Min andra krönika :o)

DECEMBER 2011 - Advent - en tid av väntan. Många tycker att det är en härlig tid, en del tycker att det är pest och pina, jag hamnar någonstans mitt emellan. Advent börjar ju, som de flesta vet, fyra söndagar före juldagen, den brukar infalla runt den första december, så man har fyra veckor av väntan framför sig. En del tycker att det är på tok för kort tid att vänta, så de lägger till en vecka eller två. Ljusstakar och stjärnor, julgardiner i köket och utegran är på plats i mitten av november. Det är säkert jättemysigt att vänta i 6 veckor istället för bara fyra.

Själv skulle jag kunna krympa väntetiden till cirka ett par dagar, på sin höjd. Jag skulle kunna tända alla fyra ljusen på en gång, skita i julgardinerna och sätta upp en fågelskrämma med en ljusslinga i håret på gården. DET är mys det medan man väntar. Men vad sjutton VÄNTAR vi på då? Är det någon som har någon riktig aning?

·          Jesus födelsedag? Upplysningsvis skedde den för cirka 2000 år sedan, lite väl sent att vänta på den nu - den stackars Maria skulle nog vara dödligt less på att vara gravid annars.
·          Tomten? Upplysningsvis kryllar det av tomtar, så man kanske skulle säga att man väntar på hela släkten Tomte, om det nu kommer någon alls.
·          Julklappar? Självklart, om man nu kommer få några, vill säga.
·          Julmat? Köttbullar, prinskorv, grisfötter, lutfisk och sill? En del äter kinamat, så vi säger: mja, på den frågan, som en del dessutom får klara sig på mjölk, lite tomtegröt på tub och halvgammal limpa.
·          Att väntan ska vara över och vardagen åter tar vid? Jadå, det förekommer rätt ymnigt.
·          Resan till Gran Canaria och grisfest? Japp, om man inte gillar snö och har en massa pengar så.
·          Att umgås med släkt och vänner och ha en attans mysig helg? Jodå, om man har några.

Min väntan går under den sista kategorin. Att få se glittret i ögonen på barnen när klapparna kommer fram, att se julgranen glimma, att känna doften av nejlikor och dopp i grytan, att se alla kära och nära ta på sig de finaste kläder de har, helst så mycket rött som möjligt då förstås och alla ljusen som brinner så vackert. Alla ljus ja, som riskerar att bränna ner hela huset om man inte passar på barnen - som springer runt i ren tristess och av sockerkickar av stora mått i den lååånga väntan på Tomten. Överförfriskade vuxna som viftar extremt onödigt mycket med armarna när de ska försöka VISA vad dom säger när folk inte längre HÖR vad de sluddrar fram. Men det kan ju vara riktigt vackert med en STOR brasa till jul också.

I år går MIN väntan i kärlekens tecken – alla barnen kommer hem, nja... inte riktigt ALLA, det skulle bli attans så trångt här hemma med uppskattningsvis ett par miljarder barn. MINA barn kommer hem till mig och firar jul i år. DET är vad JAG väntar på. Det spelar ingen roll att alla är på tok för gamla för att kallas barn, de är mina barn i alla fall. Jag började vänta på det redan första veckan i november och jag som inte alls gillar när folk tjyvstartar med att vänta. Pytts... jag har ju gôrtjyvstartat i år. Inte ett enda stjärna eller stake är på plats, ingen utegran, inga julklappar inköpta, inga kakor bakade, MEN jag tokväntar i alla fall. Jag väntar på kärleken!

Vad vi nu än väntar på i advent och när vi nu än startar advent så hoppas jag att - när väntan är över - det blev så som vi önskade och att det var värt att vänta på. Ha en lycklig advent!

http://www.hedeinfo.se/index.php?option=com_content&task=view&id=1539&Itemid=1#JOSC_TOP

Den finns också på min nya blogg:

http://boerjesdotter.blogspot.com/

Tillbaka till startsidan:
http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/

Min första krönika i världen

NOVEMBER 2011 - Jag föddes i april 1965 i Linsell - vilket delvis är en lögn för det var på Svegs BB faktiskt. Jag växte upp i den lilla byn med allt vad det innebar. Outsägligt tryggt och trist. Men vad göra, man hittar själv på det roliga. Har man inget att göra, gör man sig göra. Jag var nog värre än Emil i Lönneberga tror jag. Å andra sidan, var vi hemskanst många Emil i den byn. Tror nog att många som växte upp där känner igen sig. Mina kusiner och en del vänner bodde i storstäder, men kom till oss på loven och brukade säga: ”Det är i Linsell det händer grejjer”

Det var nog faktiskt HELT sant. Vi var rätt många ungdomar ändå, så vi hade väl kul för det mesta, men hur det än var så var Linsell en liten by och jag antar att alla vet vad det innebär. Vi var inte sams ALLA dagar, om man så säger. Skola i Sveg, tja, skola är alltid skola, vart man än går, det håller nog många med om. Det var ju där jag tillbringade min mesta tid, förutom då jag låg på sjukhus – men det är en annan historia. Det blev tristess det också. Jag var inte så populär när jag gick i skola så jag var inte så bekväm med Sveg, om sanningen ska fram.

