Senaste inläggen

Av Helena Börjesdotter - Tisdag 9 jan 13:54

Jag tänkte väl egentligen inte säga nåt om #meetoo mer än just mee too, men jag känner att jag vill berätta ändå.

Jag har en sån knasig och ambivalent inställning till hela tjottaballongen, liksom hela rörelsen och motrörelser, angrepp och motangrepp på nånting som jag egentligen sällan har uppfattat och förstått som ett problem för min egen del.
Det i sig är väldigt konstigt eftersom jag har upplevt massor av kladd, sexualisering och regelrätt våldtäkt, men det är väl först nu som jag förstår att jag inte förtjänade allt det där. Hur konstigt det nu än låter har jag alltid trott att jag fick skylla mig själv för att jag utmanade alla de där männen, omedvetet eller medvetet.

Jag har sannerligen inte varit guds bästa barn, nej verkligen inte. Jag har levt ett ganska turbulent liv och gjort saker som jag verkligen inte kan stå för idag och det är kanske därför jag har känt att jag bara fick gilla läget och ta emot det som riktades mot mig.

Redan som ganska ung, i tidiga tonåren drogs män till att tafsa och försöka lägra mig. Jag fick höra att jag var så sexig. Jag fattade absolut ingenting, för jag var ju mobbad och folk tyckte jag var äcklig på grund av mitt exem. Trots att det kändes konstigt och ganska dåligt blev jag väl ändå rätt smickrad, att nån INTE tyckte jag var äcklig. Så småningom insåg jag ju att de inte alls gillade mig som person, bara min kropp.

Efter 9:an blev jag helt plötsligt ”populär” bland männen. Var jag än befann mig så var det uppmärksamhet på min kropp, från män i olika åldrar. En klapp på rumpan, ett kläm på brösten, sliskiga ord i örat och ligg.
Jag tror själv, att eftersom jag inte var populär som person när jag växte upp, så sög jag i mig uppmärksamheten och kände mig attraktiv och viktig. Innerst inne, mådde jag aldrig bra ändå.
Jag gick på dans och var väldigt uppskattad på dansgolvet och kände mig lite som balens drottning, eftersom jag alltid fick höra vad bra jag var på att dansa. Sen att jag fick lite kroppskontakt och de allra, allra flesta män jag dansade med tryckte lite extra här och där och jag kände mig uppskattad.

Jag trodde verkligen att det var uppriktig beundran. Det gör jag inte längre, jag förstår ju att det dom beundrade var en kropp och det hade egentligen kunnat vara vilken kropp som helst.
Några undantag fanns det, men få. De förhållanden jag har haft har alla startat exakt likadant. Dans- sex-förhållanden. Nåt förhållande har startat via internet istället för dans, men det är den enda skillnaden. Dom jag har haft relativt långvariga förhållanden med, har nog faktiskt tyckt om mig för den jag var, men sex var en stor del.
Jag visste ju inget annat sätt att vara och trodde det var så det gick till, att använda sexualitet som verktyg.

Men jag började känna en fadd diffus smak i munnen av allt det där och många gånger kände jag mig lortig efter ett one night, fast jag inte visste varför.
Jag låg ju inte med vem som helst utan jag kunde välja, jag hade många att välja på.
Jag fick tidigt i livet ”tilltalsnamnet”: Hora. Inte för att jag låg med vem som helst, utan för att jag faktiskt INTE gjorde det. De som avundsjukt, bittert eller vad som, inte fick till det, startade ryktet och idag är jag så ambivalent till det där att jag nog är böjd att hålla med dom. Hur sjukt är det?
Troligen om jag varit man, hade jag bara varit en cool erövrare med kraft.
Jag skäms idag över hur jag varit, men tycker samtidigt synd om mitt unga jag för att ha fått en sån skev bild av hur livet ska se ut.
Jag kan än idag inte KÄNNA att jag blivit våldtagen, för att det var väl bara en ”kul” grej liksom. Trots att situationen och mannen var helt sjuk. Jag fick skjuts hem från en dans en gång och under kvällen hade jag känt mig illamående och kräksjuk, jag var på väg att få magsjuka. Jag var helt nykter, men kunde inte åka hem för nån annan körde.
Den här killen hade spanat på mig en tid och tog chansen nu när jag inte orkade protestera, så han och hans polare körde hem mig och han stannade och polarna for. Där var jag med magsjuka och en egentligen helt främmande man i min säng. Jag spydde som en gris och mådde så där dåligt man gör när man har magsjuka. Han ville ligga med mig och jag var för trött och sjuk för att säga ifrån och han fullföljde det hela och åkte hem dagen efter.
Inte då och inte nu känner jag på nåt sätt att det var en kränkning, en regelrätt våldtäkt, även om jag VET att det är så, känns det inte så. Jag har levt på ett sätt så att en sån grej inte blev en grej, utan nåt ” knäppt ” att prata om med kompisar.

Jag minns att jag flera gånger sagt till närstående vänner att jag var trött på att vara ett sexobjekt och längtade efter att nån skulle tycka om det mig som fanns på insidan. Att bara få vara trygg och älskad.
Nu är och har jag aldrig varit en lätt person att vara med, jag har mina sjukdomar och egenheter som gör att det stormar rätt bra i mitt liv, men det har varit några ändå som velat leva med mig, velat försöka. Det är jag själv som inte har klarat av det och gått vidare. Idag vet jag varför, men sörjer att det blev så.

