, vad har nu det här med illamående och knasiga doktorer att göra? Jo ser ni, jag har ju haft ROLIGT mitt i eländet och dessutom
någon som kan tycka lite synd om mig, pussa på mig, hålla mig i handen och mjukt och innerligt stryka på min mage när jag ligger på akuten och väntar på en sönderstressad doktor som aldrig dyker opp. Dessutom som det egentligen var kärleken som jag skjutsade in på akuten först, men jag ska ju ALLTID vara värst och dängde, på hemresan, i med ett extremt kräkande som resulterade i ambulansfärd
tillbaka till akuten i Östersund - dit man måste åka om man blir sjuk i Härjedalen.

Vi är eniga om att det var tur att vi hann bli riktigt kära först innan allt skit (sorry) började dyka upp. Annars vette katten om det blivit någon romans.

Nåja, i fredags åkte jag i alla fall hem till Hälsingland igen.
Puh.... det är, hur som haver, skönt med en egen kuppe – eller en egen kupé då, om det ska vara så jädra noga.

Helgen löpte i blåbärssoppan och den kokta kycklingens tecken. Jag åt dock denna kulinariska höjdare tillsammans med syster, svåger och mamma, och vi hade det så trevligt så. Btw... de åt palt å fläsk... hur surt är DET på en skala att sitta och glo på,
medans man sakta sippar på blåbärssoppan? SURT, kan jag tala om, för jag älskar nämligen palt å fläsk! Tröstar mig med att vi i alla fall hade en mysig stund med familjen.

Förresten...palt å fläsk... hrmpf, skiteckligt, så de så!

På måndags morgon ringer jag till hälsocentralen här i Ljusdal för att beställa en tid hos min ordinarie läkare, för jag tyckte liksom att de tidigare undersökningarna och diagnoserna var lite väl vaga och svävande. De har ett sådant system att man ringer dit och så får man vänta och så ringer de tillbaka efter en stund. Medan jag väntade på det, så passade jag på att börja kräkas igen, och sitta på dass, så där man gör vet ni... jättekul...INTE.

Jag ringde mamma och sa att jag nog troligen var lite sjuk igen och undrade om hon, än en gång, kunde följa mig till sjukhuset. Min kamrat ringer mitt i det och frågar vad jag pysslar med.

    - Tja, sa jag viskande, jag ligger på hallmattan och funderar på om jag ska orka kliva upp och spy en gång till eller om jag bara ska ligga kvar på mattan och låta hemtjänsten torka upp skiten.
(kan tyvärr inte låta blir detta skämtet, som inte ens är ett dugg roligt)

    - Äru KNÄPP, utbrister hon, du måste ju ringa ambulansen fattaruväl!!

    - Tror du? Frågar jag något mer krystat än tidigare.

    - Japp säger hon, jag möter upp på akuten.

Sagt och gjort, ambulans påkallas och medan vi väntar ringer hälsocentralen tillbaka. Mamma förklarar lite hastigt att det var inget, vi kommer med ambulans istället. Man kan ju undra vad personalen tänkte då.

Nå...på plats på akuten så visslade det mest till, en nål till i armen, en remiss till nästa akut (Hudiksvall) en underbar vän som följer med i ambulansen och en tacksam mamma som traskar hem igen för att vila  resten av dagen.

Efter 2,5 dygn på sjukhus, datortomografi, provtagningar från alla delar av min lekamen och diverse dividerande om jag hörde till medicin eller kirurgavdelningen - så fick jag i alla fall rådet att gå hem och dra nåt gammalt över mig, för jag var körd.

Jag svarade upprört:

    - Nehej, för DET tänker jag då inte alls göra, min pojkvän är 19 dagar YNGRE än jag! Så kan du vänligen ge honom den ordinationen och i stället ordinera mig strikt sängläge i en vecka? Jag tror att alla parter blir så mycket gladare så, framför allt jag, som så att säga ändå är körd. Du kan väl unna mig lite roligt min sista vecka i livet?"

