Senaste inläggen

Av Helena Börjesdotter - 13 september 2014 15:44

Har av påkommen anledning (bland annat val) funderat rätt mycket ett tag på hur vi människor fungerar i olika situationer och hur vi agerar utifrån empati och solidaritet eller bristen av.

I dessa valtider ser jag hur vänskaper förstörs och bekantskaper slutar att vara bekantskaper, men betraktar annat också som inte har med valet att göra och ser samma tendenser lite överallt av olika orsaker.
Jag ser också band som stärks och nya band skapas, hur andra former av sammanhållning och gemenskap bildas.
En svår, men också en hoppfull tid.

Jag utgår ifrån mig själv och går vidare därifrån. Jag har själv blivit "obekant" med gamla bekanta på grund av åsikter och jag har förlorat några som kunnat vara vänner, som har varit vänner, men som sållat bort mig - förmodligen av samma anledning som jag haft: man orkar inte käbbla hur mycket som helst. Jag har också fått nya bekanta för att vi tycker lika och att vi bryr oss om varandra, även om vi inte känner varandra så väl.

Jag tycker att man ska bry sig om varandra, dela med sig av det man har och det behöver inte vara ekonomiskt på något sätt, det kan vara ens tid eller kärlek som exempel, men det kan vara nåt som kostar pengar eller är pengar också. Man lyssnar när någon inte mår så bra eller när någon mår bra och någon lyssnar på en själv när man inte är lycklig längre. Ett givande och tagande alltså.
Ömsesidigt intresse kan man kanske kallla det eller ett likvärdigt behov av varandra.
Jag kan ta som exempel mig och min mamma, vi hjälper varandra med olika saker, det som den ene inte kan eller har tillgång till har den andre och så byter vi liksom - till bådas lycka.
Ett annat exempel är mina vänner, vi träffs kanske inte så ofta, men vi hör av oss till varandra i sorg och glädje och hjälps åt med att orka leva livet. Ibland hörs vi ofta och under vissa tider ganska sällan, men vi kan alltid lita på att den andre finns! Man har tillit till varandra, även om åsikter och förmågor ser olika ut. Att någon under några år behöver mer och i andra perioder i livet behöver mindre, det ingår.

Det kan också vara att jag önskar att de i Danderyd eller i Borlänge ska ha det bra, likväl som i Pakistan eller USA, för jag tror att vi alla påverkar varandra på det ena eller andra sättet och att vi har ett ömsesidigt behov, även om alla inte inser det.

Och så finns det andra... de man aldrig vet var man har och som nästan aldrig finns. De som inte har ett behov av en eller som rent av tycker förskräckligt illa om en. En del står en nära, andra finns i periferin.
Det kan, som nu i valtider, handla om ifall någon tänker på mig när de röstar eller om de hatar mig och mitt liv och därför röstar på några som kommer göra livet svårare för mig.
Det kan vara minst lika jobbigt vare sig det är de som står en nära eller folk i tjottahejti, geografiskt eller känslomässigt.
Ont kan det göra i alla fall.

Jag ser nu, efter en rätt lång tid här på jorden, hur folk med tiden förändras och hur de flesta faktiskt med åren blir mildare och liksom snällare, men också det motsatta. Folk som blir egotrippade, elaka och bittra.
Vad det beror på är jag i alla fall inte folk att sia om, i en del fall kan jag räkna ut det, men hos en del är det gåtor.

Har man växt upp i en miljö där empati och solidaritet fått råda, där omgivningarna hjälpts åt såsom jag tycker man ska hjälpas åt och man tycker ens barndom har varit fantastisk och ändå går och blir en människa som tänker mest på sig själv är svårt att förstå tycker jag. Men det är så många saker som avgör vilka egenskaper och beteenden vi har och kommer få.

Jag tycker att man ska finnas för varandra och visa ett intresse för andra, för vips så har du kanske det behovet själv.
Själv har jag i omgångar genom livet både behövt få och kunnat ge. På senare år har jag tyvärr haft ett större behov av att få än jag har kunnat ge och det verkar vara svårt för en del att klara av, att orka med det och slutar intressera sig eller slutar höra av sig. Ja det må ju vara var och ens rätt att välja vem man vill ha kontakt med, men nog känns det när människor struntar i en när man är som mest utsatt.