Nu lever jag ensam och har gjort i 16 år, jag är singel och är okej med det. I kölvattnet av #meetoo pratas det ju nästan i alla kretsar om det här, på det ena eller andra sättet och mamma och jag är inga undantag. Tro't eller ej, men min mamma och jag har inga förbjudna ämnen, inga tabun att inte prata om, vi pratar om allt. Häromdan pratade vi just om detta med våldtäkten och jag sa: ” Idag är jag så jävla glad att vara gammal och osexig, så du anar inte ”.
Nånstans kanske jag längtar efter sällskap, men vill inte närma mig nån annan, för att jag inte längre klarar av att vara sexig och ” en jävel i sängen ” och vet inget annat sätt att få nån att tycka om mig.
Det är ju rätt sorgligt egentligen, att jag nånstans innerst inne vill vänta tills sex inte är förväntat innan jag kan tänka mig ett förhållande igen, om nånsin.
Jag är rätt ensam och skulle tycka det vore skönt att ha en väldigt nära vän hos mig, gärna en kvinna. Att sova med, att kramas med, att göra saker med, att gå hand i hand med, att prata med över morgonkaffet, att gå långa promenader med. Allt detta drömde jag om när jag växte upp och gör fortfarande ett halvsekel senare. Det är bara det att sex och sexualisering kom emellan och att ingen fanns som kunde ta ur mig den villfarelsen och visa att jag dög, om jag så var nerstoppad i en kartong. Att JAG, som person är värd att älskas.
Det knepiga är ju att jag genom åren har haft många relationer med kompisar och blivit omtyckt just precis för den jag är, men i kontakten med män har det bara blivit fel.


Jag dömer inte de här männen, inte ens han som kunde bortse från spyor, inte de enskilda individerna, jag dömer ut ett samhälle, en kultur, ett klimat, ett sätt att vara som har funnits länge och som nog ingen mår bra i och som väldigt få har kunnat stoppa. Det har ju givetvis funnits de som förstått och inte varit lika naiva som jag, män som har varit fantastiska och respektfulla, men som dragits med av trycket på hur man ska vara som man och inte vågat stå emot, inte klarat av att säga ifrån. Grupptryck känner vi väl alla igen, mer eller mindre?
Vi kvinnor har en lång historia bakom oss där vi fått kämpa och kämpar för att få samma rättigheter och bli jämställda med männen, men så har det också funnits överdrifter och kampen har dragits lite för långt och för högljutt så effekten har blivit den motsatta. Vi har blivit ”rödstrumpor”, ”batikhäxor” och ”feministsvin”. Det FINNS de kvinnor som vill byta plats med männen och vara jordens härskarinnor, att låta alla män få lida, så som vi gjort, men då anser jag att vi inte är bättre alls – då är vi väl inte jämställda? Jag tycker synd om de män som är helt oskyldiga och som idag får stå till svars för alla de som betett sig som svin genom seklerna. Det FINNS män som är respektfulla och som aldrig skulle kunna tänka sig att förgripa sig på någon, men som ändå får stå till svars för vad andra gör och har gjort i ”alla tider”. Jag tycker också synd om de kvinnor som känner en sån vanmakt och ilska att de helt vill förinta alla män som nånsin levt, helst vill, så att säga ”vända på steken”.


Jag tycker #meetoo är bra, men vi får akta oss så att vi inte utsätter folk som är helt oskyldiga, vi får också kanske sätta oss ner och samtala, alltså prata med varandra istället för att hata på nätet.
Såklart måste vi ta fram alla beteenden som inte är okej och givetvis döma dom som är skyldiga, men vi måste också vara överens om VAD som är okej och vad som inte är det.
I alla samtal måste man förstå vad motparten menar för att sen kunna diskutera vidare, vi måste förstå att vi menar samma sak, annars blir det bara missförstånd hela tiden.
Om jag vill ta en kort paus, menar jag kanske 2 timmar, medans min samtalspartner menar 10 minuter, vi måste alltså bestämma gemensamt vad vi menar med kort, annars kan vi aldrig förstå varandra.
Vi måste också, tror jag, börja tidigt med barnen att förändra mönster och beteenden. Vi som vuxna måste visa hur det ska gå till. Som exempel ska vi aldrig tvinga barnen att krama gamla moster Asta eller sitta i farbror Bertils knä om barnet inte vill, vi ska aldrig aldrig säga att det är gulligt när lille Olle våldpussar lilla Saga, vi måste bestämt tala om att det inte är okej. Vi kanske även till Saga kan säga: ”kolla en traktor!” och till Olle: ” Se så fin blomman är!”, vi kanske kan låta Olle vara med och baka bullar och Saga meka i garaget. Vi ska sluta att ha tjejkläder bara i rosa och killkläder bara med superhjältar på, leksaker till Olle är bilar, superhjältekostymer, svärd och svart, medans Sagas leksaker bara är hushållsprylar, smink och dockor.
Varför kan inte allt bara få vara kläder och leksaker, vem som lekar med dom spelar väl ingen roll.
Vi delar ju redan som nyfödda upp människor och fortsätter med det tills dom dör, hur ska vi då kunna kräva att unga pojkar och flickor ska begripa att det inte är okej? Och än mindre gamla gubbar som redan är förstenade i mönster sedan födseln.
Vad vi KAN göra och BÖR göra är att försöka komma överens om vad som är okej och inte, vart gränserna ska gå, om vi så måste göra det via lagen. Om vi klarar av att hantera #meetoo utan att skapa mer hat, så kanske vi synliggör var gränserna går och hur vi ska gå vidare. Att det faktiskt får konsekvenser när man inte håller sig till det som är överenskommet och att alla hjälps åt att säga ifrån, men också att vi talar om det som är bra.

