Stress och ångest inför julen är jag nog inte ensam om att känna, men för de flesta utmynnar det inte i en

deppression – det har det gjort hos mig. Jag har ju, som jag talat om tidigare, Bipolär sjukdom typ II.

Jag tänker inte gå in på vad som kännetecknar en klinisk deppression, för jag kommer skriva mycket nog ändå.

Att försöka förklara min mardröm utan at ta bort glädjen hos de som njuter av advent, julskyltning, bakning, matlagning och myspys, städning, julklappsinköp, lucia, godiskokning, och sluträkningar av alla dess slag är inte så lätt.
Att känna att man ska hinna med allt detta, fastän man knappt orkar åka och handla mat är som sagt – en mardröm.

Jag VILL kunna njuta, jag VILL kunna känna förväntan och glädje, men det går bara inte.

Jag drömmer äkta mardrömmar på nätterna om att handla på extrapris i konkurrens av tusentals andra – folk river och sliter sakerna ur händerna på mig. Jag drömmer om pengar som blåser bort i vinden och att jag får springa efter dom tills jag stupar. Jag håller god min i alla drömmar – ett tag... tills sammanbrottet kommer och jag måste skaka mina vänner eller släktingar, för att de ska förstå att jag inte orkar. Jag drömmer om att hinna med att vara kärleksfull med alla mina nya ”släktingar” men klarar knappt av att le.
Jag drömmer sådana drömmar varenda natt och vaknar flera gånger per natt av att hjärtat bankar som en
stånghammare.

Vissa nätter sover jag inte alls, som sistlidna fredagsnatt - inte en minut förrän klockan tio på lördagen. Jag, mamma och min syster skulle åka och myshandla i Hudiksvall, knata runt och kolla in julklappar till de små
barnbarnen, men fick ställa in för jag orkade inte.

Troliga orsaker till varför det blev så är:

• Jag gillar inte att shoppa överhuvudtaget.

• Myshandla julklappar utan en krona i plånboken är inte mysigt alls.

• Kliva upp klockan åtta på morgonen – när jag normalt sett aldrig somnar före tre...

• Jag var rädd för mardrömmarna.

Jag kan ju inte svära på att det var därför jag inte sov, men sannorlikheten är extremt stor – antar jag...

Att jag blir stressad i december, det är jag van vid, det har jag varit sen jag bildade egen familj vid 18 års ålder.

Allt som man skulle göra på DEN tiden, uj uj uj... jag vill inte ens tänka på det.
Jag hade en bild av hur julen skulle vara, allt skulle vara tokstädat, glimrande och tokmysigt och barnen skulle tindra med ögonen.

Blev det så NÅGON jul? Svaret är: Ja

EN gång.

En gång när jag hade fått pengar, och då menar jag massor med pengar – i min värld.

20 000 kronor. Jag tänkte:

”Nu ska barnen få allt de önskar sig”

Jag drämde i med en teve och video till yngste sonen, en stoor snowboard till den äldre och en CD-spelare och några skivor till dottern.

Den julen firade vi helgen – för extrem ovanlighets skull – hemma hos oss. Vi myste med gröt, fika, en promenad.

Sen så klädde jag mig i dunjacka (för jag har märkt att alla tomtar toksvettas), en alldeles för liten tomtemask och stövlar och delade ut julklapparna och barnen gjorde lite stora ögon, utom den äldre, som redan hade räknat ut vad han skulle få –  på grund av formen på paketet - men  min dotter utbrister i alla fall:

”Det här är den BÄSTA jul jag har varit med om”

Jag vet inte riktigt om det berodde på julklapparna - den snygga, men svettiga tomten - myspyset eller att vi faktiskt firade en jul tillsammans bara vi i familjen. Det spelar dock ingen roll, det var en BRA jul, även för mig, fastän jag fick gnaga på dåligt kokta grisfötter.

Men ungarna har väl aldrig – eller jag ska säga sönerna – tyckt särskilt mycket om julen heller. Yngste sonen formligen hatade december, för då kom storplastsäckarna och en galen mamma fram.

