Man kan läsa massor om barnfattigdom och fattiga barnfamiljer nuförtiden i olika medier. Folk diskuterar vad som egentligen kan räknas som fattigdom. Vissa menar att ingen i Sverige är fattig i jämförelse med många i tredje världen.

Det finns två begrepp: Absolut fattigdom och relativ fattigdom. Den absoluta fattigdomen beräknas utifrån en fast summa. Den relativa räknas i jämförelse med andra i samma område. Till exempel land.

Jag tänker berätta om min familjs fattigdom! 

    Här i Sverige kan man utgå ifrån försörjningsstöd, existensminimum eller helt enkelt "pengar från soc" . Sedan kan man gradera även det beroende på vart man bor i landet. Eftersom det är kommunerna som bestämmer normen i sin egen kommun kan det variera över landet. Jag visar på vad socbidraget ska räcka till enligt Socialförsäkringslagen:

Försörjningsstödets uppgift är att tillförsäkra sökanden är skälig levnadsnivå. Biståndet skall utformas så att det stärker hans eller hennes möjligheter att leva ett självständigt liv. Enligt 4 kap. 3 § SoL lämnas försörjningsstöd för skäliga kostnader för:

livsmedel, kläder och skor, lek och fritid, förbrukningsvaror, hälsa och 

hygien samt dagstidning, telefon och TV- avgift boende, hushållsel,

arbetsresor, hemförsäkring samt medlemskap i fackförening och arbetslöshetskassa.

2008  var summan för riksnormen, årligen fastställd av Socialstyrelsen 3550 kr per månad för vuxen Dessutom tillkommer en summa för boendet beroende på vad det kostar i det individuella fallet. Kostnader för barn under 18 år tillkommer också.

Realiserbara tillgångar så som pengar, aktier, bankmedel, båt, husvagn, sommarstuga, hus och bil måste ha sålts, i den mån de inte erfordras för den enskildes behov, innan försörjningsstöd kan beviljas. Säljbar bostad får behållas ett fåtal månader, sedan dras försörjningsstödet in eller minskas.

Ensamstående = 2 830

Utan lunch 5 dagar/vecka ( det förutsätts att barnet äter skollunch)

Barn under 1 år = 1 540,  1–2 år = 1 730,  3 år = 1 390, 4–6 år = 1 660

Om vi säger att du har en hyra på 5000 kronor och elen kostar 300 kronor. Du har tre barn i åldrarna 2, 4 och 6 år så är försöjningsstödet alltså:

5000 + 300 + 2830 + 1730 + 1660 + 1660 = 13 180 kronor / månad.

Efter att du har betalat hyran och elen har du alltså 7880 kronor kvar. Det ska räcka till ALLT utom hyra och el :

Livsmedel, kläder och skor, lek och fritid, förbrukningsvaror, hälsa och 

hygien samt dagstidning, telefon och TV- avgift, arbetsresor, hemförsäkring samt medlemskap i fackförening och arbetslöshetskassa.

Om ni själva vill läsa om riksnormen så kan ni läsa det här:

http://www.ljusdal.se/download/18.177dc74412d7d20ba8b80001949/IFO_Riksnorm_2011.pdf

Nå... det var bara en kort förklaring på hur det ser ut för de som får stödet.

Nu till mig och min familj!

    Jag har varit sjuk i hela mitt liv, vilket har inneburit att jag har haft väldigt få arbeten med riktig lön. Jag har oftast fått praktisera eller gå på någon form av rehabilitering. Två arbeten har jag haft med lönebidrag och en gång har jag haft ett "riktigt" arbete: jag satte plant. (vilka jag inte tålde så jag fick nästan ingen lön i alla fall eftersom vi gick på akord)

Enligt många - i den här debatten -  så :

1: Får man skylla sig själv om man skaffat en massa ungar utan att tänka på att de kostar pengar.

2: Det är ingen rättighet att ha barn

3: Behöver man knappast ekonomisk hjälp när man röker upp pengarna.

4: Är man sjuk så ska man inte ligga samhället mer till last genom att skaffa barn som samhället ska försörja.