#letsbeealltogether

  

ANNONS
Av Helena Börjesdotter - 31 december 2017 14:04

Här ligger jag på soffan i dagar och känner mig ledsen och övergiven. Jag har ingen att fira nyår med och ingen kommer för att hälsa på, knappt nån ringer eller skriver och undrar hur jag mår.
Men, så läser jag ett inlägg av en person som är allt annat än fysiskt ensam – 11 barn och en partner - och känner sig ” trött, sliten, ledsen, uppgiven, hopplös och besviken” ändå.
Hur livet kan te sig och hur känslorna liksom lever sitt eget liv. Man kan vara fysiskt ensam, men inte känna sig ensam, man kan vara fysiskt omringad av människor, men ändå vara ledsen. Det är inte hur det ser ut omkring oss som definierar känslorna, det är vårt eget inre. Inget vi ofta kan styra över, men vi kan försöka i alla fall.
Jag fick en liten knuff av att läsa den här personens berättelse och kanske var det det som behövdes för att jag känslomässigt skulle sluta tycka synd om mig själv igen. Jag vet att jag kan roa mig själv, jag har massor med saker att pyssla med: snickra, göra smycken, skapa i lera, handarbeta, teckna, måla , fota och skriva som exempel. Jag är rätt okej på allt detta, men när lusten inte infinner sig är allt tråkigt och ingenting passar.
Jag tror i och för sig inte att det är helt nyttigt att aldrig vara ledsen, att alltid sträva efter att vara nöjd och glad, vi har väl känslor av en anledning, tänker jag.
Om jag aldrig är ledsen, lär jag inte heller kunna vara jätteglad, om jag aldrig blir arg över orättvisor, som exempel, lär jag aldrig bli nöjd med det jag har.
Det är så himla lätt, särskilt idag med allt ytligt positivt och lyckligt som postas på nätet, att tro att alla andra är lyckligare och jag är den enda som har det så här. Fast så är det ju inte. Jag postar numera också bara positiva saker på sociala medier, för ingen gillar bittra inlägg om ensamhet och det är ju gilla man är ute efter eller hur? Gilla i den bemärkelse att man får känna sig bekräftad, man tror att det innebär att man är bra på något sätt, men tänk över hur mycket tankemöda du själv lägger ner på varje lajk du gör – inte mycket eftertanke , eller hur?
Jag är inte ute på sociala medier så mycket nuförtiden, för taket är både så himla högt och så himla lågt därute och jag orkar inte med kontrasterna, det hårda tonläget, de hemska nyheterna och egoismen. Jag håller mig mycket för mig själv och då man inte syns i medierna, glöms man bort.
Nu har jag tack och lov slutat att definiera mig själv på vad som lajkas och inte, jag definierar mig själv för den jag är, även om det inte uppskattas av alla och jag är mer ensam än jag har lust till.
Det är nog lite lika IRL som på nätet, syns inte – finns inte.
Jag kan heller inte förvänta mig att andra ska höra av sig och vilja vara med mig, det är inte mitt beslut. Jag kan och vill inte ha något ingen vill ge frivilligt.
Jag har börjat en resa där jag har bestämt att jag ska leva mitt liv och göra sånt jag mår bra av, jag har sagt till mig själv att alla känslor är okej – gräv bara inte ner dig i dom för länge.
Det är okej att känna sig ensam, det är okej att ha tråkigt, det är okej att vara ledsen, det är okej att inte ha lust, det är inte roligt nej, men det är okej.
Mitt liv ska inte bero på om andra finns i min närhet eller om de hör av sig, mitt liv ska kunna funka ändå.
Under storhelgerna är det lite extra jobbigt att vara ensam, för så många samlas med vänner och familj då, vilket jag inte gör (förutom med mamma, som jag för övrigt är väldigt tacksam över) och då känns det lite extra i hjärtat, men snart är helgerna över och jag kanske kan ta mig ut för att åka lite skidor, kanske 2018 kommer bli det året jag klarar av att ta mig ut på promenader eller cykelturer helt på egen hand, kanske kommer 2018 bli det året då jag den mesta tiden inte känner mig ensam, även om jag är det.
När den värsta ledsamheten har lagt sig, ska jag ta itu med mitt igen och gå tillbaka till att leva för min egen skull, allt annat är bonus.
Just nu är jag inte riktigt där än, men när dagarna bli ljusare vardagen tar vid, så kanske den där jävlar-anamma-Nena kommer fram igen och jag klarar ett år till.

