Om lycka och elände!

   Om man ska utgå ifrån naturlagarna här på jorden -  och då utesluta microkosmos - så är det tvunget att finnas motpoler: dag/natt, ljus/mörker, hunger/mättnad, lång/kort, upp/ner och så vidare. Man kan liksom inte klättra högre än till den högsta platsen på jorden. När man väl är där så har man två val - man kan stanna eller gå ner. Man kan välja att se på båda valen som positiva eller negativa, det är ju det man har att välja på - ännu ett exempel på motpoler.

    Jag gillar att få välja saker- välja hur jag vill klä mig, vad jag ska äta, vem jag umgås med, vad jag ska lägga mina pengar på och så vidare. Något jag tycker ohemult illa om är när jag inte har ett val överhuvudtaget.

    Alla känner vi väl att livet går upp och ner lite då och då...alla dagar är inte lika tjolahopp som andra. I bland händer enormt sorgliga saker och ibland hemskt bra saker, som ett liv som startar och ett som slutar - födsel-dödsel.

Sådana saker händer oss alla, alla får uppleva det på något vis nån gång.

Om man inte har olycka kan man inte heller känna lycka, det tror jag alla håller med om.

    Nu kommer vi till det momentet som jag hatar (motpolen till älskar) att efter upp kommer ner vare sig jag vill eller inte. Jag kan inte välja!

Jag har en sjukdom - ja en av många - som innebär lite större svängningar än hos många andra, en där livet den ena dagen kan vara så tjolahopp så det är som att nå toppen på Mount Everest och dagen efter är man i Marianergraven.

Jag har bipolär sjukdom II.

Det innebär att man växlar i stämningslägen mer än normalt från hypomani till depression. Jag har hämtat en kort beskrivning från Wikipedia:

Sjukdomen delas in i bipolär I, bipolär II, cyklotymi och andra typer efter hur stämningsläget förändras. Hypomani utmärker typ II som relativt sällan utvecklas till typ I med svåra manier. Milda manier går ofta med känslor av upprymdhet och välmående. Allvarliga manier leder inte sällan till sjukhusvistelse och psykoser. Världshälsoorganisationen (WHO) räknar bipolär sjukdom till en av de tio mest handikappande sjukdomarna

En egentlig depression^[12] inrymmer ett deprimerat humör eller klart minskat intresse för närapå alla aktiviteter under en period på minst två veckor.

Tecken på hypomani är att personen är upprymd, optimistisk och pratsam, ofta också skarpare med förbättrad koncentration och kognition, snabbare tankar och fler idéer. Många blir driftiga, målorienterade och produktiva.

Hypomani förknippas med kreativitet och en oproportionerligt stor andel framgångsrika konstnärer har haft någon form av bipolär sjukdom./ Källa: Wikipedia.

Några kända personer som har/har haft bipolär sjukdom eller manodepressivitet:

August Strindberg, Robban Broberg, Povel Ramel, Virginia Wolf, Mark Twain, Winston Churchill, Edgar Allen Poe, Beethoven, van Gogh, Isaac Newton, Kurt Cobain, Ozzy Osbourne, Axel Rose,  Linda Hamilton, Mel Gibson, Robin Williams och måånga fler.^[

    Jag har alltså den "mildare" formen där man inte flippar ur helt utan bara tycker livet är tjolahopp och får massor med idéer och håller på med allt möjligt man tycker är roligt. Mina depressioner har däremot varit värre. Nu är det tack och lov något år sen jag hade en riktigt djup depression. Jag har "bara" haft mildare sådana och även reagerat med biverkningar på medicinerna jag måste äta för att hålla livet flytande.

   Om ni har följt mig den senaste tiden har kanske sett att jag har pysslat massor... haft massor med projekt och tyckt att allt har varit så roligt... gissa då... jo jag har varit hypoman. OCH som vanligt finns där en motpol - depression.

Där är jag nu.

