Kan man vara intelligent men dum i huvudet och tvärtom? Eller om man nu vill säga att man har otur när man tänker, för att vara lite snäll?

JA, det kan man!
Jag anser mig vara rätt så intelligent, men inte så väldans smart och ibland har jag enorm otur när jag tänker. Idag vid en rätt mogen ålder – ungefär sisådär som en apelsin som börjat lukta lite och flugorna kommer dansande – så stoppas väl oturen ibland av visheten, tack och lov.
När jag växte upp var det rätt ofta oturen slog till. Alltså när jag tänkte. Värst var det när hormonerna började komma in i leken. Jag ger mig sjutton på att de alla satte sig i huvudet!

För att kortfattat sammanställa allt detta:
Under uppväxten var jag intelligent, rätt puckad, inte så smart och hade en jädra otur när jag tänkte.

Jag har nämt i förbifarten om en del tokiga saker vi gjorde i den lilla byn, nu tänkte jag gå in lite mer på djupet liksom. Inte för att dumförklara mig själv... utan för att det är rätt roliga saker så här efteråt och jag hade bara otur när jag tänkte ändå, så de så!

Vi hade hört historier om barn som pallade äpplen och det verkade jättespännande, det räknades inte riktigt som stöld, utan mer som bus tyckte vi. Problemet var ju att vi inte hade några äppelträd i Linsell. VAD ska man palla dådå? För palla, det skulle vi. Då kom vi på att vi kunde palla potatis.
Vi grävde upp några ur den ende bondens åker och stack iväg för att mumsa på skörden.
Hur GOTT är det att äta rå potatis med en massa jord på? Inte gott alls faktiskt... riktigt blä om man ska vara ärlig.
Jaha, vad göra? Jo, vi knallar längst upp i byn för där hade de rovor, hade vi hört.Väl där uppe så blev vi väldigt besvikna, inte en rova så långt ögona nådde. Med böjda ryggar och släpande fötter drog vi oss ner mot byn igen och hamnade på en gård lite längre ner och jag insåg vår lycka.
Jaaaaa, de har RABARBER... jättestora rabarber, grova som tallstammar – DE ska vi knycka, eller jag menar palla.
Sagt och gjort, vi bröt – med lite vånda – av de grova stammarna på rabarbern, en efter en tills inget återstod. Vi sprang som galningar därifrån med famnen fulla av timmerstockar tills vi kom i skydd av en gammal skrotbil som stod mitt i byn.
Jess! Vi hade klarat det. Men... man ska ju som sagt ÄTA skörden. En kubik rabarbertimmer? Mjo – alla som brukar skörda rabarber och koka kräm och kompott och diverse vet ju att man gör det med SPÄD rabarber och i början av sommaren. Detta var ju på hösten. Nam na nam nam... Nej!
Vi gnagde och gnagde – det hade nog underlättat en hel del om vi hade haft en flismaskin och sen svalt ner rabarberflisen med vatten, för fy f... vad de var äckliga!
Synden straffar sig själv – har jag hört.

Det fanns en uttorkad liten åfåra i byn och en liten bro ovanför den som logiskt kallades: ”Lillåbrua”

Där under kunde man tjyvröka, snacka hemlisar och annat smått och gott.
Vi kom på den geniala idén att elda med surved under och låta den bolmande röken dölja en fiskelina som vi knutit fast mellan broräckena med vidhängande ölburkar på,. Tanken var att vi skulle skoja till det med turisterna som var på väg mot Lofsdalen. Fnitter och skoj vad det skulle skramla.
Ja, vi hängde upp vår skapelse på räckena, tände elden, som vi täckt med surmossa för att få så mycket rök som möjligt, gnuggade händerna i spänning och väntade på första bilen. Efter en stund i maggnagande spänning hör vi en bil, vi glor på varandra och hoppar lite av förväntan, NU ska det bli skramla av!
Mycket riktigt så kommer det en bil åt vårt håll till, men den stannar! Ve och fasa – vad händer?
Så hör vi en dörr som smäller igen och någon som myndigt säger:
”Helena!”