Jag har nyligen fått ett exempel till ur livet om hur människor kan ändra sig till det bättre och det är fantastiskt att se. Det jag har lite svårt att begripa är att man själv måste hamna i en situation för att begripa att den är jobbig.
Jag vet att man givetvis aldrig kan till fullo förstå hur det till exempel är att ha förlorat en älskad innan man faktsikt gjort det, men man ska väl ändå kunna förstå att det är svårt? Man borde kunna förstå att man själv kan bli drabbad vilket ögonblick som helst och därför ha förståelse, även om man inte förstår.

Jag sörjer över de förlorade, levande som döda, men går vidare med mitt liv och försöker se att framtiden kanske ger något annat som är bra, somligt går aldrig att ersätta, medan annat kanske blir minst lika bra eller bättre.

Jag hoppas på en bra framtid, för mig och för alla de jag älskar och tycker om!
Jag hoppas faktiskt också på en bra framtid för alla de jag inte känner, alla de som jag känt, men tappat kontakten med och de jag känner som jag inte tycker om!


Om jag trots allt kastar ur mig nåt i frustration, så är det just beroende på frustration. Jag är i sådant stort behov av andras välvilja och hjälp och när den välviljan och intresset försvinner eller faktiskt tas ifrån mig, så kan jag bli klumpig och säga dumma saker. Frustrationen måste få komma ut någonstans, jag ber om ursäkt för det. Däremot kan jag lova att jag aldrig säger eller gör saker för att jag vill andra ont, hur ledsen och trängd jag än känner mig.

I morrn tänker jag rösta och jag tänker rösta på det jag tror är det bästa för alla. I morrn tänker jag också fortsätta leva mitt liv med de resurser jag har och tänker inte bry mig om att tigga från någon som ändå inte vill dela med sig, av sin tid eller sina resurser. I morrn tänker jag fortsätta kämpa för att alla ska få ha det bra oavsett hur deras liv ser ut.
I morrn tänker jag fortsätta att försöka bli en bättre människa.

Kärlek!

  



Tillbaka till startsidan http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/

ANNONS
Av Helena Börjesdotter - 8 juli 2013 19:50

    

Från några dagar före midsommar till någon dag efter helgen så har jag upplevt kärlek i många av dess former och varianter. Det är otroligt fantastiskt att det kan samlas så mycket kärlek av olika slag under några få korta dagar i ens liv. Det är inte mycket som förundrar mig nuförtiden, men detta har gjort mig förundrad – och lycklig.

Mitt liv har kantats, eller rättare sagt styrts mest av krångel faktiskt – ända sen jag föddes. Sjukdomar, mobbning, brustna förhållande, sjukdomar, lite mer mobbning och sjukdom och så lägger vi på lite fattigdom på det. Men... jag är en i grunden extremt positiv själ och har gått igenom allt som blivit mig givet i livet med högburet huvud och en sjujäkla vilja att leva.
När min pappa dog i februari 2011 tog dock min ork slut och jag brakade sönder och samman. Det ena dråpslaget efter det andra kom och det vara faktsiskt många gånger jag funderade på om det var värt alltihopa, men jag tackar gudarna för min styrka att aldrig ge upp – hur mörkt det än är.

Min ekonomi blev knaper av olika anledningar så jag fick ta det näst svåraste beslutet i livet – att flytta från mitt älskade Nore (det svåraste var att flytta ifrån mina barn för 12 år sen). Jag fick känna på hur det var att vara nästan hemlös, att inte ha NÅN koll på tillvaron – det var svårt ska jag säga. Men... så fick jag äntligen flytta in i min nya lägenhet och började så smått planera hur det skulle bli. Vi byggde och snickrade, målade och möblerade. Om jag inte haft alla mina älskade vänner och släktingar hade det inte gått. Allt blev så himla fint.
Men jag tappade sugen i alla fall – det är ett område med mycket barn och många olika människor och jag behövde lugn och ro, så jag ville fly bort, men sansade mig och bestämde att ”det spelar ingen roll var man bor, man måste ändå lära sig att leva” som min kloka och älskade vän Susanne Larsson en gång sagt. Det var ett klokt beslut av mig – för sen har det på nåt sätt vänt och trots både det ena och det andra missödet så kan inget rubba min lycka.