Gott nytt år på er oavsett vilket känsloläge ni har! <3

ANNONS
Av Helena Börjesdotter - 26 december 2017 23:57

För lite sedan låg jag hemma på soffan och tyckte synd om mig själv för att jag var ensam och hade tråkigt, så jag bestämde mig för att lägga mig i sängen och kolla på nåt streamat. Ni vet hur det är när man har så där jävla tråkigt att ingenting passar – hela jävla streamingvärlden hade inte ett enda bra program, så jag bara klickade på nåt och sa högt: ”Fuck you, jag tar det här då!”
Det var en film som heter ”Hemligheten” eller ”The Secret” och det var en massa framgångsrika människor som pratade om den där jävla ”hemligheten”. Hemligheten var att man kunde få det man tänker på och innerst inne hoppas på, om man bara på riktigt kan tro på att man förtjänar det. Man måste tänka som att man redan hade det man önskade, man skulle dagdrömma som att det var på riktigt – TRO på det!
”Ja, men ELLER HUR!” , det som gått så jävla klockrent förut – typ.
Jag fortsatte dock att glo och lyssna på dessa entreprenörer, läkare, psykologer, idrottsmän, rika jävla golfproffs etc. De pratade om ”lagen om attraktion”, universum ger tillbaka det den får av en.
Fokuserar man hela tiden på vad man INTE vill ha, så får man det.
”Jaha, men jag tänker ju hela jävla tiden på vad jag önskar... eller?”
De pratade om hur idrottsfolk använder projektion för att få det resultat de vill ha. Det enklaste exemplet är väl om en fotbollsspelare tänker på hur hon sätter bollen i krysset så klarar hon det, men om hon fokuserar på att INTE träffa målvakten, så kommer hon garanterat att göra just det – träffa målvakten.

Tänk inte på ett ÄPPLE!


Vad tänkte ni på?


Ju mer de pratade och förklarade hur det fungerar desto mer kom jag på att det nog är så och jag har kommit på massor av exempel.
Det som jag i hela mitt liv har varit rädd för är att vara ensam, att få sitta ensam de flesta dagar utan en familj som vill eller kan vara med mig och vad har hänt? Jo exakt det.
Jag har fokuserat så mycket på mina sjukdomar och vad har hänt? Jag får fler och de jag redan har blir värre!
Jag kan ta ett exempel när det faktiskt varit tvärtom, när jag önskat något så in i bänken hett att det blev av.
Jag fick så lov att flytta från mitt hem på grund av ekonomin och hamnade i en lägenhet där jag absolut inte trivdes, jag tog mig inte ur min lägenhet utan jag låg på soffan i nästan 2 år, men så bestämde jag mig i alla fall för att ställa mig i kö på ett par lägenheter. Just exakt den lägenhet jag ville ha var en trea och jag hade inte råd med mer än en tvåa, så jag köade på husen på var sida om den. Därefter satt jag i flera månader varje dag och dagdrömde om hur jag skulle göra rabatter i trädgården, att jag skulle ha en hammock på en altan och bärbuskar, att mitt barnbarn skulle ta mig i handen och säga:” kom farmor, vi går på lekparken”. Jag drömde om hur jag skulle inreda med saker jag tycker om och bjuda mitt barnbarn på glass och jordgubbar. Jag såg framför mig henne som kanske 5 år. Under just den perioden kunde jag inte träffa mitt barnbarn av olika anledningar och visste inte om det nånsin skulle bli så, men jag drömde om det. Alltså jag föreställde mig henne i mitt nya hem, där hon ville vara med farmor och vi hade det jättemysigt.
Efter ett antal månader, kom min son hem till mig med mitt barnbarn för första gången och jag fick krama henne och älska henne.
Sen helt plötsligt kom ett brev från min hyresvärd om att en lägenhet var ledig och det var exakt den lägenheten jag önskade. Det var ju en trea, så jag ringde dit och sa att de måste ha blivit nåt fel för jag sökte en tvåa, men det var helt rätt. De hade byggt en vägg för, så att ett av rummen i den lägenheten nu hörde till grannens så att de fick en fyra.
Jag gick ner och satte mig på baksidan lägenheten och kände in atmosfären och kände att jag ville bo där. Det var som ett mirakel.
Jag har nu en altan med en hammock på där mitt barnbarn gungat och där hon har tagit min hand och sagt: ”Jag vill gå till lekparken fajmoj!”. När hon sist var här var vi på lekparken och hon ville inte åka hem, hon ville ”bo med fajmoj” , inte för att hon inte vill hem, men hon älskar sin fajmoj.
Jag fick exakt det jag ville och drömde om, bara lite tidigare än jag tänkt mig. Hon är 2 år och 4 månader nu.
Jag har fler mindre exempel som jag tar en annan gång, men i vardagen påminner jag mig om mitt tankesätt, att jag inte ska tänka INTE, jag ska drömma om det jag vill ha.
Jag tänker försöka drömma om härliga sommardagar med hela min familj här hos mig, mina barnbarn och deras föräldrar, alla mina barn och min fru. Min fru ska jag drömma om, hon som tycker att jag är intressant, hon som inte bryr sig särskilt mycket om vad hon äter, bara hon får vara med mig, en som tycker om att pyssla om mig och klarar sig helt på egna ben, men tycker det är roligare och mysigare att sitta med mig och prata om universums mysterier och som tar mig i handen och säger: ”Kom Nena, så tar vi en promenad”, min fru som älskar mig just för att jag är den jag är och inget annat, min fru som har längtat efter en som mig, min fru som håller mig i handen och är lika lycklig som jag när mina barnbarn, lortiga och våta efter badet ropar :”Farmormor – vi vill ha din hemmagjorda glass nu!”
Och jag tittar på henne och bara älskar så det gör ont.


DET ska jag drömma om!

Vad ska NI drömma om?