Nu måste jag ju förklara vart oturen i tänkandet kom in. ”Lillåbrua låg nämligen typ 150 meter ifrån våran gård. Jag antar att pappa både såg röken och kände lukten och kunde gissa sig till vem som var där under... hur han nu kunde gissa det fattar jag dock inte... host
Och igen: synden straffar sig själv!

En äldre tjej i byn hade fått moppe! Å jösses vad avundsjuk jag var. Jag visste att jag nog aldrig skulle komma att få en egen – möjligen ärva brorsans gamla trampmoped – så jag glodde trånande på maskinen. Det var ju ingen Puch eller så, men en moppe likväl. Wow!
Jag skulle ju få tjyvåka på den lovade polar'n så vi förberedde för det brottet – jag var tyvärr en bra bit från 15 så brott var det. Nu var även mina föräldrar väldans hårda på det där med lagar och regler, så det var nog mer det jag tyckte jag bröt mot, än Svea rikes lag.

En dag så skulle mamma och pappa åka till Sveg för några ärenden och jag skulle stanna i byn.

Jaaaaa, jag skulle ju kunna tjyvåka moppe... jälar asså, vad cool jag skulle va.
Vi drällde ute längs landsvägen och jag blev mer och mer sugen, så jag sa till polar'n att NU ville jag åka. Hon hostade och glodde på mig:
”Ja men dina föräldrar åker ju förbi här snart”
”Ja... men om jag skyndar mig så hinner jag innan de kommer”
Mhm – otur när man tänker var det ja.
Jag sätter mig på moppen och glad i hågen drar jag på gas och åker in mot byn – frihetskänslan var enorm... i femtio meter! Det dyker nämligen upp en bil i kurvan...
Ja, jag kan säga att jag fick utegångsförbud i någon dag efter det.

HUR tänkte jag? Det tar ca 20 minuter till Sveg och då lika lång tid hem, lite ärenden att avklara – kanske en 20 minuter till – inalles ca en timme! Jag hade haft – dumjäk... en hel TIMME på mig att tjyvåka om jag bara väntat i fem minuter till. ELLER, åkt på en helt annan väg till exempel! Men som sagt – där slog oturen och förmodligen hormonerna i skallen till igen.
Synden straffar sig själv var det va?

Det finns otaliga fler exempel på sådana här oturssaker och kanske dyker fler små historier upp i framtiden. Under tiden ska jag försöka låta visheten övervinna oturen.

God tur på er!

    
Krönikan på Hedeinfo:
http://www.hedeinfo.se/index.php/kronikor

Tillbaka till startsidan:

http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/

" Fike' " Wetterstrands Café

Jag tänker börja med att skylla ifrån mig. Allt jag nedan kommer att beskriva beror endast och allena på att jag blev knockad blodig i skallen – visserligen i rena olyckshändelser, men dock - av en närstående släkting några gånger i ung ålder. Jag kan se tydligt att det var efter detta som min buslust, idioti och fåfänga utbröt. Buslusten ligger
långt inbäddad i mina gener dessutom, från generationer tillbaka.

Jag svär mig därför fri från ansvar för alla mina här nedan beskrivna gärningar.

Jag har tidigare skrivit om Linsell, den lilla byn där det var så outsägligt tryggt och ännu mer outsägligt tråkigt. Det var EXTREMT tråkigt. Därför... fick man hitta på det roliga själv och detta passade min äventyrliga själ alldeles utmärkt.
Det påstås dessutom – vilket bara är hörsägen och kvalificerat struntprat – att jag var drivande i de flesta projekt.

Jag protesterar!

När vi var små, från 6 år cirka, då stod det bara sådana oskyldiga saker som: röka mossa, bygga kojor, klättra i jättegranar, elda och leka indianer och ”cojbojs”, på agendan. Ja och så leka förstenad, hoppa rep och annat tråkigt förstås.
När man började komma upp i stadiga 9 år, då blev det att röka riktiga cigaretter tills man spydde och sen på´t igen tills man spydde och nästan bränna ner en lada på kuppen, men lära oss att röka – DET skulle vi allt.
Jag säger VI, för jag var ju inte ensam, det var ju givetvis  med någon/några som hittade på allt otyg och jag hängde ju bara på... förstås.