Det var bestämt innan att jag skulle ta min älskade Hubbe (husvagnen) och åka upp över midsommarhelgen och hälsa på min bror med familj i Sveg, så dagarna innan gick åt till att förbereda allt som förberedas måste. Under tiden så byggde min andra bror ett nytt altangolv till mig och en liten shopingresa till Sundsvall var planerad – den resan fick dock ställas in för mig på grund av att jag inte orkar hur mycket som helst, men jag lånade ut bilen till min vän och hennes mamma så de i alla fall skulle få åka och det blev de så glada över - och jag över att kunna hjälpa. Win-win med andra ord.

Min yngste son hade förärat mig ett besök innan för att hjälpa till med altanbygget. Vi fick ställa in bygget på grund av regnet, men mamma fick i alla fall rå om sin son ett tag. På onsdagen kom min dotter hem och vi hade en helkväll på den nya altanen med TP och massor av skratt.

Torsdagen gick väl inte sådär hundra bra, allting tog sådan himla tid, så Jacob däruppe i Sveg som längtat efter faster, hann somna innan jag dök upp. Mamman tog dock upp honom så vi fick träffas och något så hjärtevärmande får man ju leta efter. Han hade hela dagen ”svâdâ” i faster sin och skulle ge mig en ”putt” när jag kom och leendet han hela tiden hade på sitt ansikte när han tittade på mig var oslagbart.

Under midsommarhelgen var det olika aktiviteter som bjöds i Sveg, bland annat cruising, vattenskotertävling, massor med pussar av en liten kille som fick sova hos faster i Hubbe och var överlycklig över det - och trevliga människor runt omkring.

Min familj där uppe i Sveg är inte av blodsband, men kärleken låter sig inte styras av sådant - älskar man någon så gör man det oavsett genetiskt material. Att bara få finnas och bli älskad precis som den man är, är en gåva som man inte slänger bort i en handvändning. Jag var oerhört lycklig då och passade på att njuta så det nästan gjorde ont.

Av en ren impuls så tog jag Hubbe med mig på söndagen och for upp till hemlig ort i närheten av Hede. Jag skulle på dejt! Inte heller det skitvanligt, så allt såg lovande ut. Jag passade på att hälsa på mina älskade rocksöner en sväng också, träffade en kär vän på ICA och sen fick jag uppleva den fysiska kärleken också – inte helt fel det heller. Något vi alla behöver lite då och då.
Dessutom bjöd himlen på ett skådespel utan dess like på söndagskvällen, vilket renderade i en extremt lycklig Nena.

Måndag for jag till vackra Långå för att hälsa på, men hamnade på akuten i Hede.
Ja men... jag klev väl snett och stukade foten rejält, slog upp det andra knät och fick sy 12 stygn. Men kärlek igen... min vän och hennes man hjälpte mig genom dagen och ordnade så jag kom till Sveg där min syster och svåger hämtade mig.
Mitt hjärta fylldes än en gång av ogrumlad kärlek.
På tisdagen kom min mamma och hjälpte sin stackars handikappade dotter . Hon är guld värd min 78-åriga mor!

Att man kan få älska så mycket är fantastiskt!

Den där misstron då?

Ja den är helt i onödan – jag är en snäll och vänlig själ som i de allra flesta fall tänker mer på de jag älskar än på mig själv. Jag finner större lycka i att få ge än att ta emot – även om det givetvis också är bra. Jag har aldrig medvetet skadat en annan varelse, att sådant i alla fall förekommit skyller jag stenhårt på att jag är människa och verkligen ingen perfekt sådan.
Om jag bara får chansen, så kan jag vara en trogen vän för ett helt liv, men har kommit så långt i livet ändå, att jag inte står ut med vad som helst för att vara det. Ge och ta kallas det - tror jag.