Gnistorna flög i rummmet.... det sprakade och stod i.... lätt upprörda var alla parter men så såg vi att fyrverkeriet berodde på att tanten i sängen bredvid låg och sov och dreglade på eluttaget - vilket man skulle anse vara rejält jordat på ett sjukhus, men
icke sa Nicke. Stämningen lugnade ner sig många snäpp, eftersom tanten där i grannsängen hade piggnat på rejält och satt nu upp i sängen med en något spretig frisyr, men med tindrande ögon och frågar:

    - BLIR det aldrig nån mat på det här stället?

Nåja, jag överdrev kanske en smula nu, men jag tyckte det blev lite roligare så. Lite elektriskt knaster och en dreglande men pigg tant fanns där i alla fall och jag skämtar ALDRIG om undersökningar och nåltortyr :o)

Någon bättre diagnos fick jag just inte. Jag har forfarande urinvägsinfektion – en rejäl en dessutom.

Men det jag fick var: ny medicin, oerhört god omsorg, medkänsla, god mat (sista dygnet - och det ska gudarna veta att det inte är lätt med alla mina allergier)

och ett löfte om att de inte ska släppa detta utan fortsätta utredningarna.

Jag tackade alla inblandade och for sen, på skattebetalarnas bekostnad, hem!

Lite romantik mitt i all ... text ... ha ha ... lurad   

Jag och älsklingen

Tjo flöjt! 

Forts....

Tillbaka till startsidan http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/

                                Min pappa

                                          Född 31 Juli 1934

                                        Död 22 februari 2011

Min pappa kunde vara en lite butter och tvär man, han hade rejäla principer - som han höll nästan tills han dog - och var det inte så att man ville "rätta in sig i ledet", ja då kunde man få bekantskapen upphävd. Han var en man som levde efter
sitt eget rättesnöre, han följde alla Svea rikes lagar, men utöver det var det hans regler som gällde. Han satte sig i respekt överallt och ibland i den betydelsen att folk nästan var lite rädda för honom. Men han slogs för det han trodde på och gick det honom emot så BLEV han tvär! Det han brann för - vara vad det månde vara - det kämpade han för, outröttlig!

Han har alltid varit en stark man också, rent fysiskt. Det har inte suttit fast hos den mannen.

Han jobbade i skogen först, efter det blev han byggnadssnickare
och sedan jobbade han på Byggnads som fackombud. Många, många var väldigt tacksamma för det pappa gjorde för dem - för han gav sig aldrig. Behövde någon hans hjälp, så fick de den – helhjärtat!

Min pappa var också oerhört, nästan extremt rolig faktiskt! Jösses vad många onda magar vi har haft genom alla tider. Han var genomsnäll, givmild och med åren en riktigt mjukis faktiskt. Det började väl luckras upp när barnbarnen kom och när
barnbarnsbarnen kom så var han nästan löjligt mjuk :o)

Min far levde , som sagt, efter sitt rättesnöre och sina regler, dessa var tyvärr inte alltid varken demokratiska eller rättvisa. Jag började ifrågasätta honom så fort jag möjligen kunde ha bildat mig egna åsikter och egen vilja – ungefär vid tre års ålder. Jag har alltid velat haft svar på saker för att jag ska kunna acceptera, men i många fall, väldigt många fall blev jag svaret utan när min pappa var arg på mig. Jag frågade varför jag behövde ”åka in på rummet” men det var då han tog tag i min
spinkiga arm och jag hamnade just där: på rummet – frustrerad och utan att veta varför.

Jag har många drag gemensamt med min pappa men jag är mycket mer anpassningsbar och har lätt att säga förlåt men det kunde inte min pappa. En, i hans ögon, oförrätt förläts nästan aldrig.

Av det lärde jag mig att ALDRIG låta mina barn vara utan svar.
Jag svarade på allt jag visste och det jag inte kunde tog jag reda på. Jag hade den devisen att: om någon hade vettigare argument för en sak så fick jag ge mig. Det har gjort att mina barn vet vad de pratar om och slipar sina argument noga. De är allmänbildade och – liksom jag – ger aldrig upp.

Min pappa älskade sin "lillpiga" som han kallade mig - vi var givetvis inte ovänner jämt - och mina syskon ansåg att jag var bortskämd, vilket jag kanske var i viss mån.