När vi blev en 10-12 kanske, så satte hormonera in i kroppen och började jävlas. Förut hade det varit så lättsamt att cykla, klättra över spännbågarna på ljusnebron, se hur många vi kunde stå på varandra under vattnet i åa, utan att tänka på att alla skulle kunna andas, spela harts hos orginalen i byn och sådana trevliga sysselsättningar. NU blev det
till att börja tänka på hur man såg UT dessutom. Drygt!

Min far kallade det för:

”Gå på byn och kasta håret – perioden”

När vi ännu inte hade fått egna behag så lånade jag och en väninna våra äldre systrars bh:ar, knölade dessa full med dasspapper, klädde oss i deras urringade tröjor, vi hittade inga byxor som stramade åt om våra spinkiga ändor så där
som de skulle göra på den tiden, så vi körde hängröv-stuket. Vi snodde deras dojjor – som förresten var för stora de också. Vi målade fejan full med maskara, läppstift, ögonskugga och rouge och tog oss en varsin handväska av modernt snitt – 70 – tal . Sen knallade vi, så gott det lät sig göras med för stora skor – upp till grabbarna, i prästgår´n, som led av tjejbacillskräck –  och frågade vem de tyckte var snyggast. Nämnas skall att dessa grabbar var ett par år äldre än vi. Grabbarna blev vettskrämda och sprang och gömde sig bakom sin moster, prästen – som hade fullt sjå med att försöka hålla sig för skratt. Båda dessa beteenden berodde antagligen på att vi såg ut som riktiga påskkärringar och de är ju både tjejer och satans otyg. Vi fick i alla fall motvilligt ur grabbarna vem som var snyggast... och det var inte jag.
Jag släpade mig moloken hem, med hängande huvud, platådojjorna skrapandes i gruset, geggan i ansikten något ur läge och ogillade extremt mycket min kompis som kommit på den här galna idén och som dessutom var snyggast.

Under de tidiga tonåren så hände det ju helt plötsligt en massa spännande saker. Alla killar som brukade besöka byn på loven – blev helt plötsligt intressanta av helt andra skäl än att jaga bovar med. Man längtade till loven, när malmöiter, stockholmare, östgötar, närkingar och annat intressant folk skulle förgylla byn.

Den naturliga samlingsplatsen i byn, var ”Fike'”. Där fanns det jukebox, flipperspel, de vuxna kunde ta sig en öl och vi ungdomar en Mer eller Pucko och en mazarin. På den tiden fick man dessutom röka inomhus, så smogen låg tät stundom. En ytterst spännade plats.

Ett påsklov hade det kommit extra många snygga lovgäster och alla dessa samlades ju just, på Fike'.

Det var lördagen i början på lovet, jag var 13, smal som ett spett men villig att fiska för en eventuell fångst från Malmö eller så. Jag och en kamrat knallade iväg mot Fike' , jag sträckte på mig, övade in den rätta sexiga schvungen med höfterna - ungefär som en tandpetare som bara gått av lite grann. Jag övade på min sexiga blick -  som antagligen
gjorde att det bara såg ut som om jag kisade -  kastade det nordiskt fjöliga och   elektriska håret bakåt i den exakt rätta knycken och tog sats.

Jag slängde nonchalant upp dörren, svepte in med höfterna förföriskt vickande  – kastade med håret igen, gled med den beslöjade blicken över alla uppmärksamma ansikten i lokalen. Atmosfären var tjock och spänningen låg i luften... inte
ett ljud hördes. Jag slet ut en stol med ett, i mitt tycke, elegant ryck, placerade den stragtegisk mitt på golvet, vickade ett par gånger till med tandpetaren, log med spretiga tänder mot Malmöiten....

och satte mig... bredvid stolen på golvet!!!