Av Helena Börjesdotter - 25 september 2017 10:59

Jag föddes sjuk, har alltid varit sjuk och kommer alltid vara sjuk. Massor med olika sorters sjuk, jag har typ 13 olika diagnoser på kroniska sjukdomar eller tillstånd, både i kroppen och i psyket. Det har gjort att jag pendlat mycket i måendet i kropp och själ. Jag har under perioder, alla olika långa, mått jättebra, trots att jag ändå varit allvarligt sjuk under tiden. Efter 21 års ålder har jag som längst mått bra i ca 2 år, sen har det blivit en nedåtspiral och jag har mått sämre i alla mina sjukdomar, för allt hänger ju ihop, sen har dalarna varat olika länge också.


Efter att min pappa dog 2011, så blev det en kana rätt ner i helvetet, det berodde inte bara på att han dog, det vara andra saker som hände som spelade en stor roll också. Jag förlorade mitt handikappbidrag och hade därför inte råd att bo kvar på mitt älskade Nore, utan fick så lov att flytta. Samtidigt så blev jag ensam efter att sista ungen flyttade ut, efter att ha levt för mina barn i över 25 år. Jag var singel och mina vänner fanns på annat håll. Jag hamnade i en lägenhet jag inte alls trivdes med, den största anledningen till det vara att den låg på andra våningen och jag hade en lång trapp att gå upp och ner för.

Första sommaren jag bodde där, ramlade jag och skadade mig. Den vänstra foten och det högra knät och blev tvungen att stanna inne i den där lägenheten under flera månader, hoppandes på två kryckor. Att använda kryckor gjorde att inflamationerna i axlarna och händerna slets upp igen och så var karusellen igång. Depressionen kom som ett brev på posten när den fungerade som den skulle. Jag började tröstäta och gick upp i vikt, som mest 105 kilo. Det i sin tur gjorde det ju ännu mer svårt att både andas och röra mig och psyket blev bara sämre och sämre tills jag kände att jag inte orkade mer och ville bara bort.
Jag hamnade på hispan helt enkelt, vilket egentligen inte gjorde att jag mådde bättre, om det kan ni läsa här.
Jag hade usel ekonomi som sjukpensionär och så extremt matallergisk och hade ett matkonto som var betydligt högre än de flestas.
Eftersom jag har så många problem så behöver jag stöd av olika sorter: hemtjänst, boendestöd, samtalskontakt mm.
Under den här tiden funkade inte nånting av det särskilt bra. Psyk i Ljusdal lades ner, kommunen kunde inte hålla ordning på sin hemtjänst och boendestöd gjordes om efter ännu ett chefsbyte. Mitt i alltihopa fick jag kämpa som ett djur för mina rättigheter också. Jag kände mig som en liten lort när personalen i hemtjänsten kunde komma hem till mig och säga att det vara värsta passet på veckan när de var tvungen att jobba hos mig. På grund av en processkedja som inte fungerade alls så fick jag inte den hjälp jag behövde och fick dessutom höra att det vara så fruktansvärt att vara hos mig och jag krympte till mindre än en liten lort.


Under samma tid kom nånting som kallades SIP (samlad individuell plan) där landsting och kommun ska se till att alla insatser fungerar som det är sagt. Man träffas med "kunden" (jag) och "kunden" får välja vilka som ska vara med på mötet och där får alla berörda samma information på samma gång. Jag och min syster hade pratat om nåt liknande i många år, att det skulle vara så bra att ha nån sorts "spindel i nätet" så att jag själv inte skulle behöva hålla i alla trådar och det lät ju väldigt lovande.
Under de där mötena, ett per år, bestämdes många kloka saker och lösningar på diverse insatser. Jag tyckte det kändes så bra att jag nu skulle kunna slappna av och kanske få den hjälp jag behövde utan att behöva slåss och bråka för det. Det gick inte så himla bra med det. Det lovades stort och allt lät så himla bra där och då, men i praktiken sket det sig alldeles, för inom den kommunala hemtjänsten var det fortfarande kaos och istället för att ge mig det dom lovat, fick jag nåt helt annat. 

Det är en sån lång historia att jag inte orkar skriva den och ingen orkar förmodligen läsa den heller.
MEN, det gjorde att jag föll så långt ner i måendet, som jag aldrig varit tidigare och ville verkligen inte leva längre. 
Det var som ett stort svart hål.

Dessutom var det få som verkligen orkade finnas för mig under de här åren, några få tappra själar som jag är så tacksam för att jag aldrig nånsin kan återgälda det. "I nöden prövas vännen" heter det ju och det blev inte många kvar i nöden.
De flesta drog sig undan när jag behövde dom som mest. Jag jobbar än idag på att försöka komma över det.
På våren 2015 gjorde jag inget annat, förutom att andas, än att fundera på vilket sätt jag skulle ta livet av mig på.
Bäst var nog att ställa sig framför tåget, så jag inte skulle fega ur och ångra mig.


Men då tyckte nog någon att det inte var min tid än, för då hände en massa saker som skulle förändra mitt liv ännu en gång, men åt rätt håll.


Jag väntade barnbarn, jag fick en psykmedicin som faktiskt funkade, jag fick ännu en dignos: diabets typ 2, jag bytte den kommunala hemtjänsten mot ett privat alternativ, jag hade en kontaktperson via LSS, boendestöd började funka som det skulle och livet började vända. På grund av diabetesen ändrade jag kosthållning och jag började gå ner i vikt, jag bestämde mig för att söka en ny lägenhet på backen och nu har jag firat 2 år utan depression.
Jag har under dessa två år flyttat och det har varit så roligt att få bygga och fixa här hemma, jag har en underbar liten tös som "vill vara med fajmoj", jag väntar ett till barnbarn och ska bli mormor och livet lunkar på, helt normalt, som åt vem som helst - nästan.