Nåja – intrycket är en bestående lycka i alla fall – trots misstro och missöden.
Jag är så lycklig över att orka leva igen och att orka ta för mig av det som bjuds på livets bord att jag liksom skiter i resten.

Eftersom jag fick avbryta min oplanerade semester i Hede och inte hann med alla dem som jag ville träffa så ska jag försöka ta mig upp igen innan sommaren är slut – om livet vill.

Ps: Lycka är små stunder i livet – bestäm dig för att de stunderna ska få styra ditt liv, istället för de eländiga.
DS


Krönikan på orginalplatsen:
http://hedeinfo.se/index.php/kronikor/610-karlek-i-alla-mojliga-och-omojliga-former-plus-lite-misstro-och-missoden


                                                 

                                                         Lite bilder från midsommaren

                                                                            


                         


  



Tillbaka till startsidan
http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/


ANNONS
Av Helena Börjesdotter - 9 juni 2013 14:45

Efter att ha flyttat den 1:a maj så har det byggts, snickrats och målats. Jag har skördat lite tulpaner från Nore (mitt gamla hem) och pyntat med. Temat på allt är svart-vitt, så även blommorna ute  :)

Jag har inte orkat blogga på evigheter eftersom jag har varit så sjuk, men nu verkar livet återkomma och jag kanske orkar skriva lite nu och då - vi får se.
Jag har så förbenat många projekt som ska göras här på mitt nya hem så det är inte sant :) Roligt är det, men jag har inte orken som förr, så det får bli lite pö om pö.
Nästa vecka ska det bli ett trädäck där mina utemöbler står och så ska jag göra en pergola och en spalje som en del av blommorna från Nore ska få växa på. Återkommer med mer bilder och info sen.



                                                                                           



Tillbaka till startsidan
http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/

Av Helena Börjesdotter - 3 januari 2013 17:41

Hej därute!

Jag möblerar om i mitt liv och kommer prioritera lite annorlunda hädanefter. Bloggen är som vanligt inte så frekvent uppdaterad, men sådant är mitt liv - orkar jag inte, så orkar jag inte.
Jag vill mer än vad jag orkar, men hoppas ändå på att mina 5 minuter om dagen i friska luften ska göra att jag kommer att få mer energi och lust.


Kramar från Mig

  


Tillbaka till startsidan

http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/

Av Helena Börjesdotter - 3 januari 2013 17:30

2013- 01-03
Det här visade sig vara ett projekt som var alltför stressigt, men det har lett till andra foto"jobb", men för att inte belamra min blogg med tusen bilder (för det är det skrivna jag vill ha fram) så har jag flyttat flera "fotogrejjer" till januari 2011.
Så om någon vill se mina foton så är det bara att gå in i arkivet och söka :)         


När jag får klar min hemsida kommer jag att kunna samla allt på samma ställe, på ett betydligt enklare sätt :) Under 2013 hoppas jag få klart "Nenas Universum" som min hemsida kommer heta :)
Då hoppas jag att ni vill kika in och att lättare kunna följa mig.
Jag återkommer när det är dags.


Kram till alla därute
                                    


2012-09-23 13:00

Ramlade över en blogg idag och den bloggen är http://fototriss.blogspot.se/ 


Där får man ett tema varje vecka som man ska komponera tre bilder utifrån.
Denna veckas tema är: Uppifrån


Det här kan ju bli skitkul   





Mina bidrag till  Fototriss denna vecka är:






                     

Micke Sofie Fabian Rosemarie Sandra






Tillbaka till startsidan       

 http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/                         

Av Helena Börjesdotter - 3 januari 2013 00:02

Jag ville göra något annorlunda inför den här julen och tänkte nåt positivt och kärleksfullt och kom på den här idén:

Var och en som firade jul tillsammans hos oss, fick i förväg säga en god egenskap om de andra. Det sammanställde jag och gjorde hjärtan av, klippte ut och laminerade.