Responsen var verkligen explosionsartad. Alla där inne skrattade sig nästan fördärvade, medan jag med min sexiga
häck, mitt luftiga hår och mitt vacka leende – gracilt tog mig upp från golvet – svepte med oändlig elegans ut ur lokalen med skratten ringandes i öronen för att aldrig mer – detta lov – återkomma!

Krönikan på orginalplatsen hedeinfo.se :
http://www.hedeinfo.se/index.php?option=com_content&task=view&id=1619&Itemid=99999999#JOSC_TOP

Tillbaka till startsidan:

http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/

Året var 1987... Hede.

Jag satt för en stund sedan och lyssnade på "Rötter" av och med Lasse Tenander och jag for med ett svisch exakt 25 år tillbaka i tiden.

Jag har alltid älskat att dansa och när jag hade de små knytena - som jag fött fram, mina barn - varma och underbara i famnen så dansade jag för fulla muggar, dagarna i ända. Vid alla tre tillfällena har det varit en speciell låt som spelats om och om igen på radion och de har blivit "Barnens". Min äldste har "I just call to say I love You", min dotter "Hon har blommor i sitt hår" och min yngste son, just "Rötter"

Kallt så in i hälsefläng! Hela januari och hela februari detta år var det under 40 minusgrader celsius! Jag hade inget körkort, min man jobbade borta och jag hade två små grabbar. MEN det är inte eländet jag minns.

Vi dansade väldigt mycket de där bistra månaderna 1987, pojkarna och jag.

Jocke var liten och mjuk som en bommulstuss, man kunde knyckla i hop honom till ett litet knyte. Jag hängde honom över axeln, hade hans lilla nos vid min hals och skrålade:

 "kom i håg att våååra rööötter, de kommer alltid finnas häääär"  och så dansade vi i timmar.

Jag kan än känna doften av honom - som parfym.

"Rötter" låg på svensktoppen i bara 8 veckor och jag minns vad besviken jag blev när den åkte ut, men som tur var hade jag ju spelat in den på kassett. Den fick dundra på i många fler veckor hemma på Läkargatan i Hede.

Mitt andra barn, född Jocke, men döpt till Joakim, var en liten svarthårig trollunge när han föddes - förmodligen en bortbyting. Sen blev han ett kritvitt yrväder, söt som socker och med en dialekt som kunde smälta solen.

Arg konstant i tre år tror jag, men med många kloka och tänkvärda tankar.

Hans kusin skulle döpas och Jocke undrade varför man döps. Jag började svamla om tro och traditioner.
"En del tror på Jesus som bor i himmelen och andra gör inte det, men vill ändå vara med sin bäbis i kyrkan.... bla bla bla............."

...12 minuter senare...

"Bla bla bla bla...."

"Men mamma, vart har Jesus sina helikoptrar då?"

Jag hade förlorat honom redan efter första meningen.   

Minus 47... jo det var så. Hela januari och hela februari detta år låg temperaturen en bra bit under minus 40 grader celsius. som mest - 47.  Det var långa månader det där - långa och mysiga månader med mina söner

Jocke hade ju blivit 10 månader och en aning stadigare, Johan var 2 år och 8 månader. En härlig tid!

Det är ju inte så att jag vill börja om igen, men ibland längtar man tillbaka till "bättre" tider.

Jag får förmodligen inte dansa med min son idag, men jag blir jätteglad av en kram.
Det blev ju en karl av honom också - en bra karl!

Men mamma minns ett litet knyte som kröp ihop hos sin mor, dansade och delade mina "Rötter"

Tillbaka till startsidan
http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/

Krönikan i orginal finns på:
http://www.hedeinfo.se/index.php?option=com_content&task=view&id=1581&Itemid=1#JOSC_TOP

Tillbaka till startsidan

http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/

Har funderat - medan jag inte skrivit ett dugg. Jag tror jag behåller den här bloggen. Den andra är snyggare, men den här ligger mig varmt om hjärtat.

Nå... jag överför det jag skrivit på den andra bloggen - tillbaka hit igen :)

"Jädra velhöna ", tänker ni.

 "Japp" , säger jag som den naturligaste sak i världen.