Jag började tidigt att vara i Långå, jag hade en kompis vars mormor bodde där och jag fick då och då följa med. Det var kanon! Spännande - det fanns en slalombacke där, killar jag aldrig träffat och nya kompisar. Himmelriket på jorden blev: LÅNGÅ.

Jag gick, som sagt, på skola i Sveg och bodde i Linsell, så västra Härjedalen blev en underbar kontrast – att umgås med byns ungdomar! Jag fick vänner för livet, ett gäng bekanta, blev givetvis kär i någon/några andra och hade vansinnigt roligt även om jag har gjort bort mig rejält nån gång också, men det ingår liksom. Ibland for vi till Hede och gissa om DET var spännande. 12 år som jag var. Vad var Linsell jämfört med Hede och Långå liksom?! Zip, noll.

Dessutom fick jag ju den underbara dialekten på köpet! Jag kunde nästan inte ett ord dialekt innan. Även om min pappa och farfar och de andra ”gamlingarna” i Linsell  pratade mål, så var det inget jag tog efter. Jag gick ju i skola i Sveg och där har man inte samma utpräglade dialekt som i västra. Så när jag började vara där uppe så lärde jag mig mer och mer av detta fantastiska språk. Vilket jag – till min enorma sorg – inte använder mig av särskilt ofta här i Hälsingland. Jag saknar språket oerhört. Framför allt att höra det.

Jag kallar det för språk därför att Härjedalska innehåller så mycket historia i sig och ett ord kan innehålla en hel scen eller ett koncept, som man inte hittar i ”Svenskan”. Jag vet inte, men jag tror att de flesta Härjedalingar håller med mig om att vi är smått unika och att Härjedalska inte är så mycket svenska? Eller har jag fel? Vi delar ju trots allt bara lite över 300 år med ”Svenskarna”.

Om nu någon vill påpeka att, om man bor i Ljusdal så är man väl ingen Härjedaling, så har jag bara en sak att säga: En gång Härjedaling, ALLTID Härjedaling, vart i världen man än befinner sig! Sa da sa! Cherio... eller Hô ä.

 http://www.hedeinfo.se/index.php?option=com_content&task=view&id=1519&Itemid=99999999#JOSC_TOP

Tillbaka till startsidan

http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/

Hej alla glada!

På grund av att jag blev uppmärksammad av en journalist från Hemmets Journal - för mitt inlägg: Min pappa dog ifrån mig - så har jag blivit krönikör på en lokal webbtidning: hedeinfo.se
Reportaget i Hemmets Journal publicerades den 10 november. Vi var tre döttrar som pratade om våra pappor, min död, deras levande. Jag är så glad över detta.

Nu är jag både presenterad på Hedeinfo och fått min första krönika publicerad.

Hedeinfos krönikör

Skrivet av Rosita Persson 8 november 2011

2011-11-08

Alla mer eller mindre kända medier har sina krönikörer. Nu har jag skaffat min. Låt mig få presentera Helena Börjesdotter som ska skriva för mig 1 gång i månaden. Här berättar hon mer om sig själv: Jag är 46 år gammal, det yngsta av 3 syskon. Jag växte upp i Linsell, men flyttade till Hede redan vid 16 års ålder 1981. Fick två odågor till söner med en bygdens man. Tog en kort omväg på 6 år över Svenstavik för att få min dotter med en av DEN bygdens män. Från 1989 till 1995 bodde jag där. Jag flyttade faktiskt hem till Hede igen på min kära Annethes 30-årsdag. Bodde på "Banglan" som - innan vi i gänget (Susanne Larsson, Annethe Sundin och jag) flyttade dit - kallades Bangladesh. Men vi ville ju vara coola och skitviktiga och började kalla det för "Banglan" och det verkar hänga kvar. Kul att ha varit med och skapat lite historia. Området hette ju obyggt - Västmyra. Efter mycket vånda, så var jag av olika orsaker tvungen att flytta därifrån. Sönerna stannade hos pappa och dottern följde mig till de djupa Hälsingeskogarna - nåja, Ljusdal är välan inte så djupt kanske. Min syster bor här och därför blev det Ljusdal. Nu har jag bott på samma ställe i 10 år och trivs kanon. Jag älskar verkligen mitt lilla smultronställe på Nore. Alla barnen är utflugna och jag har återkommit till mina rötter. Vi hade 30-årsjubiléum för vår årskull i Sveg i början av sommaren och där träffade jag en kärlek, en klasskamrat från SVEG. Efter att ha varit singel i 10 år så var det ju kanske inte DIT jag hade tänkt mig när jag nån gång skulle bli kär igen. Har inte flyttat tillbaka, men tycker att Sveg är betyyydligt roligare nu än för 30 år sen. Cirkeln är på något vis sluten. Skriv kommentar (6 Comments)

Länken nedan är presentationen
  

http://www.hedeinfo.se/index.php?option=com_content&task=view&id=1508

Tillbaka till startsidan

http://boerjesdotterblogg.bloggplatsen.se/