När vi så träffades på julaftonen så läste jag upp alla orden och så fick var och en skriva dessa på en lista, vem av oss det nu passade, man fick skriva alla ord på alla inklusive oss själva. Sedan klippte jag ut var och ens ruta så att det kom att stå allt vad tex. Min syster hade skrivit om mig, eller tvärtom. Det blev sju stycken lappar till var och en. Dessa laminerade jag och satte ihop med hjärtat. Det sista hjälpte Sandra mig med.


Vid middagen, så drog jag ett hjärta ur ett kuvert och läste vad det stod på det och så pratade vi lite om just den personen och vad den betytt och betyder. Det blev både tårar och skratt. Vi hade roligt när vi skrev om varandra, vi hade roligt när vi läste och vi grät när vi läste och ALLA blev rörda och tacksamma :)
Det blev ett uppskattat projekt  ♥

 
 
 
 
              
          
   
 
 
 
Tillbaka till startsidan

Av Helena Börjesdotter - 14 november 2012 11:14


 

Krönika på orginalplatsen http://www.hedeinfo.se

2012.


Hon sticker den grova kanylen rakt in i det onda, sprutar in den grumliga substansen och trycker efteråt till med en trasa för att blodet inte skall rinna ner över min rygg, jag tror det är för att slippa städa undan efteråt. Jag sitter där i min plågoandes våld, helt stilla, men jag vill kasta mig undan och skrika högt i vånda.

- Nu ska vi inte överdriva... det är många ställen kvar, säger hon och skrattar högt och en aning

tyranniskt.
Om inte smärtan varit nästan outhärdlig och om jag inte känt mig så liten och utlämnad, hade jag nog skrattat med henne – det är ju precis sådant jag själv brukar göra - plåga. Jag brukar använda mig av psyket och förvirra mina offer genom att prata, prata och prata. Om jag hade haft ett offer nu hade jag pratat i det oändliga och skrattat från djupet av mitt hjärta...

- Mowhahaha... och en glimt av ren elakhet hade synts i mina ögon.
I en annan situation och i en annan tid, hade vi nog kompletterat varandra i tortyrens konst, hon och jag.


Hon trycker med bestämda fingrar.

- Åhå, här var det visst ont, men jag måste ju, det vet du, säger hon lent - sen det där skrattet igen.

Jag ser henne inte för hon står bakom min rygg, jag vet inte hur många gånger hon tänker plåga mig, men med tanke på alla markeringar jag har på min kropp, blir det nog väldigt många är jag rädd.

Hon säger att hon inte njuter av att plåga någon – utom de som hon vill hämnas på och jag tänker genast:

Vad i herrans namn kan jag ha gjort henne?

Vi är släkt med varandras släkter och jag undrar om det är något som grott – länge. Undrar om det kan vara jag som får lida för det – kanske hon inte får utlopp för det på något annat sätt. Tankarna virvlar runt i huvudet. Jag börjar känna mig sliten och väldigt, väldigt trött.




1998


Jag satt i ett annat liknande rum - ett litet krypin, möblerat för att man ska känna sig avslappnad, men med tillräckligt antal tingestar för att man ska känna ångesten sippra nedför ryggraden. Bland många andra så var där något de kör långt ner i halsen på en och något som stryper blodflödet och som du domnar bort av och som smärtar, något de kör upp genom näsan, så långt så det nästan nuddar hjärnan.

- Sitt stilla nu! Han lät vresig, verkade stressad och en aning osäker på handen.

Jag tänkte att han bara var ovan och lagd åt det nervösa hållet, för han svettades en aning också.
- Det här har jag nyss fått lära mig, så du får agera försökskanin, sa han och bekräftade mina misstankar.

Nackhåren reste sig när jag såg nålarna han tog fram och tänkte:
Inte ska han väl ändå använda de där? Jag började också svettas, fukten lade sig som en hinna på min kropp och lite hårdhänt torkade han av mig med en handduk.