Fastän jag varken är våg eller stenbock så velar jag ibland - och hoppas på att alla vet vad en velhöna/velpotta är. Just nu har jag inte koll på om det är dialekt eller svenska.

Jag är alldeles svellu* å ferru**    efter allt stök som varit genom alla helger. DET var i alla fall dialekt. Se översättning nedan.

"Herre Guud", tänker ni kanske, " har människan inte hämtat sig ÄN? "

 "Nope", nästan ropar jag här, jag är alldeles ensam och behöver höra min röst   

Som om jag inte gör det annars då - hör den alltså. Folk påstår att jag pratar alldeles något fruktansvärt, men det anser jag är sk..snack... typ...
Om jag vore jag, skulle jag passa på att vila från min egen röst när jag har chansen.
Så jag tror att jag faktiskt ska passa på och ta den chansen idag.

HA, likt en drogberoende, kommer jag förmodligen att ringa någon för att få prata hål i huvet på denne någon. Jag måste göra minst ETT hål varje dag - annars får jag pratabstinens, eller något annat farligt. Man kan till exempel få:

hälsprång, vrångstrupe, matkastning, vadhållning, armstroke och andra hemska sjukdomar om man inte pratar varje dag.

Ba så ni vet asså...

Ja men... sakteliga, sakteliga hämtar jag mig från alla sjukdomar och glada helger. Det har varit så glatt och trevligt så,  ända från början av augusti, när jag råkade på en liten bacill och fick akuta magproblem. Det var liksom akut lite överallt i magen. I FLERA månader! Jag blev lite trött på att det var problem från liksom alla ändar. Det var väl endast öronen som klarade sig någorlunda - nu sitter ju inte öronen i magen, så det kanske kan vara förklaringen.
Ambulansfärder hit och datortomografier dit, dropp och en utsliten, men ytterst hjälpsam mamma. Och så det vanliga: allergier och astma som trängt några ambulansfärder också.
Förkylningen som jag drog på mig i början av november höll i sig över jul, vilket gjorde min astma en aanings försämrad eller om det var - jädrigt försämrad. På julaftonen fick jag åka in en sväng på akuten för att få hjälp att kunna andas alls.

"Skynda, skynda" väser jag, likt Gunde Svan. "Jag ska ju för sjutton vara tomte snart"

Jodå, efter lite behandling, så uppträdde jag som en ganska långsam och väsande tomte, men ungarna gillade tomten - tror jag. Det är svårt att bedöma, eftersom de efter ett tag slet paketen ur händerna på mig. Det KAN ha varit så att de faktiskt var ganska less på tomten och ville få det hela överstökat aningens kvickare. Jag såg nämligen inget, vilket gjorde att det tog lite tid. Jag hade glasögonen under masken, men de hasade ner och satte sig i höjd med näsborrarna på tomtemasken, vilket gjorde att jag fick så lov att inta en extremt konstig ställning om jag alls skulle kunna läsa på paketen. Förmodligen blev de trötta på det. Jag tror till och med att de vuxna blev lite tvärless, de smugglade undan en stoooor hög med paket och sade att:

"Vi tar de senare, Tomten verkar trött"

Tror fan det. Väsigheten i lungorna, en hermetiskt tillsluten tomtemask, ingen syn, två mössor, lovikavantar, storstövlar och en varm och skön yllerock.
Den klurigheten tål att tänkas på. Men jag tror det var av ren omtanke som de nästan kastade ut Tomten.
Japp, det var det - annars tar min självkänsla stryk om jag tror nåt annat.

Snart kommer en till krönika ut, förresten. Den 25 januari och publiceras först på:

http://www.hedeinfo.se/

Sedan kommer jag lägga ut den här.

Jag visar lite bilder från det glada och trevliga, det andra kan vi skita i.

Puss och kram alla där ute.