Jag föddes med allergi, astma och exem och på kvällarna skrek jag väldigt mycket. Pappa klarade inte av det där och frågade min mamma:
"Skâ ho ligg son å skrikä?" *

sen tog han upp mig och lät mig ligga på hans ben där han gungade mig tills jag somnade. Det kliade antagligen och när han strök över mig så blev jag lugn och kunde slappna av.

Många gånger när jag hade svåra astmaanfall så satt han maktlös och klappade mig på ryggen, det kändes bra för både honom och mig. Han mådde hemskt dåligt, min far, av att jag var sjuk så ofta och han inget kunde göra. Det hände att jag var medvetslös i ambulansen och han fick köra efter i bil till Östersund ( i femton mil) utan att veta om jag var död eller inte. Jag förstår honom hans kval.

Något vi alla har fått av honom är ett stort intresse för skog och mark, fjällen och fisket. Jag kunde i unga år göra upp en eld, rensa fisk, koka kaffe över öppen låga - vi lärde oss att göra det vi kunde av det vi hade. Har man inte oändliga resurser så får man ta till det som finns.

Jag har alltid fått vara med min pappa, jag fick måla lekstugan, jag fick snida figurer på vedbacken, jag fick snickra en pall efter att han visat hur jag skulle göra, dra slipstenen, klippa gräset eller slå med lien. Jag lärde mig att tapetsera, att slakta
och mamma lärde mig att sylta och safta – göra långkok och rensa lingon. Något han aldrig lyckades lära mig dock – till min sorg – var att få fisk i Bôrn (Linsellborren)

Vi har krigat många gånger i livet och kärleken har kommit och gått men vi har varit obrytbart bundna till varandra – vare sig vi ville eller inte. Vi har under stundom inte ens pratat eller umgåtts med varandra till och med under så lång tid som ett par år. Men han har nästan alltid ställt upp – han har hjälpt mig från ruinens brant mången gång och har jag varit sjuk har han slängt sig i bilen och åkt utan att tänka.

De senaste åren har vi kommit varandra närmare och när pappa köpte en dator (kors i alla tak som finns) så hade HAN plötsligt ett behov av MIG! Det kändes hemskt bra. Vi skrev till varandra och i breven kunde han uttrycka saker han aldrig kunnat säga. Jag delade mina alster med honom och han tyckte om det jag skrivit.

SEDAN GICK HAN OCH DOG!!!!???

En helt frisk man, bara 76 år gammal, går bara och dör!!?? Han dog där han stod!! Ett försvagat kärl i hjärnan brast och han var död innan han nått marken!

När min syster kom och berättade att något hade hänt och att det hade hänt min pappa blev jag som ett skadat djur, jag kved och jag skrek:

 "inte min pappa, nej nej nej, det får inte vara sant...

...Inte Min Pappa!!!"

Men det var tyvärr så sant att livet stannade en sekund!

Hur skulle jag kunna leva vidare utan min pappa, han som tagit så stor plats i mitt liv - på gott och ont? Det skulle inte gå!
Det är klart att det går fastän man inte tror det. Jag har det jobbigt med min sorg och längtan, alla har väl det men jag orkar inte bry mig om deras sorg – jag har min egen! Jag motar den oftast ifrån mig men här i mitt barndomshem  - där pappa levde alla sina 76 år – kan jag inte komma undan och det gör så ont!

Min pappa hade en passion i livet – förutom mamma - det var att fiska!  När kraftbolagen började bygga ut Ljusnan på 70-talet så satte pappa igång med ett motigt och jobbigt arbete med att försöka skydda den delen i Ljusnan som heter Linselborren (Bôrn på Härjedalska) - där han fiskat sedan han var liten.

2002 fick han området skyddat som naturreservat och iordningställde ett museum över flottningen. Han lyckades få länsstyrelsen att bekosta restaureringen av flottningsleder och stenkistor.

Detta var hans livsverk!! Han var stolt över det – med all rätt!!

Jag är så oerhört glad att han fick uppleva detta, att han hann se resultatet av sina mödor – trots att inte många av byns medlemmar talade om för honom att han gjort det bra. Det var han besviken över, för som så ofta, är man inte profet i sitt eget hemland – och han fick berömmet postumt.