3: Får man väl skärpa till sig och skaffa sig ett jobb - för guds skull - och inte använda skattemedlen till bidrag. 

   När jag var 15 år träffade jag mina söners pappa, när jag var 18 blev jag gravid trots att jag åt p-piller. (Skulle jag ha vetat att jag skulle få leva på socbidrag resten av livet när jag blev gravid vid 18 och valt att göra abort istället? )

 Vi flyttade i hop och planerade att leva tillsammans resten av livet. Vår förste son föddes. Efter ett år planerade vi ett litet barn till. Nio månader senare kom son nummer 2. Vi gifte oss och hade det ganska bra. Han jobbade och jag gick hemma på en minimal föräldrapenning. Det var underbart med barnen.

Redan då hade vi det så pass dåligt ställt att vi fick gå till soc varje månad, Det var inget jag skämdes över eftersom Sverige är ett solidariskt land med bra välfärdssystem och bra skyddsnät som vi alla har bidragit till genom att betala skatt.

Jag hade allvarligt den tron att: Ingen behöver svälta i vårt land.

   Det gick som det går för många småbarnsföräldrar, vi skilde oss!

Som brukligt var, fick mamman bo med barnen och pappan flyttade. Ekonomiskt blev det ju inte direkt bättre men jag hade ju min tro - att ingen behöver svälta i Sverige.

   Efter ett år blev jag gravid igen - trots p-piller. Då först fick jag reda på att min kropp inte reagerar på dessa så jag hade i realiteten inget skydd. 

Jag flyttade till dotterns pappa, vi gifte oss och blev en liten familj. Men även i det fallet blev det skilsmässa.

   Efter det har jag varit ensam med barnen. Papporna har från och till haft sina barn och varit hyfsade föräldrar.

    Jag hade fortfarande inga jobb... jag hade ju blivit "handikappklassad" på 50% hos arbetsförmedlingen så om jag skulle ha något jobb så fick det bli halvtid. Jag fick dock ingen ersättning för den andra halvan, vilket innebar att jag som vanligt gick till soc.

    För det mesta efter att jag betalt mina räkningar - det vill säga det jag var absolut tvungen att betala för att inte hamna hos kronofogden (det var nämligen min mardröm) - så hade jag ungefär 17-1800 kronor kvar att leva på. Jag och mina tre barn. De pengarna skulle räcka till kläder, mat, hygien, nöjen, telefon, resor... ja allt man behöver utöver hyra och hushållsel.

    Jag har haft sådan tur att jag har haft tillgång till relativt billigt älgkött. Jag har kunnat gräva potatis på självplock för kanske en 5:a kilot. Det har varit basen i våran mathållning. För att kunna köpa det där fick jag låna pengar av pappa för att det blev en alltför stor summa på en gång att lägga ut.

    Det här sammanföll ju med skolstart, vilket oftast innebar nytt till ungarna. Innegympadojjor, nya vinterskor, nya overaller, nya vantar osv, för att de var urvuxna. Jag hade tur som fick ärva en hel del av min brors barn eller snälla grannar. Jag köpte kläder på second hand. De yngre barnen fick ärva av de äldre osv. De fick ALDRIG nya. Barnen var så ofattbart tåliga så de klagade ALDRIG.

För dem var det ju nytt.

Men omgivningen var inte alltid så förstående...

    Min äldste sons gympalärare krävde att alla barn skulle ha särskilda innedojjor på gympan. Jag ringde honom och sa att jag inte hade några pengar och undrade om det gick bra att sonen fick vara med iaf för det skulle dröja ett par veckor innan jag fick några pengar.

 - Men herregud, lite får du väl offra för barnen, sade han snorkigt.

 - Ja men, sa jag, jag har INGA pengar, jag har NOLL kronor.

 - Ja men du får väl dra in på något annat då.

 - Men du förstår inte, jag har NOLL kronor. Jag äger inte ens en pantburk längre för de var jag tvingad att panta för att jag skulle kunna köpa mjölk.