Han körde in nålarna och vred runt dem, fram och åter, fram och åter – gång på gång på gång.
Jag orkade inte räkna alla, men helt plötsligt reste han sig och lämnade mig där ensam. Han sade bryskt innan:
- Jag kommer tillbaka!

Jag visste inte vad jag skulle tänka, jag vågade inte röra mig eftersom jag inte kunde veta vad som då skulle hända.

Hur lång tid som gick innan han plötsligt och med ett ryck öppnade dörren vet jag inte, men jag riste till och det gick en il av smärta genom kroppen. Jag kände direkt på doften att han under tiden passat på att dricka kaffe och undrade om det var för att han skulle slippa se mitt lidande.


2012


När hon äntligen lägger ner kanylerna och sprutorna och säger åt mig mig att klä på mig igen så flinar hon:
- Du bad själv om det!... mowhahaha haa...



SLUT



Epilog:


Idag, den 2 november, var jag till kära Doktor L för att få enkel behandling med kortisoninjektioner. Jag överdrev rejält i berättelsen och hittade på somligt, men det blev liksom mer spännande så än ett vanligt läkarbesök, tycker jag. Ont gjorde det, som attan, men knappast som att bli torterad skulle jag tro. Hon skrattade gott i vissa situationer - det gjorde hon. Det där om att hämnas var såklart ett skämt även om jag är skeptisk. Något av en tyrann, det är hon nog, men jag bad faktiskt om det själv.


Vi brukar ha roligt på våra möten, även om orsaken inte alltid är så rolig. Svåra allergiska reaktioner, annat kollijox i den stilen eller som nu: muskelfästesinflamationer. Min doktor, hon ligger på topp tre (alltså bland de tre bästa) av alla läkare jag någonsin träffat och det är väldigt många, men under tiden ”tortyren” höll på låg hon stundom under topp hundra.
Varför jag drog in mig själv i plågeriet är ju för att jag babblar och babblar tills folk får ont i öronen. Jag fullkomligt älskar att prata så det har blivit många hål genom tiderna - ni förstår ju varför folk går till doktorn för öronvärk så ofta.


Jag måste säga att min Doktor L (hon är ju givetvis många andras doktor också, men jag vill liksom tro att jag är favoritpatienten, även om hon är lika tyrannisk mot alla andra också) alltså... skämtåsido så är Min Doktor L nog kanske på topp två just nu, för hon är en riktigt stor och äkta pärla bland andra pärlor och grus.


1998 fick jag akupunktur av en sjukgymnast som var rätt ny i gamet. Det gjorde inte ett dugg ont faktiskt, det onda hade jag ju redan. Honom träffade jag många gånger under alla mina vistelser på Åreklinikerna, men just den här gången var den allra första. Jag bara mindes honom sådär apropå liksom. ”Tingesterna” jag nämnde var en vanlig träspatel att kolla halsen med, en blodtrycksmanchett och en lång tops att ta näsprover med – inget värre än så alltså.


Varför Alla Helgon då? Jo för att det är dagarna då väven mellan de ”andra världarna” och vår är som tunnast varje år. Jag blev nog inspirerad av alla helgon, spöken och allt annat som dyker upp just nu och därför blev det lite av en hemsk historia.


Ps: Injektionerna innehåller bedövningsmedel så just i skrivande stund har jag faktiskt inte ont alls på de 33 ställen hon stack mig på.
Ds.



Tillbaka till startsidan

http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/


  

Av Helena Börjesdotter - 9 november 2012 14:39

Släpper en liten förhandstitt på en del av framsidan på min hemsida :)


 

Nena


Tillbaka till startsidan

http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/


Nena, dä ä ja dä.


Jomenvisst. Nu är jag här...alltså just här och ingen annanstans.

För att klargöra det hela citerar jag Fem myror är fler än fyra elefanter:

"där är där, där man inte är, här är här, där man är"

Annorlunda
men ändå en helt ovanlig människa...

Vad jag skrivit

Kategorier

Bildrar

                                                                
                           
 

 

Vem där?

Arkiv

Länkar

Sök i bloggen

Många Fler Bildrar


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se