*   vimsig, irrande, förvirrad

** vimsig, irrande, förvirrad

Tillbaka till startsidan
http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/

Min andra krönika :o)

DECEMBER 2011 - Advent - en tid av väntan. Många tycker att det är en härlig tid, en del tycker att det är pest och pina, jag hamnar någonstans mitt emellan. Advent börjar ju, som de flesta vet, fyra söndagar före juldagen, den brukar infalla runt den första december, så man har fyra veckor av väntan framför sig. En del tycker att det är på tok för kort tid att vänta, så de lägger till en vecka eller två. Ljusstakar och stjärnor, julgardiner i köket och utegran är på plats i mitten av november. Det är säkert jättemysigt att vänta i 6 veckor istället för bara fyra.

Själv skulle jag kunna krympa väntetiden till cirka ett par dagar, på sin höjd. Jag skulle kunna tända alla fyra ljusen på en gång, skita i julgardinerna och sätta upp en fågelskrämma med en ljusslinga i håret på gården. DET är mys det medan man väntar. Men vad sjutton VÄNTAR vi på då? Är det någon som har någon riktig aning?

·          Jesus födelsedag? Upplysningsvis skedde den för cirka 2000 år sedan, lite väl sent att vänta på den nu - den stackars Maria skulle nog vara dödligt less på att vara gravid annars.
·          Tomten? Upplysningsvis kryllar det av tomtar, så man kanske skulle säga att man väntar på hela släkten Tomte, om det nu kommer någon alls.
·          Julklappar? Självklart, om man nu kommer få några, vill säga.
·          Julmat? Köttbullar, prinskorv, grisfötter, lutfisk och sill? En del äter kinamat, så vi säger: mja, på den frågan, som en del dessutom får klara sig på mjölk, lite tomtegröt på tub och halvgammal limpa.
·          Att väntan ska vara över och vardagen åter tar vid? Jadå, det förekommer rätt ymnigt.
·          Resan till Gran Canaria och grisfest? Japp, om man inte gillar snö och har en massa pengar så.
·          Att umgås med släkt och vänner och ha en attans mysig helg? Jodå, om man har några.

Min väntan går under den sista kategorin. Att få se glittret i ögonen på barnen när klapparna kommer fram, att se julgranen glimma, att känna doften av nejlikor och dopp i grytan, att se alla kära och nära ta på sig de finaste kläder de har, helst så mycket rött som möjligt då förstås och alla ljusen som brinner så vackert. Alla ljus ja, som riskerar att bränna ner hela huset om man inte passar på barnen - som springer runt i ren tristess och av sockerkickar av stora mått i den lååånga väntan på Tomten. Överförfriskade vuxna som viftar extremt onödigt mycket med armarna när de ska försöka VISA vad dom säger när folk inte längre HÖR vad de sluddrar fram. Men det kan ju vara riktigt vackert med en STOR brasa till jul också.

I år går MIN väntan i kärlekens tecken – alla barnen kommer hem, nja... inte riktigt ALLA, det skulle bli attans så trångt här hemma med uppskattningsvis ett par miljarder barn. MINA barn kommer hem till mig och firar jul i år. DET är vad JAG väntar på. Det spelar ingen roll att alla är på tok för gamla för att kallas barn, de är mina barn i alla fall. Jag började vänta på det redan första veckan i november och jag som inte alls gillar när folk tjyvstartar med att vänta. Pytts... jag har ju gôrtjyvstartat i år. Inte ett enda stjärna eller stake är på plats, ingen utegran, inga julklappar inköpta, inga kakor bakade, MEN jag tokväntar i alla fall. Jag väntar på kärleken!

Vad vi nu än väntar på i advent och när vi nu än startar advent så hoppas jag att - när väntan är över - det blev så som vi önskade och att det var värt att vänta på. Ha en lycklig advent!

http://www.hedeinfo.se/index.php?option=com_content&task=view&id=1539&Itemid=1#JOSC_TOP

Den finns också på min nya blogg:

http://boerjesdotter.blogspot.com/

Tillbaka till startsidan:
http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/

Kommer flytta över allt från den här bloggen till min nya. Så är det någon som läser den här bloggen, varsågod, jag har ändå inte hunnit överföra allt.
Ni kan redan nu kolla in min nya blogg - som på intet sätt är fardigdesignad, den kan se lite olika ut från gång till gång, men det finns nåt att läsa i alla fall :)

Bland annat ett något mer positivt inlägg om juldepp, med bilder på våran "vackra" julgran :o)

Så... välkommen till:

http://boerjesdotter.blogspot.com/

Stress och ångest inför julen är jag nog inte ensam om att känna, men för de flesta utmynnar det inte i en

deppression – det har det gjort hos mig. Jag har ju, som jag talat om tidigare, Bipolär sjukdom typ II.