Allt skulle vara perfekt. Sen åkte vi bort och firade jul! Man kan fundera på logiken i det!
Barnen mina fick sitta och titta på när kusinerna fick massor med julklappar. Jag hade liksom inga pengar att köpa julklappar för. Fick de några så fick de nödvändiga saker som: vantar och skor. De fick alltid en varsin film också. Vi i syskonskaran hade bestämt att vi inte skulle ge varandras barn julklappar och heller inga till de vuxna, för det
hade - främst jag inte råd med. Detta resulterade i att pojkarna knappt fick några julklappar alls.
Dottern fick ifrån släktingarna på hennes pappas sida och mina syskonbarn fick av alla möjliga och minst 4-5 stycken av varje.
Det gjorde ONT i mitt hjärta, men vad skulle jag göra?

Julmaten var inget som någon av oss gillade särskilt mycket – förutom grisfötterna som jag älskade. Knäck och julmust var väl det som hägrade. Jag var allergisk och ungarna laggran*
Alla jular såg exakt likadana ut hemma hos min mor och far, där vi nästan alltid firat jul. För min traditionsbundna dotter var det en trygghet och hon har tyckt om det, men för mig blev det inte så kul. Men man fick gilla läget och försöka vara glad för att inte ”förstöra” för de andra.

Några jular har jag tyvärr ”förstört” på grund av att jag har svarat ärligt på direkta frågor om hur allt känns och om det var mysigt och så vidare. Jag är nämligen inte så bra på att ljuga vid direkta frågor. Jag klarar ibland av att vara tyst och inget säga, men frågar man får man ett ärligt svar och det är inte alltid så populärt – speciellt inte under jul.

Alla SKA vara glada och lyckliga då!

Stämningen för de andra har varit som bortblåst och jag har fått sitta i skamvrån och höra på när de andra tyckt att jag skulle vara ”tvungen att lära mig att anpassa mig”.

Hur jag än gjorde så blev det fel åt någon. Jag valde att hålla truten för då blev i alla fall bara jag drabbad.

Jag har haft ”julångest” i många år, det har börjat redan i oktober när de första tomtarna och julgranskulorna börjat säljas i affärerna. Jag och min syster har varje år, suttit och tuggat om samma saker ända fram till jul.

Jättemysigt... inte.

Att jag är så anti mot att det ska tjuvstartas med julen är för att det triggar i gång min ångest, lite mer för
varje år som går, eftersom allt tenderar att starta tidigare och tidigare och hålla på längre och längre.
Jag ÄR cynisk och menar att handeln styr oss, om de bakar saffranssemlor till Lucia så köper vi ju dem, om de börjar sälja adventsstakar i början av november, så köper vi ju dem. Att vi firar Halloween i tre veckor, fastän ingen vet riktigt varför, beror också på att handeln vill dra ut på det så att de får sälja så mycket som möjligt.

Nåja, i år får jag i alla fall ha alla mina tre barn till jul, vi kommer att vara många som ska fira en annorlunda, sorgsen, men förhoppningsvis, bra jul.

I min självömkan här på Nore, har jag i protest, satt upp ljusstakar och stjärnor för att jag ska kunna lätta lite på samvetet.

Ifjol pyntade jag inte ett dugg, varken ute eller inne. Jag var ensam hela advent och hela julen, så efter mycket vånda så bestämde jag mig att skita i allt. Det var väldigt skönt ska jag säga.

I år ska jag inte göra mer förrän barnen kommer hem, då får de pynta det dom vill, så länge dom tänker på att jag ensam ska orka ta ner allt.

Fortsätt njuta av allt julstök och myspys alla ni som känner för det.

DET menar jag – på allvar!
Jag missunnar ingen att njuta –  kom ihåg det!

Om inget hörs härifrån innan så....

HA EN RIKTIGT RIKTIGT

GOD JUL!

* Kräsen

Tillbaka till startsidan

http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/

 

Mari

27 november 2011 20:03

Känner samma sak... Dock inte på samma grunder. Våga Vägra Jul här och nu. Några få stakar. Inga förväntningar. Jobbar helst. Hata planeringen. Dricker inte ens glögg... Har inte köpt pepparkakor. Tänker inte heller. Bakat lussekatter... Ja. För de där små extra älsklingsdunungarna som kommer då och då. Kanske drar jag till stan och volontärar på RK. Kram på dä! Nu kan vi va neggo ihop!

Helena Börjesdotter

28 november 2011 01:09

Ja Mari... det känns skönt att fler är neggo he he.

I morrn är en annan dag, jag har pratat med min dotter och satt upp stakarna, så i morrn kan jag iaf känna ro för det :o)

Kram på dig också!!