Efter att jag hade tagit sista penseldraget där ute i min trädgård var jag så nöjd och så stolt. Jag kände att: NU... ska jag njuta av allt...

MEN...redan dagen efter började det kännas motigt att kliva upp, det började bli drygt att komma igång. Jag ville bara vila. Det här var nu i fredags och min mamma kom för att spendera helgen i Ljusdal. Hon bor hos min syster. Jättetrevligt. Fredagen gick bra men igår - på lördagen när vi skulle ut och fika tillsammans kände jag att jag inte orkade. Jag stannade hemma i någon timme och sen åkte jag till dem. Vi grillade och umgicks men redan klockan 19 ville jag åka hem.

Idag - MORS dag - vill jag inte alls.

Vi hade bestämt att vi skulle åka till Hamra nationalpark och sen äta på Wärdshuset där. När klockan ringer och jag ska kliva upp så känner jag betongen ligga tung över mig. När jag talar om att jag inte orkar följa blir ju givetvis alla besvikna.

Jag har lärt mig med åren att när jag känner så här så måste jag vila - grotta ner mig i soffan och bara vara. Risken med det är att man grottar ner sig för mycket.

   Nu har ju mina nära kommit så långt - även de har med tiden lärt sig hur sjukdomen och jag fungerar - att det bara är att låta mig vara. Det gör ju inte mina kära mindre besvikna när det sker på sådana här dagar. Jag blir bara mer ledsen över att jag missar ett tillfälle att umgås och att jag har gjort dem besvikna. Så det är ju inte direkt en ideal situation. Det är fan inte lätt att hänga med i mina svängningar eftersom det bara säger POFF och så är det tvärtom liksom. Nyss vara jag i farten och så glad och nu är jag inget av det.

    Just nu är jag ju givetvis rädd att jag missar något med mamma och att hon ska gå bort och jag hoppade över att fira henne. Jag vet ju hur fort livet kan ta slut.

Jag hoppas att den här dippen inte kommer att vara så länge. Jag hoppas att den här dippen inte blir så djup. Jag hoppas att det bara behövs några dagars vila så är det okej igen.

Det här är en jädra sjukdom!

Tillsammans med alla andra sjukdomar och syndrom jag har, blir det ibland bara kaos. Där är jag, tack och lov, INTE än och förhoppnings blir jag det inte heller.

Jag klagar inte, jag bara konstaterar! 

Just nu ångrar jag att jag inte tvingade mig att följa. Nu är det ju för sent. Men nu är det som det är. I morgon är en annan dag! Kanske jag är i farten då. Kanske...

Ha en bra Mors dag där ute!

Tillbaka till startsidan

http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/

 

Thomas

29 maj 2011 11:45

Vi alla älskar dig Nena, vet hur det är, vet hur det blir och att du kommer igen, nä besviken kan man bli på att man inte vann nått på en lott också, detta är ju lite som ett lotteri, ibland vinner vi, andra gånger blir det en nitlott.... Men vi överlever det så se nu bara till att vila lagomt mycket så hörs vi då du orkar igen! Och som om du nu inte visste det redan, så vet du vart vi finns om du behöver oss.

Vi älskar dig och även grattis på morsdag även till dig min kära vän!

http://patetiskabloggen.blogg.se

Helena Börjesdotter

29 maj 2011 11:54

Tack min älskade vän!

Jag vet ju hur det fungerar men det känns ju som att jag hade kunnat vänta tills mamma hade åkt hem iaf. men det styr jag ju liksom inte över. Bara att acceptera.

Puss och kram!