Här är en länk till Linsells hemsida där ni kan läsa om både
reservatet och museet i Linsellborren:

http://linsell.se/

Äras den som äras bör, för han var ju givetvis inte ensam om att göra detta!

Nu vill jag visa bilder på min pappa och från mitt älskade Bôrn, där jag från min första sommar - för 46 år sen – varit minst 30 midsommaraftnar och fiskat! Alla
mina barn, mina syskon och deras barn har varit dit många gånger.

DET ÄR ETT LITET
PARADIS!

Jag tror att min pappa är där och fiskar nu!

Klicka på den första bilden så blir det ett bildspel med större bilder!

SOV GOTT PAPPA!

* = Ska hon ligga sådär och skrika?

Tillbaka till startsidan

 http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/

2011-06-24 21:30

    Man kan läsa massor om barnfattigdom och fattiga barnfamiljer nuförtiden i olika medier. Folk diskuterar vad som egentligen kan räknas som fattigdom. Vissa menar att ingen i Sverige är fattig i jämförelse med många i tredje världen.

Det finns två begrepp: Absolut fattigdom och relativ fattigdom. Den absoluta fattigdomen beräknas utifrån en fast summa. Den relativa räknas i jämförelse med andra i samma område. Till exempel land.

Jag tänker berätta om min familjs fattigdom! 

    Här i Sverige kan man utgå ifrån försörjningsstöd, existensminimum eller helt enkelt "pengar från soc" . Sedan kan man gradera även det beroende på vart man bor i landet. Eftersom det är kommunerna som bestämmer normen i sin egen kommun kan det variera över landet. Jag visar på vad socbidraget ska räcka till enligt Socialförsäkringslagen:

Försörjningsstödets uppgift är att tillförsäkra sökanden är skälig levnadsnivå. Biståndet skall utformas så att det stärker hans eller hennes möjligheter att leva ett självständigt liv. Enligt 4 kap. 3 § SoL lämnas försörjningsstöd för skäliga kostnader för:

livsmedel, kläder och skor, lek och fritid, förbrukningsvaror, hälsa och 

hygien samt dagstidning, telefon och TV- avgift boende, hushållsel,

arbetsresor, hemförsäkring samt medlemskap i fackförening och arbetslöshetskassa.

2008  var summan för riksnormen, årligen fastställd av Socialstyrelsen 3550 kr per månad för vuxen Dessutom tillkommer en summa för boendet beroende på vad det kostar i det individuella fallet. Kostnader för barn under 18 år tillkommer också.

Realiserbara tillgångar så som pengar, aktier, bankmedel, båt, husvagn, sommarstuga, hus och bil måste ha sålts, i den mån de inte erfordras för den enskildes behov, innan försörjningsstöd kan beviljas. Säljbar bostad får behållas ett fåtal månader, sedan dras försörjningsstödet in eller minskas.

Ensamstående = 2 830

Utan lunch 5 dagar/vecka ( det förutsätts att barnet äter skollunch)

Barn under 1 år = 1 540,  1–2 år = 1 730,  3 år = 1 390, 4–6 år = 1 660

Om vi säger att du har en hyra på 5000 kronor och elen kostar 300 kronor. Du har tre barn i åldrarna 2, 4 och 6 år så är försöjningsstödet alltså:

5000 + 300 + 2830 + 1730 + 1660 + 1660 = 13 180 kronor / månad.

Efter att du har betalat hyran och elen har du alltså 7880 kronor kvar. Det ska räcka till ALLT utom hyra och el :

Livsmedel, kläder och skor, lek och fritid, förbrukningsvaror, hälsa och 

hygien samt dagstidning, telefon och TV- avgift, arbetsresor, hemförsäkring samt medlemskap i fackförening och arbetslöshetskassa.

Om ni själva vill läsa om riksnormen så kan ni läsa det här:

http://www.ljusdal.se/download/18.177dc74412d7d20ba8b80001949/IFO_Riksnorm_2011.pdf

Nå... det var bara en kort förklaring på hur det ser ut för de som får stödet.

Nu till mig och min familj!