Jag tänker inte gå in på vad som kännetecknar en klinisk deppression, för jag kommer skriva mycket nog ändå.

Att försöka förklara min mardröm utan at ta bort glädjen hos de som njuter av advent, julskyltning, bakning, matlagning och myspys, städning, julklappsinköp, lucia, godiskokning, och sluträkningar av alla dess slag är inte så lätt.
Att känna att man ska hinna med allt detta, fastän man knappt orkar åka och handla mat är som sagt – en mardröm.

Jag VILL kunna njuta, jag VILL kunna känna förväntan och glädje, men det går bara inte.

Jag drömmer äkta mardrömmar på nätterna om att handla på extrapris i konkurrens av tusentals andra – folk river och sliter sakerna ur händerna på mig. Jag drömmer om pengar som blåser bort i vinden och att jag får springa efter dom tills jag stupar. Jag håller god min i alla drömmar – ett tag... tills sammanbrottet kommer och jag måste skaka mina vänner eller släktingar, för att de ska förstå att jag inte orkar. Jag drömmer om att hinna med att vara kärleksfull med alla mina nya ”släktingar” men klarar knappt av att le.
Jag drömmer sådana drömmar varenda natt och vaknar flera gånger per natt av att hjärtat bankar som en
stånghammare.

Vissa nätter sover jag inte alls, som sistlidna fredagsnatt - inte en minut förrän klockan tio på lördagen. Jag, mamma och min syster skulle åka och myshandla i Hudiksvall, knata runt och kolla in julklappar till de små
barnbarnen, men fick ställa in för jag orkade inte.

Troliga orsaker till varför det blev så är:

• Jag gillar inte att shoppa överhuvudtaget.

• Myshandla julklappar utan en krona i plånboken är inte mysigt alls.

• Kliva upp klockan åtta på morgonen – när jag normalt sett aldrig somnar före tre...

• Jag var rädd för mardrömmarna.

Jag kan ju inte svära på att det var därför jag inte sov, men sannorlikheten är extremt stor – antar jag...

Att jag blir stressad i december, det är jag van vid, det har jag varit sen jag bildade egen familj vid 18 års ålder.

Allt som man skulle göra på DEN tiden, uj uj uj... jag vill inte ens tänka på det.
Jag hade en bild av hur julen skulle vara, allt skulle vara tokstädat, glimrande och tokmysigt och barnen skulle tindra med ögonen.

Blev det så NÅGON jul? Svaret är: Ja

EN gång.

En gång när jag hade fått pengar, och då menar jag massor med pengar – i min värld.

20 000 kronor. Jag tänkte:

”Nu ska barnen få allt de önskar sig”

Jag drämde i med en teve och video till yngste sonen, en stoor snowboard till den äldre och en CD-spelare och några skivor till dottern.

Den julen firade vi helgen – för extrem ovanlighets skull – hemma hos oss. Vi myste med gröt, fika, en promenad.

Sen så klädde jag mig i dunjacka (för jag har märkt att alla tomtar toksvettas), en alldeles för liten tomtemask och stövlar och delade ut julklapparna och barnen gjorde lite stora ögon, utom den äldre, som redan hade räknat ut vad han skulle få –  på grund av formen på paketet - men  min dotter utbrister i alla fall:

”Det här är den BÄSTA jul jag har varit med om”

Jag vet inte riktigt om det berodde på julklapparna - den snygga, men svettiga tomten - myspyset eller att vi faktiskt firade en jul tillsammans bara vi i familjen. Det spelar dock ingen roll, det var en BRA jul, även för mig, fastän jag fick gnaga på dåligt kokta grisfötter.