Jag är lite rädd eftersom det nu gått två år och det är det längsta jag mått bra sen jag fick min första depression vid 21, efter solsken kommer alltid regn, men kanske ska jag spräcka nåt sorts rekord nu, kanske det är min tur att ha det bra, kanske jag får vila lite i att må bra i nåt år till, kanske kanske stannar det så för resten av mitt liv. Man kan ju alltid hoppas.
Just nu är jag ganska trött efter att ha mått bra i två år och därmed gjort en massa saker, resor, hemmaprojekt, friluftsliv tillsammans med med dom jag tycker om och älskar.
Kanske det inte är nån fara på taket, kanske är det bara så att jag behöver vila ett tag och sen mår jag bra igen.
Kanske är det helt normalt att vara så här trött när det blir höst, efter en flytt, fler människor att älska, efter en sommar med bad, semester, begravning och en massa hemmasnickerier och fix.
Jag vet inte, för jag vet inte vad som är normalt, jag har faktiskt ingen aning om det. Men 25 kilo lättare och ingen diabetes, en psykmedicin som funkar, bra rutiner med bra insatser, bättre ekonomi och snart två små barnbarn kanske håller det onda borta. Det är bara att hålla tummarna, vila och gissa på att det går bra den här gången.






Tillbaka till startsidan






Av Helena Börjesdotter - 13 september 2014 15:44

Har av påkommen anledning (bland annat val) funderat rätt mycket ett tag på hur vi människor fungerar i olika situationer och hur vi agerar utifrån empati och solidaritet eller bristen av.

I dessa valtider ser jag hur vänskaper förstörs och bekantskaper slutar att vara bekantskaper, men betraktar annat också som inte har med valet att göra och ser samma tendenser lite överallt av olika orsaker.
Jag ser också band som stärks och nya band skapas, hur andra former av sammanhållning och gemenskap bildas.
En svår, men också en hoppfull tid.

Jag utgår ifrån mig själv och går vidare därifrån. Jag har själv blivit "obekant" med gamla bekanta på grund av åsikter och jag har förlorat några som kunnat vara vänner, som har varit vänner, men som sållat bort mig - förmodligen av samma anledning som jag haft: man orkar inte käbbla hur mycket som helst. Jag har också fått nya bekanta för att vi tycker lika och att vi bryr oss om varandra, även om vi inte känner varandra så väl.

Jag tycker att man ska bry sig om varandra, dela med sig av det man har och det behöver inte vara ekonomiskt på något sätt, det kan vara ens tid eller kärlek som exempel, men det kan vara nåt som kostar pengar eller är pengar också. Man lyssnar när någon inte mår så bra eller när någon mår bra och någon lyssnar på en själv när man inte är lycklig längre. Ett givande och tagande alltså.
Ömsesidigt intresse kan man kanske kallla det eller ett likvärdigt behov av varandra.
Jag kan ta som exempel mig och min mamma, vi hjälper varandra med olika saker, det som den ene inte kan eller har tillgång till har den andre och så byter vi liksom - till bådas lycka.
Ett annat exempel är mina vänner, vi träffs kanske inte så ofta, men vi hör av oss till varandra i sorg och glädje och hjälps åt med att orka leva livet. Ibland hörs vi ofta och under vissa tider ganska sällan, men vi kan alltid lita på att den andre finns! Man har tillit till varandra, även om åsikter och förmågor ser olika ut. Att någon under några år behöver mer och i andra perioder i livet behöver mindre, det ingår.

Det kan också vara att jag önskar att de i Danderyd eller i Borlänge ska ha det bra, likväl som i Pakistan eller USA, för jag tror att vi alla påverkar varandra på det ena eller andra sättet och att vi har ett ömsesidigt behov, även om alla inte inser det.

Och så finns det andra... de man aldrig vet var man har och som nästan aldrig finns. De som inte har ett behov av en eller som rent av tycker förskräckligt illa om en. En del står en nära, andra finns i periferin.
Det kan, som nu i valtider, handla om ifall någon tänker på mig när de röstar eller om de hatar mig och mitt liv och därför röstar på några som kommer göra livet svårare för mig.
Det kan vara minst lika jobbigt vare sig det är de som står en nära eller folk i tjottahejti, geografiskt eller känslomässigt.
Ont kan det göra i alla fall.

Jag ser nu, efter en rätt lång tid här på jorden, hur folk med tiden förändras och hur de flesta faktiskt med åren blir mildare och liksom snällare, men också det motsatta. Folk som blir egotrippade, elaka och bittra.
Vad det beror på är jag i alla fall inte folk att sia om, i en del fall kan jag räkna ut det, men hos en del är det gåtor.

Har man växt upp i en miljö där empati och solidaritet fått råda, där omgivningarna hjälpts åt såsom jag tycker man ska hjälpas åt och man tycker ens barndom har varit fantastisk och ändå går och blir en människa som tänker mest på sig själv är svårt att förstå tycker jag. Men det är så många saker som avgör vilka egenskaper och beteenden vi har och kommer få.

Jag tycker att man ska finnas för varandra och visa ett intresse för andra, för vips så har du kanske det behovet själv.
Själv har jag i omgångar genom livet både behövt få och kunnat ge. På senare år har jag tyvärr haft ett större behov av att få än jag har kunnat ge och det verkar vara svårt för en del att klara av, att orka med det och slutar intressera sig eller slutar höra av sig. Ja det må ju vara var och ens rätt att välja vem man vill ha kontakt med, men nog känns det när människor struntar i en när man är som mest utsatt.