 - Ja jag förstår då inte att folk sätter sig själv före barnen, det är skotvång eller sockiplast på gympan så utan kommer din son att få sämre betyg. Det är ju ditt val, sade han och lade på luren.

Jag bara satt och gapade, jag var så arg så jag darrade. Jag hade verkligen NOLL kronor och vem sätter på en 13-årig grabb sockiplast i alla fall även om jag hade haft pengar?

Min son fick gå utan skor i två veckor. Vad skulle jag göra. Han fick dock inte sämre betyg men än idag blir jag heligt förbannad bara jag tänker på den jävla gympaläraren.

    Jag blev en jäkel på att trolla med knäna för att få allt att gå ihop och jag är stolt över att jag aldrig hamnade hos kronofogden men det var tufft många gånger. Det är många gånger jag har haft ångest och gråtit för att allt verkade hopplöst.

    Till exempel så fick jag ju oftast påminnelseavgifter på de räkningar som jag inte kunnat betala så det blev ju dyrare i längden men jag hade ju inget val. Betala alla räkningar eller äta?

Jag kunde aldrig hamstra när det var extrapriser för jag hade inte tillräckligt med pengar. Alltså fick jag alltid köpa små mängder av maten till normalpris.

Vi bodde dessutom i en liten by där det inte fanns mer än en handlare som dessutom kunde sätta sina egna priser utan konkurens. Vi hade ingen möjlighet att gå på nån billighetsaffär och fynda.

    Härjedalen - det enda landskapet utan stad, ett underbart landskap - där bodde vi. Allt som var utanför det vardagliga krävde att man åkte till Östersund. 30 mil fram och åter!

Om ungarna eller jag behövde åka till sjukhuset, gå till tandregleringen, behövde kläder och så vidare var det bara att sätta sig i bilen och åka - hur dyrt det än var. Man fick försöka samla ihop så många ärenden som möjligt så man kunde minimera antalet resor.

    Många gånger har jag faktiskt låtit bli att äta för att ungarna skulle få mat. Under tiden jag gick på komvux var det ganska magert. Två gånger om dagen fick vi köpa fika på skolan, på förmiddagarna kaffe och kakor och på eftermiddarna vankades det smörgås. Det kostade 5 kronor för 3 kakor och 5 kronor för en macka. Jag och min kompis - som hade lika lite pengar som jag - passade på att äta oss mätta då och jag skäms inte över att säga att vi åt betydligt fler mackor än en för en femma. Sen plockade vi på oss sockerbitar och tepåsar också. Många gånger betalade mina klasskompisar mitt fika.

    En gång som jag minns - vilket mina ungar inte gör - var när jag en kväll bara hade te, socker, potatismjöl och hårt bröd hemma. Jag tänkte:

"Det mättar ju inte så bra med bara te, jag kokar tesoppa åt dem"

På kvällen när soppan var färsk var det okej att dricka men på morgonen efter smakade det elände...fy fan rent ut. Den var bitter som jag vet inte vad. Det fick bli vanligt te och hårt bröd till frukost.

    Under en period funderade jag på om jag skulle ha råd att låta min dotter gå på fritids men jag resonerade som så att där fick hon ordentlig frukost med gröt, ägg, nyponsoppa och mackor med olika pålägg på. På eftermiddagarna efter skolan fick hon mellis. Oboy och mackor med massa olika pålägg + frukt. Allt det för 235 kronor i månaden. Det var billigare att låta henne gå där än att ha henne hemma. Hon fick ju dessutom äta sådant hon ALDRIG fick hemma. Då kunde det dåliga samvetet och oron lägga sig för en stund.

    Min absolut bästa födelsedag någonsin var när jag fyllde 35. Mina föräldrar och min syster hade en "liten" present. Jag fick en hel tvättbalja full av mat! Massor med basvaror, konserver, färsk frukt (vilket vi ALDRIG hade) osv + en hel kasse med älgkött. Jag var lyrisk. Jag tror jag aldrig har ätit en lyxigare middag än då. Det kändes i alla fall så! :o)

 Jag gjorde en älgryta med färska grönsaker och potatis! Barnen gjorde fruktsallad och vaniljsås som vi åt till efterrätt och så fick jag riktigt kokkaffe efter maten. Jag grät av tacksamhet.