 

Dotra

27 november 2011 20:33

När jag kommer ska vi pynta!! :) Vi kan ta ner skiten innan jag åker igen om du vill ;). Med det sagt så spelar prylar ingen roll!! Varken julklappar eller pynt. Vi ska vara tillsammans i år och jag för min del kan inte se någonting som skulle betyda mer, så skit i stressen och se fram emot DET istället. Och man MÅSTE inte njuta av advent. Släpp allt, och ska du prompt känna förväntan för nåt så gör det då för att pojkarna kommer, ungarna kommer (föräldrarna kan väl få vara med på ett hörn också ;)) och framförallt för att JAG kommer hem! hehe Det blir bra mamma, oavsett för vi får vara tillsammans i jul.

Helena Börjesdotter

28 november 2011 01:07

Jag älskar dig, min älskade unge :o)))

Vad jag ser fram emot ÄR ju just det.
ER!!!
Att få träffa barnen och att få ha alla runtomkring sig när det blir jobbigt.

 

Taina Hermunen

28 november 2011 16:28

Men så underbart... så otroligt härligt.. Alltså.. nästan så jag blir rörd. Du klär i ord MIN julångest som jag drogs med år efter år efter år.. Som jag hatat julen och allt som har med det att göra.. Julklappar... sista åren vi köpte julkl...appar till barnen.. köpte jag knappt något alls.. VILLE INTE.. stress stress stress.. Pappan var iväg och julhandlade själv.. Och när barnen blev stora så kom vi överens om att skippa allt som heter julklappar.. till slut gav yngste sonen med sig att vi inte skulle ha gran.. DEN julen glömmer jag aldrig.. ALDRIG.. All jäkla julångest bara ramlade av mig.. efter alla dessa år.. OCH DÅ... började jag pynta ute.. och pynta mer..ute.. och mer.. Folk kom från när och fjärran.. och tyckte det var fint.. Bilar stannade utanför.. Min julångest var borta.. Så otroligt underbart.. Vet än idag inte VARFÖR.. men kom fram till att en stor del av min ångest hade med JULGRANEN att göra.. Varför?? Vet ej! Tack Helena.. åter igen klär du i ord det JAG har kännt..

Helena Börjesdotter

30 november 2011 02:49

Tack själv bästaste Taina för att du är du och att jag får veta att jag inte är ensam

Jag svarar och svarar och texten faller bort :o(

Jag är glad att du finns!!!

 

Taina Hermunen

28 november 2011 16:29

Jo.. en grej till.. EN jul hade även jag pengar att handla julklappar för.. Och precis som du gjorde-- gjorde jag.. Barnen fick julklappar för över 10 000kr.. jag var så glad för att kunna köpa det jag visste att barnen ville ha!! En jul.. var det så!

Helena Börjesdotter

30 november 2011 02:28

Ja det var en härlig känsla :o)

 

Thomas

29 november 2011 00:27

Underbart skrivet som vanligt måste jag bara säga, kanske inte så roligt att läsa det som står! Jag är jäkligt kluven i detta ska du veta, jag hade många ganska bra jular i min uppväxt, många doftminnen, många minnen som är varma och som värmer hjärtat... så jag är väl lyckligt lottad kanske man kan säga...

Med egen familj har det för det mesta varit förknippat med att göra det bästa av det man har och med knappa medel ändå få julmyset att klaffa, tror vi lyckades i de flesta fall i alla fall, tror jag ska inervjua barnen om huruvida det var bra eller inte :)

Abret nu är ju att det blev omstart på det hela, jag har väl mer eller mindre lagt ner julfirandet, firat några jular själv, några med andra och en del med Kim & Co... men nu är det igång igen och jag vill ju inte förta det hela för Lillemannen heller, han ska också få sitt julmys, vi ska skapa våra små "julrutiner" och våra traditioner, nu har jag ju en del erfarenhet att ösa ur så man får ta det bästa av det mesta och se om det inte kan bli bra... denna julen ska firas i Halmstad för andra gången, men första med Jacob, förra julen firades mitt i flytten, Jacobs första, han fick lite klappar och var skitglad för allt papper han kunde prassla med... men jag antar att kraven ökar med tiden så, denna julen blir det nog innehållet som räknas... ser faktiskt fram emot denna julen, men inte för egen del utan för det jag kan ge honom och Milla.. hur det blir, ja det återstår att se :)

Hoppas du och alla andra får en önskad jul eller slippa om man hellre vill det, man MÅSTE inte köpa lyckan, man kan skapa den ur det man själv gör av det!