    Jag har varit sjuk i hela mitt liv, vilket har inneburit att jag har haft väldigt få arbeten med riktig lön. Jag har oftast fått praktisera eller gå på någon form av rehabilitering. Två arbeten har jag haft med lönebidrag och en gång har jag haft ett "riktigt" arbete: jag satte plant. (vilka jag inte tålde så jag fick nästan ingen lön i alla fall eftersom vi gick på akord)

Enligt många - i den här debatten -  så :

1: Får man skylla sig själv om man skaffat en massa ungar utan att tänka på att de kostar pengar.

2: Det är ingen rättighet att ha barn

3: Behöver man knappast ekonomisk hjälp när man röker upp pengarna.

4: Är man sjuk så ska man inte ligga samhället mer till last genom att skaffa barn som samhället ska försörja.

3: Får man väl skärpa till sig och skaffa sig ett jobb - för guds skull - och inte använda skattemedlen till bidrag. 

   När jag var 15 år träffade jag mina söners pappa, när jag var 18 blev jag gravid trots att jag åt p-piller. (Skulle jag ha vetat att jag skulle få leva på socbidrag resten av livet när jag blev gravid vid 18 och valt att göra abort istället? )

 Vi flyttade i hop och planerade att leva tillsammans resten av livet. Vår förste son föddes. Efter ett år planerade vi ett litet barn till. Nio månader senare kom son nummer 2. Vi gifte oss och hade det ganska bra. Han jobbade och jag gick hemma på en minimal föräldrapenning. Det var underbart med barnen.

Redan då hade vi det så pass dåligt ställt att vi fick gå till soc varje månad, Det var inget jag skämdes över eftersom Sverige är ett solidariskt land med bra välfärdssystem och bra skyddsnät som vi alla har bidragit till genom att betala skatt.

Jag hade allvarligt den tron att: Ingen behöver svälta i vårt land.

   Det gick som det går för många småbarnsföräldrar, vi skilde oss!

Som brukligt var, fick mamman bo med barnen och pappan flyttade. Ekonomiskt blev det ju inte direkt bättre men jag hade ju min tro - att ingen behöver svälta i Sverige.

   Efter ett år blev jag gravid igen - trots p-piller. Då först fick jag reda på att min kropp inte reagerar på dessa så jag hade i realiteten inget skydd. 

Jag flyttade till dotterns pappa, vi gifte oss och blev en liten familj. Men även i det fallet blev det skilsmässa.

   Efter det har jag varit ensam med barnen. Papporna har från och till haft sina barn och varit hyfsade föräldrar.

    Jag hade fortfarande inga jobb... jag hade ju blivit "handikappklassad" på 50% hos arbetsförmedlingen så om jag skulle ha något jobb så fick det bli halvtid. Jag fick dock ingen ersättning för den andra halvan, vilket innebar att jag som vanligt gick till soc.

    För det mesta efter att jag betalt mina räkningar - det vill säga det jag var absolut tvungen att betala för att inte hamna hos kronofogden (det var nämligen min mardröm) - så hade jag ungefär 17-1800 kronor kvar att leva på. Jag och mina tre barn. De pengarna skulle räcka till kläder, mat, hygien, nöjen, telefon, resor... ja allt man behöver utöver hyra och hushållsel.

    Jag har haft sådan tur att jag har haft tillgång till relativt billigt älgkött. Jag har kunnat gräva potatis på självplock för kanske en 5:a kilot. Det har varit basen i våran mathållning. För att kunna köpa det där fick jag låna pengar av pappa för att det blev en alltför stor summa på en gång att lägga ut.

    Det här sammanföll ju med skolstart, vilket oftast innebar nytt till ungarna. Innegympadojjor, nya vinterskor, nya overaller, nya vantar osv, för att de var urvuxna. Jag hade tur som fick ärva en hel del av min brors barn eller snälla grannar. Jag köpte kläder på second hand. De yngre barnen fick ärva av de äldre osv. De fick ALDRIG nya. Barnen var så ofattbart tåliga så de klagade ALDRIG.

För dem var det ju nytt.

Men omgivningen var inte alltid så förstående...