    Jag fick laga och sy kläder åt barnen, jag fick hitta på massor av olika lösningar för att det skulle funka. Ett år hade jag inte råd att köpa nya vinterskor till min äldste son och det enda han hade var ett par tygskor som impregneringen hade slitits bort på. Han skulle ju bli jätteblöt. Tack vare att jag fick vaselin på recept - på grund av mitt exem - kunde jag varje kväll smörja in hans skor med det för att han skulle slippa vara blöt om fötterna jämt.

Jag brukade säga att:

Superlim, silvertejp och en jädra fantasi är en ensamstående morsas bästa vänner :o)

    Nu ska ni inte tro att vårat liv var eländes elände. Det var det definitivt inte!

Vi hade en otrolig gemenskap, jag och mina ungar. Vi hade roligt tillsammans och gjorde massor med saker. Billiga eller gratis saker. Istället för att åka slalom så packade vi ryggsäckarna, tog med oss sopsäckar, gjorde hål för benen i dem och åkte utav bara sjutton i backen på det sättet :o) Hur kul som helst.

   Vi gjorde många utflykter eller semsterresor på samma sätt. Lagade all mat hemma och tog med. Ungarna älskade att sova i tält och bara det blev ett äventyr i sig. Vi var ofta ute i skog och mark med mormor och morfar till barnen, mina syskon och deras barn. Då fick vi alltid fikat och maten. Det var underbart.

    Nu i februari när min pappa dog så samlades nästan hela släkten hos min mamma och vi satt och pratade om, grät och skrattade åt vårat gemensamma liv. Vi pratade om allt vi fått med oss, allt bra som vi fört vidare till nästa generation och nu även en till generation. Min yngste son sa apropå mitt och barnens liv:

"Visst hade vi det dåligt ställt och fick avstå en hel del men vi kände nästan aldrig av det... och vi hade ALDRIG tråkigt" 

Då blir man glad i modershjärtat. Jag har också många gånger fått höra:

"Vad ni verkar ha det mysigt och roligt tillsammans" och det hade vi!

   Ingen av oss tänker så mycket på det som inte var så bra, utan vi minns det roliga. Jag är evigt tacksam för att mina ungar är så tåliga, har en bra människosyn och bra värderingar. De har fått lära sig att vara rädd om saker, hålla i pengarna, ha roligt utan en massa saker. Inte ge upp! Jag sa det till barnen när vi satt och pratade och då svarar min yngste son:

" Skyll dig själv, det är ju du som har uppfostrat oss!"

Så här skrev min dotter - som nu är 21 år - i sin blogg angående sin barndom:

"Alla glädjestunder och betydelsefulla ögonblick, för jag har haft många sådana. Allting betyder så mycket mer när man är liten och man uppskattar allt på ett annat sätt. Man finner glädje i så enkla saker, som att få tälta i trädgården, eller att få utforska parkeringen eller att mamma sjunger en till sömns med "sov du lilla videung".

Kan man få bättre betyg?  :o)))

    Min lilla familj har nu växt upp och består av fyra vuxna människor men som alltid kommer att ha gemenskapen och sammanhållningen kvar även om vi lever på olika håll och på olika sätt. Jag är tacksam för tiden med mina barn, våran underbara familj. Visst önskar jag att jag kunde ha gett mina barn mer rent meteriellt. MEN jag tror jag har gett dem det som många "vanliga" föräldrar har för lite av...                                     TID

 Jag har gett dem en rik barndom utan att vara rik av pengar, det är jag stolt över!

 
Tack mina älskade barn för att ni är som ni blev!