Jag har nyligen fått ett exempel till ur livet om hur människor kan ändra sig till det bättre och det är fantastiskt att se. Det jag har lite svårt att begripa är att man själv måste hamna i en situation för att begripa att den är jobbig.
Jag vet att man givetvis aldrig kan till fullo förstå hur det till exempel är att ha förlorat en älskad innan man faktsikt gjort det, men man ska väl ändå kunna förstå att det är svårt? Man borde kunna förstå att man själv kan bli drabbad vilket ögonblick som helst och därför ha förståelse, även om man inte förstår.

Jag sörjer över de förlorade, levande som döda, men går vidare med mitt liv och försöker se att framtiden kanske ger något annat som är bra, somligt går aldrig att ersätta, medan annat kanske blir minst lika bra eller bättre.

Jag hoppas på en bra framtid, för mig och för alla de jag älskar och tycker om!
Jag hoppas faktiskt också på en bra framtid för alla de jag inte känner, alla de som jag känt, men tappat kontakten med och de jag känner som jag inte tycker om!


Om jag trots allt kastar ur mig nåt i frustration, så är det just beroende på frustration. Jag är i sådant stort behov av andras välvilja och hjälp och när den välviljan och intresset försvinner eller faktiskt tas ifrån mig, så kan jag bli klumpig och säga dumma saker. Frustrationen måste få komma ut någonstans, jag ber om ursäkt för det. Däremot kan jag lova att jag aldrig säger eller gör saker för att jag vill andra ont, hur ledsen och trängd jag än känner mig.

I morrn tänker jag rösta och jag tänker rösta på det jag tror är det bästa för alla. I morrn tänker jag också fortsätta leva mitt liv med de resurser jag har och tänker inte bry mig om att tigga från någon som ändå inte vill dela med sig, av sin tid eller sina resurser. I morrn tänker jag fortsätta kämpa för att alla ska få ha det bra oavsett hur deras liv ser ut.
I morrn tänker jag fortsätta att försöka bli en bättre människa.

Kärlek!

  



Tillbaka till startsidan http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/

Av Helena Börjesdotter - 8 juli 2013 19:50

    

Från några dagar före midsommar till någon dag efter helgen så har jag upplevt kärlek i många av dess former och varianter. Det är otroligt fantastiskt att det kan samlas så mycket kärlek av olika slag under några få korta dagar i ens liv. Det är inte mycket som förundrar mig nuförtiden, men detta har gjort mig förundrad – och lycklig.

Mitt liv har kantats, eller rättare sagt styrts mest av krångel faktiskt – ända sen jag föddes. Sjukdomar, mobbning, brustna förhållande, sjukdomar, lite mer mobbning och sjukdom och så lägger vi på lite fattigdom på det. Men... jag är en i grunden extremt positiv själ och har gått igenom allt som blivit mig givet i livet med högburet huvud och en sjujäkla vilja att leva.
När min pappa dog i februari 2011 tog dock min ork slut och jag brakade sönder och samman. Det ena dråpslaget efter det andra kom och det vara faktsiskt många gånger jag funderade på om det var värt alltihopa, men jag tackar gudarna för min styrka att aldrig ge upp – hur mörkt det än är.

Min ekonomi blev knaper av olika anledningar så jag fick ta det näst svåraste beslutet i livet – att flytta från mitt älskade Nore (det svåraste var att flytta ifrån mina barn för 12 år sen). Jag fick känna på hur det var att vara nästan hemlös, att inte ha NÅN koll på tillvaron – det var svårt ska jag säga. Men... så fick jag äntligen flytta in i min nya lägenhet och började så smått planera hur det skulle bli. Vi byggde och snickrade, målade och möblerade. Om jag inte haft alla mina älskade vänner och släktingar hade det inte gått. Allt blev så himla fint.
Men jag tappade sugen i alla fall – det är ett område med mycket barn och många olika människor och jag behövde lugn och ro, så jag ville fly bort, men sansade mig och bestämde att ”det spelar ingen roll var man bor, man måste ändå lära sig att leva” som min kloka och älskade vän Susanne Larsson en gång sagt. Det var ett klokt beslut av mig – för sen har det på nåt sätt vänt och trots både det ena och det andra missödet så kan inget rubba min lycka.

Det var bestämt innan att jag skulle ta min älskade Hubbe (husvagnen) och åka upp över midsommarhelgen och hälsa på min bror med familj i Sveg, så dagarna innan gick åt till att förbereda allt som förberedas måste. Under tiden så byggde min andra bror ett nytt altangolv till mig och en liten shopingresa till Sundsvall var planerad – den resan fick dock ställas in för mig på grund av att jag inte orkar hur mycket som helst, men jag lånade ut bilen till min vän och hennes mamma så de i alla fall skulle få åka och det blev de så glada över - och jag över att kunna hjälpa. Win-win med andra ord.

Min yngste son hade förärat mig ett besök innan för att hjälpa till med altanbygget. Vi fick ställa in bygget på grund av regnet, men mamma fick i alla fall rå om sin son ett tag. På onsdagen kom min dotter hem och vi hade en helkväll på den nya altanen med TP och massor av skratt.