    Min äldste sons gympalärare krävde att alla barn skulle ha särskilda innedojjor på gympan. Jag ringde honom och sa att jag inte hade några pengar och undrade om det gick bra att sonen fick vara med iaf för det skulle dröja ett par veckor innan jag fick några pengar.

 - Men herregud, lite får du väl offra för barnen, sade han snorkigt.

 - Ja men, sa jag, jag har INGA pengar, jag har NOLL kronor.

 - Ja men du får väl dra in på något annat då.

 - Men du förstår inte, jag har NOLL kronor. Jag äger inte ens en pantburk längre för de var jag tvingad att panta för att jag skulle kunna köpa mjölk.

 - Ja jag förstår då inte att folk sätter sig själv före barnen, det är skotvång eller sockiplast på gympan så utan kommer din son att få sämre betyg. Det är ju ditt val, sade han och lade på luren.

Jag bara satt och gapade, jag var så arg så jag darrade. Jag hade verkligen NOLL kronor och vem sätter på en 13-årig grabb sockiplast i alla fall även om jag hade haft pengar?

Min son fick gå utan skor i två veckor. Vad skulle jag göra. Han fick dock inte sämre betyg men än idag blir jag heligt förbannad bara jag tänker på den jävla gympaläraren.

    Jag blev en jäkel på att trolla med knäna för att få allt att gå ihop och jag är stolt över att jag aldrig hamnade hos kronofogden men det var tufft många gånger. Det är många gånger jag har haft ångest och gråtit för att allt verkade hopplöst.

    Till exempel så fick jag ju oftast påminnelseavgifter på de räkningar som jag inte kunnat betala så det blev ju dyrare i längden men jag hade ju inget val. Betala alla räkningar eller äta?

Jag kunde aldrig hamstra när det var extrapriser för jag hade inte tillräckligt med pengar. Alltså fick jag alltid köpa små mängder av maten till normalpris.

Vi bodde dessutom i en liten by där det inte fanns mer än en handlare som dessutom kunde sätta sina egna priser utan konkurens. Vi hade ingen möjlighet att gå på nån billighetsaffär och fynda.

    Härjedalen - det enda landskapet utan stad, ett underbart landskap - där bodde vi. Allt som var utanför det vardagliga krävde att man åkte till Östersund. 30 mil fram och åter!

Om ungarna eller jag behövde åka till sjukhuset, gå till tandregleringen, behövde kläder och så vidare var det bara att sätta sig i bilen och åka - hur dyrt det än var. Man fick försöka samla ihop så många ärenden som möjligt så man kunde minimera antalet resor.

    Många gånger har jag faktiskt låtit bli att äta för att ungarna skulle få mat. Under tiden jag gick på komvux var det ganska magert. Två gånger om dagen fick vi köpa fika på skolan, på förmiddagarna kaffe och kakor och på eftermiddarna vankades det smörgås. Det kostade 5 kronor för 3 kakor och 5 kronor för en macka. Jag och min kompis - som hade lika lite pengar som jag - passade på att äta oss mätta då och jag skäms inte över att säga att vi åt betydligt fler mackor än en för en femma. Sen plockade vi på oss sockerbitar och tepåsar också. Många gånger betalade mina klasskompisar mitt fika.

    En gång som jag minns - vilket mina ungar inte gör - var när jag en kväll bara hade te, socker, potatismjöl och hårt bröd hemma. Jag tänkte:

"Det mättar ju inte så bra med bara te, jag kokar tesoppa åt dem"

På kvällen när soppan var färsk var det okej att dricka men på morgonen efter smakade det elände...fy fan rent ut. Den var bitter som jag vet inte vad. Det fick bli vanligt te och hårt bröd till frukost.

    Under en period funderade jag på om jag skulle ha råd att låta min dotter gå på fritids men jag resonerade som så att där fick hon ordentlig frukost med gröt, ägg, nyponsoppa och mackor med olika pålägg på. På eftermiddagarna efter skolan fick hon mellis. Oboy och mackor med massa olika pålägg + frukt. Allt det för 235 kronor i månaden. Det var billigare att låta henne gå där än att ha henne hemma. Hon fick ju dessutom äta sådant hon ALDRIG fick hemma. Då kunde det dåliga samvetet och oron lägga sig för en stund.