Men ungarna har väl aldrig – eller jag ska säga sönerna – tyckt särskilt mycket om julen heller. Yngste sonen formligen hatade december, för då kom storplastsäckarna och en galen mamma fram.

Allt skulle vara perfekt. Sen åkte vi bort och firade jul! Man kan fundera på logiken i det!
Barnen mina fick sitta och titta på när kusinerna fick massor med julklappar. Jag hade liksom inga pengar att köpa julklappar för. Fick de några så fick de nödvändiga saker som: vantar och skor. De fick alltid en varsin film också. Vi i syskonskaran hade bestämt att vi inte skulle ge varandras barn julklappar och heller inga till de vuxna, för det
hade - främst jag inte råd med. Detta resulterade i att pojkarna knappt fick några julklappar alls.
Dottern fick ifrån släktingarna på hennes pappas sida och mina syskonbarn fick av alla möjliga och minst 4-5 stycken av varje.
Det gjorde ONT i mitt hjärta, men vad skulle jag göra?

Julmaten var inget som någon av oss gillade särskilt mycket – förutom grisfötterna som jag älskade. Knäck och julmust var väl det som hägrade. Jag var allergisk och ungarna laggran*
Alla jular såg exakt likadana ut hemma hos min mor och far, där vi nästan alltid firat jul. För min traditionsbundna dotter var det en trygghet och hon har tyckt om det, men för mig blev det inte så kul. Men man fick gilla läget och försöka vara glad för att inte ”förstöra” för de andra.

Några jular har jag tyvärr ”förstört” på grund av att jag har svarat ärligt på direkta frågor om hur allt känns och om det var mysigt och så vidare. Jag är nämligen inte så bra på att ljuga vid direkta frågor. Jag klarar ibland av att vara tyst och inget säga, men frågar man får man ett ärligt svar och det är inte alltid så populärt – speciellt inte under jul.

Alla SKA vara glada och lyckliga då!

Stämningen för de andra har varit som bortblåst och jag har fått sitta i skamvrån och höra på när de andra tyckt att jag skulle vara ”tvungen att lära mig att anpassa mig”.

Hur jag än gjorde så blev det fel åt någon. Jag valde att hålla truten för då blev i alla fall bara jag drabbad.

Jag har haft ”julångest” i många år, det har börjat redan i oktober när de första tomtarna och julgranskulorna börjat säljas i affärerna. Jag och min syster har varje år, suttit och tuggat om samma saker ända fram till jul.

Jättemysigt... inte.

Att jag är så anti mot att det ska tjuvstartas med julen är för att det triggar i gång min ångest, lite mer för
varje år som går, eftersom allt tenderar att starta tidigare och tidigare och hålla på längre och längre.
Jag ÄR cynisk och menar att handeln styr oss, om de bakar saffranssemlor till Lucia så köper vi ju dem, om de börjar sälja adventsstakar i början av november, så köper vi ju dem. Att vi firar Halloween i tre veckor, fastän ingen vet riktigt varför, beror också på att handeln vill dra ut på det så att de får sälja så mycket som möjligt.

Nåja, i år får jag i alla fall ha alla mina tre barn till jul, vi kommer att vara många som ska fira en annorlunda, sorgsen, men förhoppningsvis, bra jul.

I min självömkan här på Nore, har jag i protest, satt upp ljusstakar och stjärnor för att jag ska kunna lätta lite på samvetet.

Ifjol pyntade jag inte ett dugg, varken ute eller inne. Jag var ensam hela advent och hela julen, så efter mycket vånda så bestämde jag mig att skita i allt. Det var väldigt skönt ska jag säga.

I år ska jag inte göra mer förrän barnen kommer hem, då får de pynta det dom vill, så länge dom tänker på att jag ensam ska orka ta ner allt.

Fortsätt njuta av allt julstök och myspys alla ni som känner för det.

DET menar jag – på allvar!
Jag missunnar ingen att njuta –  kom ihåg det!

Om inget hörs härifrån innan så....

HA EN RIKTIGT RIKTIGT

GOD JUL!

* Kräsen

Tillbaka till startsidan

http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/