Tillbaka till startsidan

http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/

 

Kristina Lunnehed

7 juni 2011 16:48

Säger som min mamma alltid sagt: Huvudsaken man har varandra :)

Helena Börjesdotter

7 juni 2011 18:13

Ja men det är ju så Kristina :o)

 

Thomas

7 juni 2011 17:10

Ja du Nenis, allt det där har vi snackat en massa om tror jag och bland det värsta som finns är de människor som har turen att ha hälsan med sig och inte har ett uns förståelse för hur enkelt det är att falla i den där gropen(fattigfällan) Jag bävar för räkningarna varje månad trotts att jag vet att jag kan betala dom och får pengar över... helt i onödan, men sånt sätter sina spår!

Jag vet i alla fall att du givit dina barn den bästa gåvan dom kan få... en förälders oförvanskade kärlek, dom älskar dig, det kan man ju inte ta miste på och det finns det som sagt en god grund till.... Säg som så, hade jag fått välja idag så hade du blitt min morsa med :o)

Kram pårej Hilda lelle :)

http://patetiskabloggen.blogg.se

Helena Börjesdotter

7 juni 2011 23:52

Åååå :o) Det där var fint sagt!!
Jag hade gladeligen varit morsa till dig också Thomas :o)

 

Elin

7 juni 2011 23:33

Jag vart verkligen rörd när jag läste detta. Att vara så psykiskt stark! Är otroligt imponerad av dig som förälder!
MVH

http://www.elinpetersens.blogg.se

Helena Börjesdotter

7 juni 2011 23:43

Hej Elin!

Tack så hemskt mycket för berömmet :o)

Det är du också!

Kram

 

maria

8 juni 2011 10:46

Ville bara titta in och berätta att du är så otroligt stark, jag förstår inte hur ni mammor klarar av såna problem.. :) Min mamma var i liknande situation när jag var liten (är idag 17 och väntar själv mitt första barn), men jag märkte ALDRIG av det. Vi hade inte råd med så mycket alls, jag har tex aldrig varit utomlands, ens nu när ekonomin är bra. Men jag har alltid varit lycklig och mått bra ändå. Och jag skulle aldrig byta min barndom mot något i världen; det skulle nog inte dina barn heller.

Och jag hoppas att jag själv kan lära mitt barn att uppskatta det lilla man har, så länge man är lycklig och mår bra.. :)

Kram på dig!

http://ungochgravid.bloggplatsen.se

Helena Börjesdotter

8 juni 2011 12:36

Hej Maria!

Tack för att du skriver. Det låter kanske klyschigt men "all you need is love" Det är klart att det behövs mer men i alla fall. En sak som jag tog fasta på när jag skulle bli mamma. Jag läste en massa böcker om att just vara mamma. Det enda som fastnade och som jag tog med mig var:
"Du är den som vet bäst när det gäller ditt barn" Jag lärde mig att inte lyssna på så många "goda" råd :o)

Det var tufft många gånger men det var så mycket bra också. Så här skrev min dotter - som nu är 21 år - i sin blogg angående sin barndom:

"Alla glädjestunder och betydelsefulla ögonblick, för jag har haft många sådana. Allting betyder så mycket mer när man är liten och man uppskattar allt på ett annat sätt. Man finner glädje i så enkla saker, som att få tälta i trädgården, eller att få utforska parkeringen eller att mamma sjunger en till sömns med "sov du lilla videung". Och nu verkar tiden bara flyga förbi obemärkt."

Tro på dig själv och försök att leva här och nu, älska ditt barn som om det vore sista dagen i livet. Somna ALDRIG över oträtor... se till att ni är vänner innan ni somnar.. man vet aldrig hur kort livet är.

Framför allt:

NJUT!
:o)

Än en gång tack!

Kram på dig med!