Torsdagen gick väl inte sådär hundra bra, allting tog sådan himla tid, så Jacob däruppe i Sveg som längtat efter faster, hann somna innan jag dök upp. Mamman tog dock upp honom så vi fick träffas och något så hjärtevärmande får man ju leta efter. Han hade hela dagen ”svâdâ” i faster sin och skulle ge mig en ”putt” när jag kom och leendet han hela tiden hade på sitt ansikte när han tittade på mig var oslagbart.

Under midsommarhelgen var det olika aktiviteter som bjöds i Sveg, bland annat cruising, vattenskotertävling, massor med pussar av en liten kille som fick sova hos faster i Hubbe och var överlycklig över det - och trevliga människor runt omkring.

Min familj där uppe i Sveg är inte av blodsband, men kärleken låter sig inte styras av sådant - älskar man någon så gör man det oavsett genetiskt material. Att bara få finnas och bli älskad precis som den man är, är en gåva som man inte slänger bort i en handvändning. Jag var oerhört lycklig då och passade på att njuta så det nästan gjorde ont.

Av en ren impuls så tog jag Hubbe med mig på söndagen och for upp till hemlig ort i närheten av Hede. Jag skulle på dejt! Inte heller det skitvanligt, så allt såg lovande ut. Jag passade på att hälsa på mina älskade rocksöner en sväng också, träffade en kär vän på ICA och sen fick jag uppleva den fysiska kärleken också – inte helt fel det heller. Något vi alla behöver lite då och då.
Dessutom bjöd himlen på ett skådespel utan dess like på söndagskvällen, vilket renderade i en extremt lycklig Nena.

Måndag for jag till vackra Långå för att hälsa på, men hamnade på akuten i Hede.
Ja men... jag klev väl snett och stukade foten rejält, slog upp det andra knät och fick sy 12 stygn. Men kärlek igen... min vän och hennes man hjälpte mig genom dagen och ordnade så jag kom till Sveg där min syster och svåger hämtade mig.
Mitt hjärta fylldes än en gång av ogrumlad kärlek.
På tisdagen kom min mamma och hjälpte sin stackars handikappade dotter . Hon är guld värd min 78-åriga mor!

Att man kan få älska så mycket är fantastiskt!

Den där misstron då?

Ja den är helt i onödan – jag är en snäll och vänlig själ som i de allra flesta fall tänker mer på de jag älskar än på mig själv. Jag finner större lycka i att få ge än att ta emot – även om det givetvis också är bra. Jag har aldrig medvetet skadat en annan varelse, att sådant i alla fall förekommit skyller jag stenhårt på att jag är människa och verkligen ingen perfekt sådan.
Om jag bara får chansen, så kan jag vara en trogen vän för ett helt liv, men har kommit så långt i livet ändå, att jag inte står ut med vad som helst för att vara det. Ge och ta kallas det - tror jag.

Nåja – intrycket är en bestående lycka i alla fall – trots misstro och missöden.
Jag är så lycklig över att orka leva igen och att orka ta för mig av det som bjuds på livets bord att jag liksom skiter i resten.

Eftersom jag fick avbryta min oplanerade semester i Hede och inte hann med alla dem som jag ville träffa så ska jag försöka ta mig upp igen innan sommaren är slut – om livet vill.

Ps: Lycka är små stunder i livet – bestäm dig för att de stunderna ska få styra ditt liv, istället för de eländiga.
DS


Krönikan på orginalplatsen:
http://hedeinfo.se/index.php/kronikor/610-karlek-i-alla-mojliga-och-omojliga-former-plus-lite-misstro-och-missoden


                                                 

                                                         Lite bilder från midsommaren

                                                                            


                         


  



Tillbaka till startsidan
http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/


Av Helena Börjesdotter - 9 juni 2013 14:45

Efter att ha flyttat den 1:a maj så har det byggts, snickrats och målats. Jag har skördat lite tulpaner från Nore (mitt gamla hem) och pyntat med. Temat på allt är svart-vitt, så även blommorna ute  :)

Jag har inte orkat blogga på evigheter eftersom jag har varit så sjuk, men nu verkar livet återkomma och jag kanske orkar skriva lite nu och då - vi får se.
Jag har så förbenat många projekt som ska göras här på mitt nya hem så det är inte sant :) Roligt är det, men jag har inte orken som förr, så det får bli lite pö om pö.
Nästa vecka ska det bli ett trädäck där mina utemöbler står och så ska jag göra en pergola och en spalje som en del av blommorna från Nore ska få växa på. Återkommer med mer bilder och info sen.



                                                                                           



Tillbaka till startsidan
http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/

Av Helena Börjesdotter - 3 januari 2013 17:41

Hej därute!

Jag möblerar om i mitt liv och kommer prioritera lite annorlunda hädanefter. Bloggen är som vanligt inte så frekvent uppdaterad, men sådant är mitt liv - orkar jag inte, så orkar jag inte.
Jag vill mer än vad jag orkar, men hoppas ändå på att mina 5 minuter om dagen i friska luften ska göra att jag kommer att få mer energi och lust.


Kramar från Mig

  


Tillbaka till startsidan

http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/

Nena, dä ä ja dä.


Jomenvisst. Nu är jag här...alltså just här och ingen annanstans.

För att klargöra det hela citerar jag Fem myror är fler än fyra elefanter:

"där är där, där man inte är, här är här, där man är"

Annorlunda
men ändå en helt ovanlig människa...

Vad jag skrivit

Kategorier

Bildrar

                                                      

                
                           
 

 

Vem där?

Arkiv

Länkar

Sök i bloggen

Många Fler Bildrar


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se