Just det... min absolut bästa jul tillbringades i en timmerstuga i skogen, med några nära polare och deras andra hälfter, under filtar i kuddar ingen el, inget julpyssel men en hel massa kärlek, mys under filtar, inga krav, nån spelade gura och sjöng, nån eldade i spisarna några hånglade under en filt i ett hörn andra spelade kort, lite alkohol men ingen full... hur det blev så, jag jag minns inte men vänners vänner o.s.v kontakter och lite plannering, men minimalt... -30 var det ute, massor med snö och fridfullt och skönt... en upplevelse som inte alls har med julen att göra men som ändå utspelade sig under den tiden :) Bara ett "LITET" PS där :)

Älskar dig Syster Nena...

Helena Börjesdotter

30 november 2011 02:28

Jag skulle väl ha betonat att det har varit många jular som har varit okej också, jag HAR varit glad och det HAR varit mysigt, vissa traditioner kommer jag sakna oerhört, de har alla med pappa att göra. Nu får vi skapa oss nytt och det ska bli intressant faktiskt.
Kanske jag får göra lite mer som jag vill.

Det var väl ofriheten som var det som var jobbigast, att inte kunna välja.
När jag själv var liten så var det väl bra, mycket doftminnen därifrån också.
Hyacinter hos farfar, doften av nygriljerad skinka på julaftonsmorgonen, farfars nejliksapelsiner, granen osv.

Jag kan säga exakt vilken jul min glädje försvann och det var när jag va 16 år.
Sen två år senare med egen familj blev det väl bättre, men eftersom jag inte fick skapa mig egna traditioner och aldrig fick fira jul hemma hos mig, så blev det jobbigare och jobbigare.

Den bästa julen jag haft på mååååånga år var förra julen. Den sista med pappa - fast vi inte visste det då. Bara vuxna och lugn och ro.
Hemma hade jag inte pyntat ett dugg, så när jag kom hem så var allt klappat och klart liksom. :o)

Men vi får se vad framtiden ger, nya premisser - nya möjligheter :o)

Älskar dig också min bror

 

LJ 48

29 november 2011 16:31

..Du är inte ensam om detta och skulle tro att många här håller med, "bipolära" eller inte. Vi har ingen gran och har inte haft i flera år, firar inte jul och har bara en liten tomte på ytterdörren för syns skull. Sedan mina morföräldrar dog har detta "julfirande" blivit "jultortyr" med kallprat, stress, rensade bankkonton och bortskämda ungar av Alla Åldrar. Ungar som sitter nerböjda över sina Iphones i soffan och ser likgiltiga ut.
Nej...Bah, Humbug..
Men skriv mera av dina tankar!!

Helena Börjesdotter

30 november 2011 02:17

Ja, tankar kommer det mera av kära LJ 48 :o)

Det viktigaste är: som dottern säger, att vi får vara tillsammans :o)

Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har ett funktionshinder, ett som sitter i hjärnan: ADHD med autistiska drag. Detta gissel, som gjort mig handikappad på många sätt. Denna bra sak, som gör mig kreativ och humoristisk. Problemet med att ha ADHD och vara kreativ är att man har e...

Här ligger jag på soffan i dagar och känner mig ledsen och övergiven. Jag har ingen att fira nyår med och ingen kommer för att hälsa på, knappt nån ringer eller skriver och undrar hur jag mår.Men, så läser jag ett inlägg av en person som är allt anna...

För lite sedan låg jag hemma på soffan och tyckte synd om mig själv för att jag var ensam och hade tråkigt, så jag bestämde mig för att lägga mig i sängen och kolla på nåt streamat. Ni vet hur det är när man har så där jävla tråkigt att ingenting pas...

Jag föddes sjuk, har alltid varit sjuk och kommer alltid vara sjuk. Massor med olika sorters sjuk, jag har typ 13 olika diagnoser på kroniska sjukdomar eller tillstånd, både i kroppen och i psyket. Det har gjort att jag pendlat mycket i måendet i kro...

Har av påkommen anledning (bland annat val) funderat rätt mycket ett tag på hur vi människor fungerar i olika situationer och hur vi agerar utifrån empati och solidaritet eller bristen av.I dessa valtider ser jag hur vänskaper förstörs och bekantskap...