 

Rebecka

8 juni 2011 21:58

Du är otroligt stark! När jag var liten så hade inte min mamma heller bra ställt. Vi var också 3 syskon och mamma. Vi levde precis som du säger, dåligt med mat, kläder, osv men vi hade det så kul. På vintrarna var vi ute och åkte på påsar, på somrarna hade vi picknick på stranden och i skogen.
Vi hade det jätte roligt!
Om jag jämnför mig med många av mina kompisar så fick dom mobiler och datorer ganska tidigt, dom var på semestrar utomlands som dom inte minns för dom var för små, dom åkte skidor osv osv.
Själv åkte vi ofta till mina mostrar och kusiner och hade jätte kul med dom. Vi åkte aldrig skidor, men däremot fick vi låna skridskor ifrån våran skola så grilla vi uppe på berget och åkte skridskor på sjön!
Jag har gjort så mycket roligare saker tillsammans med både mamma, syskon, mina mostrar och kusiner som många av mina kompisar aldrig har varit med om.!
Jag älskar min uppväxt och jag hatar absolut inte min mamma för att vi inte fick tv spel, datorer och mobiler. Jag är uppväxt utomhus, med sandlåda, gungor, snö. Jag älskar det :)

http://becciiish.bloggplatsen.see

Helena Börjesdotter

8 juni 2011 22:05

Tack Rebecka!

Ja det är konstigt att vi som inte haft en massa grejjer har haft en sådan sammanhållning. Men det kanske är så att man måste hålla ihop för att klara av det :o) Jag talade alltid om för barnen hur det var och ingen ifrågasatte någonsin att jag sa nej, för de visste att om jag hade kunnat hade jag sagt ja. Vi fick helt enkelt hitta på lite annorlunda saker att göra bara :o) Och jag tror inte någon av mina ungar har mått dåligt av att vara ute... eller jag VET att dom inte har gjort det för de är fortfarande ute i skog och mark :o)

Kram och tack ska du ha! :o)

 

Hanna

8 juni 2011 22:50

Egentligen är det ju tur för dina barn att ni inte hade det så gott ställt för annars hade de antagligen inte varit så bra människor som de är idag. Självklar vill man som förälder ge allt till sitt barn och alltid finnas där, både genom gemenskap och ekonomiskt. Att lära barn att vara tacksamma för att de får en glass istället för att de förväntar sig att de alltid får glass är ju att förespråka - för i livet går det inte att ta saker och ting för givet. Dock förstår jag att det har varit jobbigt - speciellt för dig som har vetat om hur dåligt ställt det har varit. Vi vill ju gärna ha det bra ekonomiskt ställt för att det gör så många saker så mycket enklare - men är det verkligen den enkla vägen som är den bra vägen? Kanske är det bättre att kämpa för sin familj och de du älskar? Hoppas att ni fortsätter att ha samma gemenskap och har det bra!
Ha det bra!

http://hannastankar.bloggplatsen.se

Helena Börjesdotter

8 juni 2011 23:13

Jag och en vän till mig har många gånger pratat om det här...och undrat.. skulle vi blivit lika kreativa om vi hade haft pengar?
Skulle vi uppskatta de små sakerna i livet om vi hade haft pengar? Varje gång har vi kommit fram till att lite mer pengar hade varit att föredra men vi skulle fakitskt inte vilja vara utan den kunskapen och egenskapen idag.
Jag tror också att det är tack vare det som ungarna är som de är.
Jag kan ju jämföra med folk runtomkring... vad de barnen förväntar sig :O)

Jag är glad att få bekräftelse :o)

Tack!

 

sanna

8 juni 2011 22:58

jag önskar ingen det elände du gått igenom, men oj, vilken supermamma du är. din kärlek till barnen dina lyser igenom och jag ler bara av att läsa hur du försöker så gott du kan, för det är ju det som det handlar om, du är duktig, du är bra, du duger i krig och du gör det du kan ifrån dina förutsättningar, skäms inte, anamma istället de gåvor du ger dina barn, att kärlek i massor är värt så mkt mer än pengar och materiella ting, du är goer. och ja önskar dig all lycka. kramar.

http://www.sannaengstrom.bloggagratis.se

Helena Börjesdotter

8 juni 2011 23:16

Tack snälla :o))

Ja jag har gjort vad jag kunnat och så vitt jag vet så är barnen nöjda också :o)

Men det är så skönt att få så mycket uppskattning :o)

Kram och tack!