 

Piedra (f d Snosse)

30 maj 2011 14:05

Hej! Hittade hit här plötsligt idag, och hoppsan vad jag kände igen mig. Undrar om inte jag också har bipolär II. Underbart att du skriver "Jag klagar inte, jag bara konstaterar", för det är precis det jag tycker att jag själv gör i min blogg, men jag får ändå klagomål på att jag klagar...

http://piedra.bloggplatsen.se

Helena Börjesdotter

30 maj 2011 15:03

Hej och välkommen :o)

Ja det är jobbigt när de omkring inte förstår. Men till slut får man ju kanske acceptera att folk gnäller. Jag brukar försöka att se det som att det är deras problem. De kanske är bittra eller har det så jobbigt själva så dom inte orkar med att andra pratar om tråkiga saker.
Jag känner en del som tycker att jag är jättetrevlig när jag är pigg men de tycker det är skitjobbigt när jag mår dåligt. Det får stå för dom. De behöver jag inte.

Jag ska läsa din blogg, för jag kan tänka mig att jag känner igen mig också :o)

Kram

Helena

 

Kattis

30 maj 2011 18:49

*styrkekram* Du är viktig! Glöm aldrig det.. du har spelat en stor roll i mitt liv tidigare och än idag, till trots för att vi inte ses mer än på "fejan", så är du och kommer alltid att vara, en stor inspiration för mig! En starkare människa än dig får man leta länge efter.... älskar dig vännen! *styrkebamsekram*

Helena Börjesdotter

30 maj 2011 20:33

Ååh... men TACK Kattis :o)))

Vad glad jag blir!

Massor med kram tillbaka!!

 

Baraa

30 maj 2011 20:44

En mycket skickligt skriven blogg!

http://person.bloggplatsen.se

Helena Börjesdotter

30 maj 2011 20:47

Å men tack :o))

Tro om jag inte ska försöka mig på att bli jätteglad :o))

 

Eve

31 maj 2011 12:11

Hej, jag måste bara säga att jag vart faktist rörd när jag läste och fick mig en riktig tankeställare om att jag kanske oxo har denna sjukdom...Har aldrig slagit mig förut förens nu...Tack för att du är så ärlig och rak i din blogg! Beundrar såna människor.. Styrkekramar Evelina

http://evelinius.bloggplatsen.se

Helena Börjesdotter

31 maj 2011 21:16

Hej Evelina! Tack så mycket :o)

Jag berättar så gärna... det kan kanske vara någon till tröst.

Det här är en länk till en sida där du kan få information, prata med andra med de problemen. Ett jättebra forum.

http://www.bipolarna.se/

Tack för kramarna, de värmer :o)
Kram tillbaka!

 

mimmi

4 oktober 2011 19:18

du skriver väldigt fint! visst är det skönt att skriva av sig?

http://traselsuddilud.bloggplatsen.se

Helena Börjesdotter

4 oktober 2011 21:39

Tack ska du ha :o) Ja det är skönt att göra det :o)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har ett funktionshinder, ett som sitter i hjärnan: ADHD med autistiska drag. Detta gissel, som gjort mig handikappad på många sätt. Denna bra sak, som gör mig kreativ och humoristisk. Problemet med att ha ADHD och vara kreativ är att man har e...

Här ligger jag på soffan i dagar och känner mig ledsen och övergiven. Jag har ingen att fira nyår med och ingen kommer för att hälsa på, knappt nån ringer eller skriver och undrar hur jag mår.Men, så läser jag ett inlägg av en person som är allt anna...

För lite sedan låg jag hemma på soffan och tyckte synd om mig själv för att jag var ensam och hade tråkigt, så jag bestämde mig för att lägga mig i sängen och kolla på nåt streamat. Ni vet hur det är när man har så där jävla tråkigt att ingenting pas...

Jag föddes sjuk, har alltid varit sjuk och kommer alltid vara sjuk. Massor med olika sorters sjuk, jag har typ 13 olika diagnoser på kroniska sjukdomar eller tillstånd, både i kroppen och i psyket. Det har gjort att jag pendlat mycket i måendet i kro...

Har av påkommen anledning (bland annat val) funderat rätt mycket ett tag på hur vi människor fungerar i olika situationer och hur vi agerar utifrån empati och solidaritet eller bristen av.I dessa valtider ser jag hur vänskaper förstörs och bekantskap...