    Min absolut bästa födelsedag någonsin var när jag fyllde 35. Mina föräldrar och min syster hade en "liten" present. Jag fick en hel tvättbalja full av mat! Massor med basvaror, konserver, färsk frukt (vilket vi ALDRIG hade) osv + en hel kasse med älgkött. Jag var lyrisk. Jag tror jag aldrig har ätit en lyxigare middag än då. Det kändes i alla fall så! :o)

 Jag gjorde en älgryta med färska grönsaker och potatis! Barnen gjorde fruktsallad och vaniljsås som vi åt till efterrätt och så fick jag riktigt kokkaffe efter maten. Jag grät av tacksamhet.

    Jag fick laga och sy kläder åt barnen, jag fick hitta på massor av olika lösningar för att det skulle funka. Ett år hade jag inte råd att köpa nya vinterskor till min äldste son och det enda han hade var ett par tygskor som impregneringen hade slitits bort på. Han skulle ju bli jätteblöt. Tack vare att jag fick vaselin på recept - på grund av mitt exem - kunde jag varje kväll smörja in hans skor med det för att han skulle slippa vara blöt om fötterna jämt.

Jag brukade säga att:

Superlim, silvertejp och en jädra fantasi är en ensamstående morsas bästa vänner :o)

    Nu ska ni inte tro att vårat liv var eländes elände. Det var det definitivt inte!

Vi hade en otrolig gemenskap, jag och mina ungar. Vi hade roligt tillsammans och gjorde massor med saker. Billiga eller gratis saker. Istället för att åka slalom så packade vi ryggsäckarna, tog med oss sopsäckar, gjorde hål för benen i dem och åkte utav bara sjutton i backen på det sättet :o) Hur kul som helst.

   Vi gjorde många utflykter eller semsterresor på samma sätt. Lagade all mat hemma och tog med. Ungarna älskade att sova i tält och bara det blev ett äventyr i sig. Vi var ofta ute i skog och mark med mormor och morfar till barnen, mina syskon och deras barn. Då fick vi alltid fikat och maten. Det var underbart.

    Nu i februari när min pappa dog så samlades nästan hela släkten hos min mamma och vi satt och pratade om, grät och skrattade åt vårat gemensamma liv. Vi pratade om allt vi fått med oss, allt bra som vi fört vidare till nästa generation och nu även en till generation. Min yngste son sa apropå mitt och barnens liv:

"Visst hade vi det dåligt ställt och fick avstå en hel del men vi kände nästan aldrig av det... och vi hade ALDRIG tråkigt" 

Då blir man glad i modershjärtat. Jag har också många gånger fått höra:

"Vad ni verkar ha det mysigt och roligt tillsammans" och det hade vi!

   Ingen av oss tänker så mycket på det som inte var så bra, utan vi minns det roliga. Jag är evigt tacksam för att mina ungar är så tåliga, har en bra människosyn och bra värderingar. De har fått lära sig att vara rädd om saker, hålla i pengarna, ha roligt utan en massa saker. Inte ge upp! Jag sa det till barnen när vi satt och pratade och då svarar min yngste son:

" Skyll dig själv, det är ju du som har uppfostrat oss!"

Så här skrev min dotter - som nu är 21 år - i sin blogg angående sin barndom:

"Alla glädjestunder och betydelsefulla ögonblick, för jag har haft många sådana. Allting betyder så mycket mer när man är liten och man uppskattar allt på ett annat sätt. Man finner glädje i så enkla saker, som att få tälta i trädgården, eller att få utforska parkeringen eller att mamma sjunger en till sömns med "sov du lilla videung".

Kan man få bättre betyg?  :o)))

    Min lilla familj har nu växt upp och består av fyra vuxna människor men som alltid kommer att ha gemenskapen och sammanhållningen kvar även om vi lever på olika håll och på olika sätt. Jag är tacksam för tiden med mina barn, våran underbara familj. Visst önskar jag att jag kunde ha gett mina barn mer rent meteriellt. MEN jag tror jag har gett dem det som många "vanliga" föräldrar har för lite av...                                     TID

 Jag har gett dem en rik barndom utan att vara rik av pengar, det är jag stolt över!