Kram

 

felicia

10 juni 2011 04:30

hej, jag läste igenom det du skrev.
och jag känner igen våran familj i näst intill allt. förutom att min mamma inte är rädd för att hamna på kronofogden.. vi lever på soc, vi är 6 barn i våran familj, men dock bara jag och min lillebror som bor kvar hemma. vi har det jätte svårt för att få allt att gå ihop, mamma har inget jobb, och min pappa är drogmissbrukare. vi träffar inte han så ofta, vi bor själva med mamma och soc som försörjer oss. vi ska vara glada om vi har mat på bordet varje dag, ibland får vi åka upp till våran syster och äta.. livet är hårt, hårt som fan. men jag vet, att jag ska göra allt som står i min väg. för att mina barn i framtiden ska få en så bra uppväxt som möjligt, om jag så ska bli vaktmästare, så är det nog mer betalt än vad soc kan bistå med. sen, ska jag även prioritera vad jag ska lägga pengarna på, inte alkohol och ciggaretter, som min mamma iaf. jag har hellre mat på bordet än saker som "lugnar ner mig och får mig att tänga bort från allt de jobbiga" / filly.

http://www.ffilly.bloggplatsen.se

Helena Börjesdotter

10 juni 2011 13:04

Hej Filly!

Du verkar ha det jättejobbigt. Vi har i alla fall inte haft missbruk i våran familj. Jag slutade röka också 95.
Jag tror att om du har den inställningen att dina barn ska få det bättre så tror jag också att de får det.
Det är klart att det är skitjobbigt ibland och man önskar att man bara kunde dra... men att dricka hjälper tyvärr inte ett dugg. Man kan inte dränka sorgerna, för de jävlarna kan simma!
Jag önskar att jag kunde göra nåt för att hjälpa dig. Mitt hjärta blöder för alla som har det jobbigt.
Jag är så arg på regeringen också som tror att man har det bra när man lever på soc. Det är ju skitsnack! Det räcker ju knappt till mat. Dagstidning ska det räcka till?? Vem fan behöver en dagstidning?

Om det kan vara någon tröst så har alla mina tre barn arbete idag. Den äldsta en fast anställning, den mellerste jobbar i Norge och den yngsta sommarjobbar för tillfället och ska sedan till Frankrike.

Nu vet jag ju inte hur gammal du är men jag skriver så här i alla fall. Även om du redan går på gymnasiet så kanske det kan gälla din lillebror.

Kom i håg att gå klart skolan. Hur jobbigt det än är. Gå gymnasiet. Sök alla jobb du kan redan nu, så du kommer in i arbetsmarkanden. Sommarjobba, helgjobba, lovjobba.
Det är fördjävligt att unga människor ska behöva tänka så här och att man inte får vara ledig och njuta av sina lov. Men risken är annars att man står där utan inkomst efter gymnasiet. Det är faktiskt värre idag än det var för 20 år sedan när mina barn var små.

Jag hoppas innerligt att du får det bra i framtiden och att du har möjlighet att forma din egen väg.

Lycka till och en massa kramar.

Nena

 

Blandade karameller

11 juni 2011 17:43

Grannbilen på besiktningen (VW-56) visst var den grann. Men det var inte det jag skulle kommentera.
Jag har läst en hel del av vad du skrivit. Korrekt svenska och bra beskrivet. Känner igen en del från min egen fattiga tid och dessa förb*de byråkrater som inte vågade eller ens kunde tänka en empatisk eller rationell tanke utanför regelverkets ramar. Min äldsta dotter har haft ett liv ganska likt ditt, men med sex barn. Nu när hon passerat 45 börjar allt ordna upp sig.
En sak som hon fick lära sig hemifrån var förstås att vända på pengar, att överklaga beslut och att följa mottot: STÅ PÅ DIG - ANNARS GÖR NÅGON ANNAN DET. Du är en överlevare och en bra skribent, som borde göra något av dessa dina gåvor. Att ge ut en bok är inte så svårt som det låter...

http://senioren.bloggplatsen.se

Helena Börjesdotter

11 juni 2011 17:55

Tack för omdömet och berömmet :o)

Jag har skrivit lite noveller och lite dikter. De som läst vad jag skrivit tycker att det är bra. En faster till mig - som varit bokförläggare - tipsade mig om ICA-kurirens stora novelltävling. Den tänker jag prova på.