 
Tack mina älskade barn för att ni är som ni blev!

Tillbaka till startsidan

http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/

Hej svejs i lingonskogen!

    Sist var jag deppig men nu är jag inte det längre... nu är jag gôrgla´ *:o))

Jag har fått färdigt alla projekt jag har hållit på med ute i min trädgård :o)

baratten** (ja... det ska stå så) är färdigplanterad och i ordningjord, min baltan***( ja det ska stå så) är fixad och mysig så det gör ont!

    Det visade sig att allt jag behövde var några dagar välbehövlig vila. Det är svårt att veta vad som är vad när man är bipolär. Det är lätt att tolka allt som är sämre än bra som depp. Jag är ju - i alla fall nuförtiden - medveten om vad som händer och kan ta det med mer ro än innan jag visste vad det var.

Jag fick min diagnos så sent som 2007.

    I alla fall... jag sitter nu på min baltan med fötterna på min ommålade och omklädda fotpall som jag fyndade på loppis för en femtiolapp... i min badenbaden. ( oj oj oj... sicket syftningsfel ha ha) Jag sitter i min badenbaden som står på min baltan... SÅ ska det vara. Jag fyndade inte fotpallen i min badenbaden... nej :oD

Datorn har jag på ett av mina egenhändigt tillsnickrade klaffbord, kaffet - ca en halv liter - är urdrucket, solen skiner och det är arton grader i skuggan :o) Med andra ord: Perfa!

    Igår spelade jag in ett par videosnuttar ( nåja...snutt å snutt, den ena är fyra meter...oj hoppsan... en lottoboll... fyra MINUTER ska det vara :oD ) som jag lägger ut för den som vill titta på vad jag gjort. Bilderna ska jag försöka göra ett bildspel av, eller nåt. Bilderna kommer i alla fall att visas, på det ena eller det andra viset.

Och DÄR kom ett tankehopp - som är rätt vanligt i min hjärna - ordet viset... det låter som ett nyord som en tonåring skulle kunna ha uppfunnit under idogt tuggande på sitt vältuggade bubbelgum ( har de förresten såna nuförtin? Nuförtin? Det låter som om jag skulle vara från 1700-talet - vilket jag faktiskt är enligt sonen den yngre he he)  

"Du vet ba...alltså när vi hade vart på viset av den nya xperian..."

I min hjärna blev alltså ordet viset en omvandling av visningen :o)

    Ja och så var det det här med bilstöd... jej... :oD

Det kan man få från sjukförsäkringen om man har tillräckliga orsaker till att inte kunna ta sig fram kommunalt, vilket jag har.

Jag har astma och allergier - inte så få sådana heller - panikångest med klaustrofobi, vilket gör att jag inte klarar av det kommunala (varför heter det så när det menas tåg, bussar, taxi och flyg till vart som helst i världen?)

Nå... i alla fall. Man kan söka om att få ett bidrag för inskaffning av bil - det är alltså inte en domkraft som några i min omgivning så vitsigt påstår (bilstöd).

Jag har fått det stödet två gånger tidigare. Den första domkraften**** fick jag 90, den andra 2002 och nu 9 år senare har jag alltså fått en domkraft till.

Det har sina fördelar att vara handikappad ;o)

    Nu ska jag inte långranda mig något mer utan låta er förhoppningsvis glädjas med mig åt min gård :o)

Jag citerar en vän till en vän:

"Jag bor så fint att jag är avundsjuk på mig själv"

Baj dö vej: jag ska delta i ICA-kurirens stora novelltävling som har temat: Nyckeln.

Om någon annan skulle vara intresserad så kan ni läsa om det här:

http://www.icakuriren.se/Spela-Tavla/Tavlingar/Novelltavling-2011/

Hejsan svejsan å kramar till den som vill ha - man kan få dem från den man vill ha dem ifrån - hälsa bara från mig så är det klappat och klart ;o)

     *  = Jätteglad

   **  = Rabatten

 ***   = Altanen

****  = Bilstöd

Tillbaka till startsidan

http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/