Det är givet att jag vill få ut mina alster men har egentligen ingen aning om hur. Jag har ett tema på mina noveller och hoppas få ihop tillräckligt många för att våga mig på att skicka iväg dem till några förlag.

Jag har också fått det bättre sen jag fick handikappersättning och bostadstillägg. Mina barn är vuxna så de kostar inget längre.
Sedan något år tillbaka är jag fri från soc. Det är inte så jag badar i pengar tyvärr, men jag gör vad jag vill med det jag har i alla fall :o)
Jag har genom åren kämpat mot socnämder, FK, försäkringsläkare, skattemyndigheten etc. så jag vet hur det är. Ingen stod någonsin på mig!
Många gånger var det nära men jag är tjurigare än en gris så tji fick de :o)


Har du några tips på hur man kan ge ut det man skriver i pappersformat så hör gärna av dig.

Tack igen.

 

Sandra (Dotra)

12 juni 2011 17:56

Puss på dig mamma lilla! Älskar dig <3

http://kingbob-ftw.blogspot.com

Helena Börjesdotter

12 juni 2011 18:25

Puss på dig unge!!

Jag älskar DIG!!

 

Blandade karameller

12 juni 2011 19:40

Tips apropå bokutgivning: Surfa in på Författares Bokmaskin, webadress: http://bokmaskinen.se
Det kostar från 3.000 kronor och uppåt att ge ut en bok, beroende på sidantal och upplaga (minst 30 ex). Har själv använt mig av dem.

http://senioren.bloggplatsen.se

Helena Börjesdotter

12 juni 2011 19:47

Okej. Tack så mycket. Ska kika in dit.

Nyfiken i en strut som jag är. Vad har du gett ut?

 

Blandae karamellaer

20 juni 2011 21:50

Senaste inlägget, min kära vän,
var för rätt många dagar sen...

http://senioren.bloggplatsen.se

Helena Börjesdotter

20 juni 2011 23:52

Jo :o) Har varit på 30-årsjubileum från nian i helgen :o)

Jag jobbar dessutom på mitt bidrag i ICA-kurirens novelltidning :o)

Filar också på ett nytt inlägg :o)vilket krävde foton och de har jag inte kunnat ta före den här helgen.

Så - det kommer, det kommer. :o)

Tack för att du frågar efter ett :o)

 

Thomas

21 juni 2011 21:10

Ja men när kommer det då??? Hurry hurry ;o))

*kram*

http://patetiskabloggen.blogg.se

Helena Börjesdotter

21 juni 2011 21:12

He he... tjöta!

Puss på pipen :o)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har ett funktionshinder, ett som sitter i hjärnan: ADHD med autistiska drag. Detta gissel, som gjort mig handikappad på många sätt. Denna bra sak, som gör mig kreativ och humoristisk. Problemet med att ha ADHD och vara kreativ är att man har e...

Här ligger jag på soffan i dagar och känner mig ledsen och övergiven. Jag har ingen att fira nyår med och ingen kommer för att hälsa på, knappt nån ringer eller skriver och undrar hur jag mår.Men, så läser jag ett inlägg av en person som är allt anna...

För lite sedan låg jag hemma på soffan och tyckte synd om mig själv för att jag var ensam och hade tråkigt, så jag bestämde mig för att lägga mig i sängen och kolla på nåt streamat. Ni vet hur det är när man har så där jävla tråkigt att ingenting pas...

Jag föddes sjuk, har alltid varit sjuk och kommer alltid vara sjuk. Massor med olika sorters sjuk, jag har typ 13 olika diagnoser på kroniska sjukdomar eller tillstånd, både i kroppen och i psyket. Det har gjort att jag pendlat mycket i måendet i kro...

Har av påkommen anledning (bland annat val) funderat rätt mycket ett tag på hur vi människor fungerar i olika situationer och hur vi agerar utifrån empati och solidaritet eller bristen av.I dessa valtider ser jag hur vänskaper förstörs och bekantskap...